Hej gôtt folk.

Under ett par veckors tid har jag hållit mig bakom ridån och funderat, grubblat och tagit beslut.

Nu, idag, exakt fem år efter bloggens födelse, kliver jag ut på scenen för en sista föreställning.

Du läste rätt. Det här är min absolut sista text. Jag har bestämt mig för att sluta blogga.

Det kan låtas töntigt, men det här är känslosamt för mig. På ett sätt vill jag sluta, på ett annat inte. Under hela fem år, eller 1 826 dagar om du så hellre vill, så har jag haft bloggen som en ryggsäck över mina axlar. Ibland har packningen varit tung, men för det mesta har den varit lätt och rolig. Framför allt har den följt med mig på min resa som nu har kommit fram till sin slutdestination.

Jag skulle vilja påstå att bloggen har varit en fem år lång dagbok innehållande 569 inlägg vilka har format mig genom nya vänner, kontakter, möjligheter och skratt.

I synnerhet fick den här sidan upp mina ögon för att skriva. Det är faktiskt här som jag började att plita ner rader för första gången på ”allvar” och lärt mig många grunder som jag idag står stadigt på.

Hade det inte varit för bloggen hade jag sedan två år tillbaka aldrig arbetat som journalist och få möjligheten att uppleva allt mellan himmel och jord.

Efter ett halvt decennium har det blivit en hel del nedskrivna minnen som jag nu ska printa ut och spara. Många hade en dagbok när de var unga, jag skrev istället min mellan det att jag 19 och 23 år.

I fem år har jag levt som ett frivilligt skyltfönster där jag i stort sett har berättat allt om mig själv. Bloggen har varit en kär vän som jag gått till när jag behövt prata ut om både lätta och svåra saker.

Ni har kunnat följa mig i Liverpool, Barcelona, Bulgarien, London, Lysekil, Alingsås, Stockholm, Grekland, Brastad, Hultsfred, Estland, ja till och med från ett sjukhus i Thailand på andra sidan jordklotet.

Den här tiden har givit mig så otroligt mycket och den hade varit som en fjärt i universum om det inte varit för er, mina läsare. Er respons har varit mitt bränsle i form av kommentarer eller beröm på krogen när folk vågar säga vad de tycker.

Antalet unika besökare har varit allt från tio till hundra per dag. Oavsett hur många ni har varit så har jag fortsatt skriva, skriva och skriva.

Men i början av 2011 fick sig min motivation en törn. Jag började träna betydligt mer än jag gjort tidigare, lämnade LFF för SAIS, satsade på jobbet och framför allt på mig själv. Jag ville vara en person som skulle hinna med allt och vara en riktig ”superkille”.

Det blev psykologiskt jobbigt att träna mer än alla andra, jobba över, träffa vänner, se jordens alla fotbollsmatcher, ragga på damer, ha tid för sig själv, sova någorlunda många timmar och samtidigt blogga.

Det gick upp för mig att jag måste prioritera saker och på min lista över viktiga saker tog inte bloggen plats på pallen.

I höstas skrev jag ett liknande avskedsbrev till mina lagkamrater i LFF, där jag förklarade mitt beslut att lämna för min moderklubb Stångenäs AIS. Pust, fan, helvete, jag hatar att ta farväl. Samma jobbiga känsla har jag nu. Hur kommer mitt liv se ut när jag inte längre har kvar bloggen? Det känns just nu som att jag står inför ett dyk rätt ner i en bassäng med frågetecken.

Nej, nu är det dags att rita en ny karta innehållande fräscha stigar, utmaningar, falluckor och motorvägar.

Jag ställer mig upp och applåderar samtliga i min publik för att ni följt med mig på en fem år lång resa.

Det här var min sista föreställning och nu startar ett nytt äventyr för Joel Hansson.

Ett innerligt och stort tack.

Hoho?
Eko, eko?
Bloggen, vad gör du nu för tiden, varför hör du aldrig av dig?

De senaste dagarna har jag inte mått helt bra, jag missade bland annat lördagens match mot Svarteborg. En annan som inte är helt kry är min kära vän och vapendragare vid namn herr Blogg. Kort, gott, rakt, och ärligt så har jag inte haft något skrivsug det senaste. Tyvärr.

I helgen har jag tagit in på pappas pensionat i Brastad där han och alla i hans närhet har fått ta hand om mig. Med andra ord har det varit en riktig slapparhelg. Efter att ha blivit ompysslad känner jag mig nu fit for fight och nästa vecka vill jag vara frisk till ett hundra procent.

Jag har inte sett en direktsänd minut av årets Melodifestivalen, men jag har ändå lyckats skaffa mig en ny favoritlåt. Det är Sara Vargas lugna och gripande ”Spring för livet”.

I onsdags begav jag mig mot sydligare breddgrader, närmare bestämt Göteborg, eller närmare bestämt – Rondo. Där, på scen, befann sig Robert Gustavsson för sin 25 års show och jag var också där, fast på läktaren, tillsammans med tre Sotenäs-pack som samtliga blivit storstadsbor på senare tider. Gänget bestod av Hartvigsson, en Stenman och en viss Andersson.

Förväntningar var höga, men tyvärr blev showen inte SÅ rolig som jag hade hoppats. Den var bra, inget snack, men den får inte högre betyg än tre av fem möjliga. Kanske hade några öl under västen gjort susen, tyvärr var jag tvungen att köra hem i natten.

Idag söndag har det spelats ett speciellt möte: Liverpool mot Manchester United. Ett klockrent LFC slaktade Man Yoo med klara 3-1, mumma! Den flygande Holländaren, världens bästa lagspelare, planetens bästa returfångare – Dirk Kuyt gjorde hattrick och jag skiner ikapp med den välkomnade nya härliga vårsolen.

Till veckan väntas två delikatesser, ja det blir nästan inte bättre. Först Gunners-Barca på tisdag, följt av Spurs-Zlatan på onsdag. Efter jobbet kommer mycket att handla om fotboll. Trevligt, ordet som våra föräldrar kläcker ur sig fem gånger per dag, minst!

Nej nu måste jag sova, ny viktig vecka väntar.

Ha det gött! Vi ses när vi ses!

Hajhajhaj!

// Joel

Efter en veckas semester från bloggen är jag back in business.
Ännu en arbetsvecka har flugit iväg och anledningen till min bloggtorka stavas…
Träning.

För tillfället är det mitt allt. Jag har aldrig varit så fokuserad på att sova, dricka och träna rätt. Det är väldigt krävande och det tar tid. Därför är bloggen en av de saker som fått tagit stryk, men nu är jag tillbaka.

Vad har vi då att läsa upp?
Hmm, i veckan har det handlat om Champions League. Det har dessutom varit ett annorlunda inslag – jag har lagat mat till sex hungriga karlar. Det har varit ”Män som gör vuxna saker tillsammans” och onsdagen tillbringades hemma hos mig där jag agerade kock.

Receptet till huvudrätten:
Egengjorda klyftpotatis
Kycklingfilé
En specialsås a’la Joel

Kryddor och dylikt vågar jag inte berätta för då kommer min rätt snart att synas ute på storstädernas restauranger. 

Efterrätt:

Arsenal – Barcelona. Den smakade inte heller fy skam!

Lite fredagsmusik får man ju unna sig också. Låten som går om och om igen är för tillfället den här…

Eller snarare, de här, för låten görs i tre bra versionen. Det är bara att välja och vraka!

Chelski and Torres who?
The Blues – The Reds, 0-1.
Liverpool vann inte bara kampen på Stamford Bridges läktare överlägset, vi segrade även på planen.

Klockan tickade mot avspark. Jag såg alla inför-intervjuer, allt snack om Torres som tillsammans med Drogba och Anelka skulle bilda världens bästa anfallstriangel. Jag kokade verkligen, jag var så jävla peppad inför Chelsea – Liverpool.

Den gamla äckliga Champions League-slutspel-nervositeten gjorde sig påmind. Ett 3-5-1-1-Liverpool mötte ett Chelski som på pappret såg oslagbara ut.

Bollen hittade Meireles som i sin tur fixade lädret i mål. 0-1, med ungefär 20 minuter kvar. Mina naglar tog stryk, min röst, mina nerver, de sista minuter gick lika långsamt som i kyrkan. Fotboll är inte kul när det blir en sådan nervositet och spänning.

Men det hela gick vägen.

Fuck off Chelsa! Fuck off Chelsa! Fuck off Chelsa!

På tal om annat...

… så var det väl ingen större skräll att David Karlsson och Joel Hansson vann ”turneringens prestation” under SAIS Mix Cup 2011.

… har jag idag varit hos mamma, Isabel och Anders och haft roliga timmen. Solsidan och Time Out. Holy Sunday.

... det var ett mirakel att Dortmund – Schalke lirade 0-0 i Ruhr-derbyt. Vem köper världens bästa målvakt i sommar, Manuel Neuer?

… såg Newcastles upphämtning. 4-4 med bud på segermål, damn!

… så möter vi Gunnilse i Svenska cupen i mitten av mars. Om vi vinner där väntar ett visst lag från Göteborg som kallar sig för Örgrytes IS. Det hade varit något det…

// Joel

Det är inte bara i Nordafrika och Egypten som det ser ut att hända revolutionerande saker.
Även på hemmaplan finns det saker att rapportera om.

Vi börjar med något som jag aldrig trodde skulle hända…

I got my first real six-string
Bought it at the five-and-dime
Played 'til my fingers bled
It was summer of '69

Så startar en av mina absoluta favoritlåtar: Bryan Adams – Summer of 69. En sång som jag har älskat sedan nappflaska åldern och kunnat texten utantill i tio år. Jag har dessutom sett Bryan Adams live i Scandinavium med familjen Wilhelmsson i början på 2000-talet. Bra grejer.

Om ni inte redan har förstått vad jag är ute efter, så får ni vara snälla att vänta på poängen, men sitt lugnt i båten, den kommer…

Ofta när man får svara på olika frågor dyker frågan ”vad skulle du vilja vara bra på” upp. Mitt svar har alltid varit detsamma – genom alla år. 

- Att kunna spela gitarr.

Det har alltid varit något som jag velat göra och att lyssna på akustisk gitarr är bland det härligaste jag vet.

Därför tog jag saken i egna händer, annars skulle jag ångra mig för resten av mitt liv.

I fredags ringde jag och anmälde mig till en gitarrkurs.

När? Start på onsdag.

Var? Lyse församlingshem.
Hur? Endast en lärare, jag och min syster Isabel.

Vi får se hur detta projekt går, men det ska bli kul att göra det tillsammans med syster yster och nej, jag har inga större förhoppningar, men jag är jäkligt glad för att jag har anmält mig.

Hulstfred The Summer of 2009. Skulle gissa på att jag säger till killen med gitarren "Öh hurra din färgglade luffare, det där instrumentet skulle jag också vilja spela".
 

Om jag kan spela min favoritlåt ”Summer of 69” fram över får tiden utvisa, men sannolikheten är inte särskilt stor.
But.
I give it a try.

// Joel

Det vore tjänstefel att snacka annat än handboll.
När det väl blir spännande i idrott finns det ingen annan sport slår handboll på fingrarna.
Inte ens nära och i kategorin ”spännande matcher”, där hittar vi årets VM-final mellan Frankrike och Danmark.

Fram tills det var tio minuter kvar trodde jag Frankrike hade koll på läget, men nej, nej nej. Då började Danmarks målvakt, Landin, att storspela och med ungefär tio sekunder kvar kvitterade vårt rödvita grannland.

Det blev förlängning, bitande på naglar (jag höll på Danmark), och handboll när den är som bäst. Det var extra roligt att se spelare som Bosen, Knudsen, Eggert, Christiansen, danskar som har representerat Flensburg när de under två år på raken varit i Lysekil under sommaren och matchats mot Bohuslän All-Star.

Säg så här. Ikväll fick de lite annat motstånd än några smålirare från Lysekil med omnejd.
Karabatic, Abalola, Omeyer, Gille, Dinart, ja listan kan göras hur lång som helst av spelare i absolut världsklass.

Danmark svarade framförallt med 23-åringen Mikkel Hansen som blev lagets bäste målskytt i vanlig ordning.

Hur som helst, så fantastisk idrott kan vara och tänk om man varit på plats i Malmö och fick skåda Frankrike slå Danmark med 37-35 efter förlängning.

Le Blues fick därmed, för fjärde raka mästerskap, sätta på sig guldkronan.

Det franska handbollslandslaget verkar ha lite bättre coach, spel och sammanhållning än landets fotbollslag hade under sommarens VM…

Merci för denna gång!

Det är ge och ta i LP-huset.

Kort sagt, Christian Lycke, Gabriel ”Gabbe” Berndtsson och Joel Hansson har gjort upp i…

Pingis.

För ett par månader sedan var jag och Gabbe hemma hos hans föräldrar på Skaftö och hämtade ett normalstort pingisbord som vi kunde få lite skoj med efter arbetstid.

Pingisbordet kommer upp på LP när vi har lite pappersrullar inne, det får liksom inte plats annars.

Klockan slog 17.00 och ännu en arbetsdag var över. Det var dags för dagens höjdpunkt – pingis mot mina arbetskamrater Gabbe och Lycke som under hela dagen kaxat om att de minsann skulle vinna överlägset.

Vinnaren stod kvar och vi lirade först till fem vunna bollar. Först slog jag Lycke, det var jämnt, det ska erkännas, men jag vann till slut trots hans alla tröttsamma och fega skärbollar, han kan nämligen ingenting annat slag.

Nästa match, mot offensiva Gabbe som slår på allt och lite till, vann jag även den.

Jag fick fortsätta stå kvar vid bordet, Lycke, Gabbe, Lycke, Gabbe, Lycke, Gabbe. Jag vann allt som var och de försökte på alla sätt att stoppa min framfört samtidigt som de bubblade av ilska inombords.

Men efter omkring 25 raka segrar tog det roliga slut när inte Lycke kunde kontrollera sin ilska.

Ibland säger en bild mer än tusen ord…

Under veckan köpte den gode Lycke ett nytt rack och imorgon fredag säger han sig vilja ha revansch. Vi får väl se om han vinner eller om det blir fler rack i flisor…

Imorgon blir det Old House under kvällen. Har bokat ett bord för tio personer på nedervåningen där vi först ska käka, dricka och kolla handboll, Sverige – Frankrike. Direkt efteråt börjar bröderna Marcus och Pontus Andersson (En av varje) att börja lira Music Quiz och därefter får vi se var kvällen bär oss. 

Det var allt för idag. Vi ses när vi ses. Ha det gött! Hajhajhaj!