Tusen tack - det här är min sista föreställning
Hej gôtt folk.
Under ett par veckors tid har jag hållit mig bakom ridån och funderat, grubblat och tagit beslut.
Nu, idag, exakt fem år efter bloggens födelse, kliver jag ut på scenen för en sista föreställning.
Du läste rätt. Det här är min absolut sista text. Jag har bestämt mig för att sluta blogga.
Det kan låtas töntigt, men det här är känslosamt för mig. På ett sätt vill jag sluta, på ett annat inte. Under hela fem år, eller 1 826 dagar om du så hellre vill, så har jag haft bloggen som en ryggsäck över mina axlar. Ibland har packningen varit tung, men för det mesta har den varit lätt och rolig. Framför allt har den följt med mig på min resa som nu har kommit fram till sin slutdestination.
Jag skulle vilja påstå att bloggen har varit en fem år lång dagbok innehållande 569 inlägg vilka har format mig genom nya vänner, kontakter, möjligheter och skratt.
I synnerhet fick den här sidan upp mina ögon för att skriva. Det är faktiskt här som jag började att plita ner rader för första gången på ”allvar” och lärt mig många grunder som jag idag står stadigt på.
Hade det inte varit för bloggen hade jag sedan två år tillbaka aldrig arbetat som journalist och få möjligheten att uppleva allt mellan himmel och jord.
Efter ett halvt decennium har det blivit en hel del nedskrivna minnen som jag nu ska printa ut och spara. Många hade en dagbok när de var unga, jag skrev istället min mellan det att jag 19 och 23 år.
I fem år har jag levt som ett frivilligt skyltfönster där jag i stort sett har berättat allt om mig själv. Bloggen har varit en kär vän som jag gått till när jag behövt prata ut om både lätta och svåra saker.
Ni har kunnat följa mig i Liverpool, Barcelona, Bulgarien, London, Lysekil, Alingsås, Stockholm, Grekland, Brastad, Hultsfred, Estland, ja till och med från ett sjukhus i Thailand på andra sidan jordklotet.
Den här tiden har givit mig så otroligt mycket och den hade varit som en fjärt i universum om det inte varit för er, mina läsare. Er respons har varit mitt bränsle i form av kommentarer eller beröm på krogen när folk vågar säga vad de tycker.
Antalet unika besökare har varit allt från tio till hundra per dag. Oavsett hur många ni har varit så har jag fortsatt skriva, skriva och skriva.
Men i början av 2011 fick sig min motivation en törn. Jag började träna betydligt mer än jag gjort tidigare, lämnade LFF för SAIS, satsade på jobbet och framför allt på mig själv. Jag ville vara en person som skulle hinna med allt och vara en riktig ”superkille”.
Det blev psykologiskt jobbigt att träna mer än alla andra, jobba över, träffa vänner, se jordens alla fotbollsmatcher, ragga på damer, ha tid för sig själv, sova någorlunda många timmar och samtidigt blogga.
Det gick upp för mig att jag måste prioritera saker och på min lista över viktiga saker tog inte bloggen plats på pallen.
I höstas skrev jag ett liknande avskedsbrev till mina lagkamrater i LFF, där jag förklarade mitt beslut att lämna för min moderklubb Stångenäs AIS. Pust, fan, helvete, jag hatar att ta farväl. Samma jobbiga känsla har jag nu. Hur kommer mitt liv se ut när jag inte längre har kvar bloggen? Det känns just nu som att jag står inför ett dyk rätt ner i en bassäng med frågetecken.
Nej, nu är det dags att rita en ny karta innehållande fräscha stigar, utmaningar, falluckor och motorvägar.
Jag ställer mig upp och applåderar samtliga i min publik för att ni följt med mig på en fem år lång resa.
Det här var min sista föreställning och nu startar ett nytt äventyr för Joel Hansson.
Ett innerligt och stort tack.
// Joel
Vi drar till Fjällen fest hela helgen...
Japp… jaha… då var klockan slagen.
Sälen imorgon.
Åker hemifrån om sex timmar.
Ibland borde man bara ge sig själv en stor fet smäll rätt över näsbenet. Nu, 22.48, onsdag, när jag skriver dessa ord, så finns det ett handfull saker jag borde göra istället. Ändå sitter man här, knappar tangenter och tänker att allt ska lösa sig.
Alarmet är satt på 04.00 och ett extra på 04.02. Jag är ju som jag är. Jag måste duscha, ordna kläder, ha vax i håret, läsa tidningen, dricka kaffe och äta en stabil frukost. Det får och kan ingen rubba på innan avresan.
Jag ska köra första rundan mot Sälen och vi ska med 05.40-färjan. Smaskens.
Ni som känner mig vet att Fjällen och Joel inte går hand i hand.
Första gången gick det: så här.
Andra gången tog det slut med daman.
Ska vi hålla tummarna för att det är tredje gången gillt?
Nej, nu kan jag inte vänta längre, hur jag än försöker. Det är dags först packa ner ledighetens nödvändigheter i en väska och sedan ska jag slå knut på mig själv och sova så många minuter som jag förtjänar.
Vi säger så gött folk.
Gäääääääääääsp!
// Stenmark
En helg väntar inom en snar framtid...
Helgen knackar stenhårt på dörren.
Men först ska jag skriva lite här och sedan måste jag slänga in lite hot stuff på hemsidan.
Hmm. Vart var vi?
Jo just det.
Melodifestivalen.
Den svenska musiktävlingen som jag hittills inte har sett en livesänd minut av. Därför lyssnade jag p r e c i s på lite låtar som ska vara med och tävla i finalen. Jag ville liksom ”plugga på” . För finalen har jag verkligen tänkt se. Så rolig och svensk är jag.
Sara Vargas misshandelhistoria vet ni redan att jag tycker om. Och på tal om hennes ”Spring för livet” så fick jag mig en tankeställare under tisdagens fotbollsträning. Jag gick och nynnade på den mellan två övningar.
”Va fan Joel”, tänkte jag för mig själv. Sluta nu, det är pinsamt.
Jag berättade vad jag gjort för ”fel” till Wille och han sa direkt:
– Du är inte den enda. Andreas Samuelsson erkände precis innan träningen att han också fått Sara Varga på hjärnan.
Tack Andreas, då är vi i alla fall två…
För en halvtimma sedan fick jag hört två andra låtar för första gången. Dannys ”In the Club” och Erik Sades ”Popular”. I dessa Anton Hysén-tider måste jag erkänna att dessa två grabbar faller mig i smaken… dansmässigt. För att tala klarspråk: Fitt i fan va bra de dansar tillsammans med de andra på scenen, and I love it.
På lördag avgörs finalen och jag har fyra favoriter.
Helgen består annars av några hörnstenar.
Fredagskväll hos pappa med final i På Spåret och Skavlan.
Lördagen inleder jag med jobb i Munkedal, ska se brukssamhällets pingisherrar lira match.
Runt middagstid är det match mot Grebbestad i DM och det ryktas att jag kommer få starta som innermittfältare.
Snabbt därefter ska jag jobba igen. Klockan 15.00 tar LFF emot Svarteborg i Lysekil. Ska bli skoj och se!
Kvällen är ett oskrivet kort.
Söndag morgon. Work, again. Ska kolla på en hästtävling i Lysekil. Lagom kul för en fotbollskille som mig, men va fasen. I give it a try.
Söndag kväll är det, som vanligt, roliga timmen hemma hos mamma med käk, Solsidan och Time Out.
Där har ni mig under helgen vecka tio.
På tal om annat…
… på torsdag morgon åker ett 14-personer-stort-gäng till Sälen. Kan bli farligt.
… asså denna Joshua Radin. Jag blir galen så bra du är. Kom till Sverige, snälla och helst inom en månad! Som Hartvig hade sagt: Han är förbäääääääännat bra!
… Liverpool är som en jojo. Upp ner, bra och dåligt, himmel och helvete. De verkar göra allt för att deras supportrar ska slitas mellan hopp och förtvivlan.
… i veckan hörde jag en gripande P3 dokumentär om Tsunamikatastrofen 2004. Stackars folk i Japan som verkar gå samma öde till mötes. Hoppas det inte är lika allvarligt.
… så har jag beställt ett par farligt snygga byxor. Bara storleken passar…
… så vill jag se filmen ”Fighter” på bio, verkar förbaskat bra.
… när vi ändå är inne på bra filmer så såg jag ”Milk” och ”Gran Torino” nyligen. Bra grejer.
… nu vill jag göra som alla andra och ta helg.
Ha det gött! Vi ses när vi ses!
Hajhajhaj!
// Joel
Nej. Fan. Förlåt. Jag har ju även en femte favoritlåt i Melodifestivalen…
5.
Kärlek!
Nytt inlägg, det trodde du inte va?
Hoho?
Eko, eko?
Bloggen, vad gör du nu för tiden, varför hör du aldrig av dig?
De senaste dagarna har jag inte mått helt bra, jag missade bland annat lördagens match mot Svarteborg. En annan som inte är helt kry är min kära vän och vapendragare vid namn herr Blogg. Kort, gott, rakt, och ärligt så har jag inte haft något skrivsug det senaste. Tyvärr.
I helgen har jag tagit in på pappas pensionat i Brastad där han och alla i hans närhet har fått ta hand om mig. Med andra ord har det varit en riktig slapparhelg. Efter att ha blivit ompysslad känner jag mig nu fit for fight och nästa vecka vill jag vara frisk till ett hundra procent.
Jag har inte sett en direktsänd minut av årets Melodifestivalen, men jag har ändå lyckats skaffa mig en ny favoritlåt. Det är Sara Vargas lugna och gripande ”Spring för livet”.
I onsdags begav jag mig mot sydligare breddgrader, närmare bestämt Göteborg, eller närmare bestämt – Rondo. Där, på scen, befann sig Robert Gustavsson för sin 25 års show och jag var också där, fast på läktaren, tillsammans med tre Sotenäs-pack som samtliga blivit storstadsbor på senare tider. Gänget bestod av Hartvigsson, en Stenman och en viss Andersson.
Förväntningar var höga, men tyvärr blev showen inte SÅ rolig som jag hade hoppats. Den var bra, inget snack, men den får inte högre betyg än tre av fem möjliga. Kanske hade några öl under västen gjort susen, tyvärr var jag tvungen att köra hem i natten.
Idag söndag har det spelats ett speciellt möte: Liverpool mot Manchester United. Ett klockrent LFC slaktade Man Yoo med klara 3-1, mumma! Den flygande Holländaren, världens bästa lagspelare, planetens bästa returfångare – Dirk Kuyt gjorde hattrick och jag skiner ikapp med den välkomnade nya härliga vårsolen.
Till veckan väntas två delikatesser, ja det blir nästan inte bättre. Först Gunners-Barca på tisdag, följt av Spurs-Zlatan på onsdag. Efter jobbet kommer mycket att handla om fotboll. Trevligt, ordet som våra föräldrar kläcker ur sig fem gånger per dag, minst!
Nej nu måste jag sova, ny viktig vecka väntar.
Ha det gött! Vi ses när vi ses!
Hajhajhaj!
// Joel
En maträtt, "Foppen" och en bra trio med låtar
Efter en veckas semester från bloggen är jag back in business.
Ännu en arbetsvecka har flugit iväg och anledningen till min bloggtorka stavas…
Träning.
För tillfället är det mitt allt. Jag har aldrig varit så fokuserad på att sova, dricka och träna rätt. Det är väldigt krävande och det tar tid. Därför är bloggen en av de saker som fått tagit stryk, men nu är jag tillbaka.
Vad har vi då att läsa upp?
Hmm, i veckan har det handlat om Champions League. Det har dessutom varit ett annorlunda inslag – jag har lagat mat till sex hungriga karlar. Det har varit ”Män som gör vuxna saker tillsammans” och onsdagen tillbringades hemma hos mig där jag agerade kock.
Receptet till huvudrätten:
Egengjorda klyftpotatis
Kycklingfilé
En specialsås a’la Joel
Kryddor och dylikt vågar jag inte berätta för då kommer min rätt snart att synas ute på storstädernas restauranger.
Efterrätt:
Arsenal – Barcelona. Den smakade inte heller fy skam!
Lite fredagsmusik får man ju unna sig också. Låten som går om och om igen är för tillfället den här…
Eller snarare, de här, för låten görs i tre bra versionen. Det är bara att välja och vraka!
Sist men inte minst. En grym hyllning till vår allas Peter ”Foppen” Forsberg. En helt underbar tribute till den bästa svenska hockeyspelaren som jag någonsin har fått uppleva. Enjoy.
// Joel
Juni, juli, augusti - allt är så mycket enklare då
Dagens tankar har bildats tack vare en något annorlunda kedjereaktion.
Den ser ut ungefär så här.
Först nådde det dåliga vädret oss, sedan läste jag ett roligt Facebook-inlägg och plötsligt började jag att längta efter sommaren.
Resultatet blev följande ord och tankar.
Ja det är nästan som man har glömt bort hur det är. Att vara lite brun, gå i shorts, spana lättklädda damer, gå på Havsbadet, festa, grilla, gå på konserter, ha semester.
Det jag tänker på brukar kallas för den varmaste årstiden.
Och när det handlar om musik så är Lars Winnerbäck sommar för mig. Har tappat räkningen hur många gånger som jag nu har sett honom live, men jag har inte varit på min sista.
Sitter just nu och lyssnar på lite liveklipp från hans konserter.
De är inte jävligt dåliga om man vill uttrycka sig ironiskt…
På tal om Winnerbäck...
… i februari var det bottenfryst i Mälaren, Gö-Gö-Gö-Götgatan var grå och kall av seklets värsta vinter.
Om ni inte redan förstått det…
Jag vill ha sommar nu.
Bums!
Sist men inte minst: Glädjande nyheter.
// Joel
En gyllene trio som har satt djupa spår i musikens värld
Musik är ett av mina stora livsintressen, detsamma gäller historia.
Därför har jag bakat ihop mina två av mina favoritämnen i skolan och fått fram följande delikatess.
Vad sägs om lite The King of Pop, Man in Black och The King?
Musik och historia. Två ämnen som jag har lärt att älska tack vare min far. Han är ”idiot” på riktigt vad det gäller båda. Själv har jag stolt fört traditionen vidare i släkten, men jag ska på ett objektivt sätt erkänna att jag inte ens är nära att vara på samma nivå som min pappa.
Så här har jag tänkt, först berättar jag lite tankar, historia och annat onödigt innan jag på slutet listar tre låtar som jag fastnat för som artisterna inte är allra mest kända för, med något undantag.
Men nog om bakgrund, nu greppar vi micken och sjunger ut ord om tre av historiens allra främsta inom musikvärlden, tillika mina favoriter – Elvis Presley, Johnny Cash och Michael Jackson.
Elvis Presley:
Min första favorit av dem tre. Om jag inte minns fel gick jag och min kära vän Daniel Jönsson på mellanstadiet och i julklapp hade han fått en samlingsskiva med The King. Vi satt i hans rum, pluggade hans korta texter, försökte sjunga utantill och diggade Elvis musik.
Det var där de riktiga banden knöts mellan Memphis-sonen och mig.
På tal om Elvis utan att ha kolla upp fakta…
… så har jag för mig, utan att helt vara säker, att kameramännen aldrig fick filma Elvis nedanför hans mage. Varför? För att hans höftrörelser medgav ett otroligt högt skrik från alla damer.
… skrev aldrig Elvis några texter själv utan han framförde enbart låtarna med sin underbara stämma.
… så ska han ha varit en riktigt dålig skådis.
… så har pappa berättat att de samma dag som Elvis dog 1977, spelade den här låten på radion.
Johnny Cash:
Första gången som jag minns att jag lyssnade på Johnny Cash var i Andreas ”Disco” Anderssons gamla lilla bil. Vi var på väg till LFF:s klubbhus och i sin fräcka kärra lirade han ljuva toner som klibbade fast i mina öron.
Nu snackar vi också den gamla goda gymnasietiden när man spenderade dygn efter dygn framför fotbollsspelet Championship Manager. Då skulle man ha något som man kunde lyssna på samtidigt och det var i den vevan som jag fastnade för Johnny Cash.
Under ungefär samma tid lärde jag känna Janne ”Liverpool” Svensson från Tanum. När jag gick i sista ring åkte jag med honom till Beatles hemstad, med andra ord Liverpool. Visst vi gick till The Cavern och även deras museum, men artisten som jag lyssnade mest på under fotbollsresan var Johnny Cash som Janne lärde mig att älska ännu mer.
En tredje anledningen till varför jag är så förtjust i Johnny Cash, det stavas ”Walk the Line” – som i mina ögon är en topp-10-film och som jag kan se om och om igen.
På tal om Cash utan att ha kolla upp fakta…
… så vet jag inte hur många gånger som han friade till sin fru June Carter innan han väl fick henne på fall.
… June Carters dotter, Carlene, det är hon som har gjort denna underbara och fartfyllda klassiker.
… hans spelning på fängelset San Quentin ska ha varit något i hästväg.
Michael Jackson:
Det är sommar, jag ska precis lägga mig i min lägenhet, men som så ofta slår jag på text-tv innan jag ska sluta ögonen.
”Michael Jackson död”.
Nej, nej och åter nej. Det stämmer inte, ännu ett ryckte, men va fasen, det är ju seriösa SVT som skriver det. De brukar aldrig skriva något som inte stämmer.
Jag vaknar och konstatera, The King of Pop is dead.
Visst hade pappa spelat ”Billy Jean” och de flesta av MJ:s kända låtar hemma, men första gången jag förstod vem han egentligen var, det var en gång under mellanstadiet när jag var hemma hos Mattias Petersson vars rum var fullsatt med prylar från en viss Jackson.
Efter att Matte spelat MJ:s skiva minns jag att vi spelade landbandy vid Lasarettet innan jag moonwalkade mig hem till Brastad.
Egentligen är det först efter hans död som jag har börjat gilla Michael på riktigt och när ni ser följande klipp så förstår ni kanske varför…
På tal om Michael Jackson…
… så tror jag att det var han som började att göra ”riktiga” musikvideos.
… så ska han ha varit en riktig kämpe för den tredje världen.
… är det ingen som dansar coolare än MJ, in ens Justin Timberlake.
Tack för mig.
// Joel
Ibland älskar jag fotboll mer än vanligt
Chelski and Torres who?
The Blues – The Reds, 0-1.
Liverpool vann inte bara kampen på Stamford Bridges läktare överlägset, vi segrade även på planen.
Klockan tickade mot avspark. Jag såg alla inför-intervjuer, allt snack om Torres som tillsammans med Drogba och Anelka skulle bilda världens bästa anfallstriangel. Jag kokade verkligen, jag var så jävla peppad inför Chelsea – Liverpool.
Den gamla äckliga Champions League-slutspel-nervositeten gjorde sig påmind. Ett 3-5-1-1-Liverpool mötte ett Chelski som på pappret såg oslagbara ut.
Bollen hittade Meireles som i sin tur fixade lädret i mål. 0-1, med ungefär 20 minuter kvar. Mina naglar tog stryk, min röst, mina nerver, de sista minuter gick lika långsamt som i kyrkan. Fotboll är inte kul när det blir en sådan nervositet och spänning.
Men det hela gick vägen.
Fuck off Chelsa! Fuck off Chelsa! Fuck off Chelsa!
På tal om annat...
… så var det väl ingen större skräll att David Karlsson och Joel Hansson vann ”turneringens prestation” under SAIS Mix Cup 2011.
… har jag idag varit hos mamma, Isabel och Anders och haft roliga timmen. Solsidan och Time Out. Holy Sunday.
... det var ett mirakel att Dortmund – Schalke lirade 0-0 i Ruhr-derbyt. Vem köper världens bästa målvakt i sommar, Manuel Neuer?
… såg Newcastles upphämtning. 4-4 med bud på segermål, damn!
… så möter vi Gunnilse i Svenska cupen i mitten av mars. Om vi vinner där väntar ett visst lag från Göteborg som kallar sig för Örgrytes IS. Det hade varit något det…
// Joel
Gitarr på hög och låg nivå...
Jahopp, då var man en fullärd gitarrist efter min första lektion någonsin.
Säg så här…
Det kommer att ta tid att bli skicklig, herrejävlar.
Först och främst, det var riktigt skoj att ”spela” gitarr. Det gick inte jävligt bra, men det funkade trots att jag spelade skadad. Skar mig nämligen på en gammal rakhyvel under tisdagsmorgonen och fick därmed lira fast bandagerad av ett plåster på toppen av höger långfinger.
Till att börja med handlade det mycket om ABC-stuff. Ackord, hur man skulle hålla och lite noter. Nu väntar lite gitarr-läxa som jag måste se till att lära mig ”Tom Dooley” och en Astrid Lindgren-dänga.
En som däremot kan spela ordentlig gitarr och sjunger ungefär lika bra är Amos Lee.
My new favourite.
Man blir inte direkt superpeppad av hans låtar, men det är verkligen softa att lyssna på samtidigt som man sitter och knappar vid datorn.
Här har ni mina fyra ögonstenar för tillfället. Alla från hans senaste album ”Mission Bell”.
// Joel
Havin a laugh
Vilken avslutning på januarifönstret, helt sinnes!
Torres out.
Suarez and Carroll in.
Goodbye and welcome to Liverpool Football Club.
Känslorna är kluvna, men jag ska försöka redan ut vad jag tänker och känner i den här transfersoppan.
Fernando Torres hänger fortfarande kvar på väggen av mitt sovrum. Under åren han spelade för Liverpool älskade jag honom. Trots att han kommer från Spanien så kändes det som att han verkligen gillade LFC, på riktigt.
Efter hans enorma målfacit under de första säsongerna blev han snabbt en favorit hos mig och för ungefär två år sedan var han världens bästa anfallare. Men sedan drogs han med skador, gjorde en mellanmjölksäsong 2009/2010, och under VM var han inte alls att känna igen.
I höst och vinter har han gjort sina mål, men alla har ändå klagat för man vet vilken potential killen besitter.
Jag hade förstått, på riktigt, om han lämnat i somras eller till den kommande, men inte nu, när Liverpool är lite på G. Ny manager, nya ägare och en kompis på topp i form av Luis Suarez.
Men så helt plötsligt, tre dagar innan januarifönstret ska till att stänga, då slänger Torres in en transferbegäran, han vill bort från Liverpool.
Det är det som svider, han vill gå till vår ärkerival Chelski som jag nästan hatar mer än Man U och Everton. På söndag möts vi, Chelsea – Liverpool.
Torres har avslutat viktigt, bra och snyggt för Liverpool 81 gånger på 142 matcher, men det sista avslutet var fult och det stör mig.
Nu till det positiva.
Först värvades hypersnabbe Luis Suarez för omkring 230. Lite av en Torres-kopia. Extremt målfarlig, sjukt snabb och kämpar för laget och en favorit som jag under en lång tid hoppats att Liverpool skulle värva. Tummen upp för nyförvärvet från Ajax.
We signed him from the Netherlands Suarez Suarez,
He'll bite you on the neck again Suarez Suarez,
He'll score a goal playing up front, he's better than the other c*nt
Luis Suarez Liverpool number 7.
Andy Carroll, den unge hästsvanspojken från Newcastle. Även han har under hösten blivit en favorit i mina ögon. Stor, stark, bra på huvudet, hård dojja – en spelartyp som Liverpool saknat sedan långe Crouchs dagar. Kort och gott en centertank med potential både på och utanför planen…
Kostar det så smakar det. 360 miljoner är ett överpris för Andy Carroll, men han är engelsman, ung och en spelartyp som behövs för att närma sig toppen. Den klassiska kombinationen mellan kvicke Suarez och Liverpools nya nummer nio tror jag stenhårt på.
Därför är jag extremt glad över de nya ägarna. När Suarez anlänt och Torres var på väg bort så trodde jag aldrig att spanjoren skulle ersättas, och plötsligt, pang, boom, tjoff – så hade Liverpool slängt upp drygt 300 miljoner på Andy Carroll som sedan höjdes till 360 miljoner.
Det ska de nya amerikanska ägarna ha en klapp på axeln för – att de visar att Liverpool FC fortfarande vill och kan utmana om titlar även i framtiden, det tycker jag värvningen av Andy Carroll understryker.
Folket som bor i Liverpool, Scousers, har en lite speciell humor och här bjuder de på några härliga citat som syftar på den senaste värvningskarusellen.
Breaking news! Fernando Torres deal falls through. He did not pass the medical test. The Doctors couldn't find a heart or a soul!! (Haha!!!)
Congratulations to Paul Konchesky whose joined a club that's won European Cups. Unlike El Nino, who hasn't. (Paul Konchesky är utlånad till Nottingham Forrest).
The grass isn't always greener, but the grass in Amsterdam seems to be of better quality than I thought. (Luis Suarez kom från Ajax).
El Ninny' move to Chelsea has broken down after his wife failed to agree personal terms with John Terry. (Love Scouse humor).
Our best period was without him (Fernando Torres). Both Champs League and FA Cup successes were. Fuck him. Saw him on Sly this morning holding up the shirt and smiling. No regrets about pissing off an institution, just a cheesy grin, a blue shirt and some graceless comments about top level club.
No class, no grace, just another two-bob football ripping the shit out of the game that's become a get-rich-quick scheme. He was in a position where the fans absolutely idolised him and he blew it. He'll find out Sunday what's he done. If he's paraded the away end should just turn their backs on him. (Det kan bli mycket känslor på söndag).
To me, he's as plastic and fake as the club he's joined.
Fuck him. Liverpool survived before him, we'll survive without him.
El Ninny outscored on the medal front by the likes of Igor Biscan, Scott Carson, Josemi, Jan Kromkamp and Antonio Nunez.
Sist men inte minst. Två frågor jag gärna vill ha svar på.
Om jag inte minns fel beställde Marcus ”Gummi” Andersson en Newcastle-tröja i höstas med ”Carroll #9” på ryggen. Vad säger du nu?
För ungefär två år sedan döpte Marthin ”Webbis” Hermansson sin hund stolt till ”Torrez”. Har jycken fått byta namn nu?
Liverpool FC – igår, idag, för alltid – You’ll Never Walk Alone.
// Joel
"Played 'til my fingers bled"
Det är inte bara i Nordafrika och Egypten som det ser ut att hända revolutionerande saker.
Även på hemmaplan finns det saker att rapportera om.
Vi börjar med något som jag aldrig trodde skulle hända…
I got my first real six-string
Bought it at the five-and-dime
Played 'til my fingers bled
It was summer of '69
Så startar en av mina absoluta favoritlåtar: Bryan Adams – Summer of 69. En sång som jag har älskat sedan nappflaska åldern och kunnat texten utantill i tio år. Jag har dessutom sett Bryan Adams live i Scandinavium med familjen Wilhelmsson i början på 2000-talet. Bra grejer.
Om ni inte redan har förstått vad jag är ute efter, så får ni vara snälla att vänta på poängen, men sitt lugnt i båten, den kommer…
Ofta när man får svara på olika frågor dyker frågan ”vad skulle du vilja vara bra på” upp. Mitt svar har alltid varit detsamma – genom alla år.
- Att kunna spela gitarr.
Det har alltid varit något som jag velat göra och att lyssna på akustisk gitarr är bland det härligaste jag vet.
Därför tog jag saken i egna händer, annars skulle jag ångra mig för resten av mitt liv.
I fredags ringde jag och anmälde mig till en gitarrkurs.
När? Start på onsdag.
Var? Lyse församlingshem.
Hur? Endast en lärare, jag och min syster Isabel.
Vi får se hur detta projekt går, men det ska bli kul att göra det tillsammans med syster yster och nej, jag har inga större förhoppningar, men jag är jäkligt glad för att jag har anmält mig.
Hulstfred The Summer of 2009. Skulle gissa på att jag säger till killen med gitarren "Öh hurra din färgglade luffare, det där instrumentet skulle jag också vilja spela".
Om jag kan spela min favoritlåt ”Summer of 69” fram över får tiden utvisa, men sannolikheten är inte särskilt stor.
But.
I give it a try.
// Joel
Idrott när den är som allra bäst!
Det vore tjänstefel att snacka annat än handboll.
När det väl blir spännande i idrott finns det ingen annan sport slår handboll på fingrarna.
Inte ens nära och i kategorin ”spännande matcher”, där hittar vi årets VM-final mellan Frankrike och Danmark.
Fram tills det var tio minuter kvar trodde jag Frankrike hade koll på läget, men nej, nej nej. Då började Danmarks målvakt, Landin, att storspela och med ungefär tio sekunder kvar kvitterade vårt rödvita grannland.
Det blev förlängning, bitande på naglar (jag höll på Danmark), och handboll när den är som bäst. Det var extra roligt att se spelare som Bosen, Knudsen, Eggert, Christiansen, danskar som har representerat Flensburg när de under två år på raken varit i Lysekil under sommaren och matchats mot Bohuslän All-Star.
Säg så här. Ikväll fick de lite annat motstånd än några smålirare från Lysekil med omnejd.
Karabatic, Abalola, Omeyer, Gille, Dinart, ja listan kan göras hur lång som helst av spelare i absolut världsklass.
Danmark svarade framförallt med 23-åringen Mikkel Hansen som blev lagets bäste målskytt i vanlig ordning.
Hur som helst, så fantastisk idrott kan vara och tänk om man varit på plats i Malmö och fick skåda Frankrike slå Danmark med 37-35 efter förlängning.
Le Blues fick därmed, för fjärde raka mästerskap, sätta på sig guldkronan.
Det franska handbollslandslaget verkar ha lite bättre coach, spel och sammanhållning än landets fotbollslag hade under sommarens VM…
Merci för denna gång!
// Joel
"I want Torres stay for 65 years"
Följder av att inte kunna behärska sin ilska
Det är ge och ta i LP-huset.
Kort sagt, Christian Lycke, Gabriel ”Gabbe” Berndtsson och Joel Hansson har gjort upp i…
Pingis.
För ett par månader sedan var jag och Gabbe hemma hos hans föräldrar på Skaftö och hämtade ett normalstort pingisbord som vi kunde få lite skoj med efter arbetstid.
Pingisbordet kommer upp på LP när vi har lite pappersrullar inne, det får liksom inte plats annars.
Klockan slog 17.00 och ännu en arbetsdag var över. Det var dags för dagens höjdpunkt – pingis mot mina arbetskamrater Gabbe och Lycke som under hela dagen kaxat om att de minsann skulle vinna överlägset.
Vinnaren stod kvar och vi lirade först till fem vunna bollar. Först slog jag Lycke, det var jämnt, det ska erkännas, men jag vann till slut trots hans alla tröttsamma och fega skärbollar, han kan nämligen ingenting annat slag.
Nästa match, mot offensiva Gabbe som slår på allt och lite till, vann jag även den.
Jag fick fortsätta stå kvar vid bordet, Lycke, Gabbe, Lycke, Gabbe, Lycke, Gabbe. Jag vann allt som var och de försökte på alla sätt att stoppa min framfört samtidigt som de bubblade av ilska inombords.
Men efter omkring 25 raka segrar tog det roliga slut när inte Lycke kunde kontrollera sin ilska.
Ibland säger en bild mer än tusen ord…
Under veckan köpte den gode Lycke ett nytt rack och imorgon fredag säger han sig vilja ha revansch. Vi får väl se om han vinner eller om det blir fler rack i flisor…
Imorgon blir det Old House under kvällen. Har bokat ett bord för tio personer på nedervåningen där vi först ska käka, dricka och kolla handboll, Sverige – Frankrike. Direkt efteråt börjar bröderna Marcus och Pontus Andersson (En av varje) att börja lira Music Quiz och därefter får vi se var kvällen bär oss.
Det var allt för idag. Vi ses när vi ses. Ha det gött! Hajhajhaj!
// Joel
Ett hopplock av allt och lite till
Man får ta det man har och ikväll är byxorna i stort sett tomma.
Men va fasen ibland får man koka soppa på en spik.
Det är måndag igen och rutiner, rutiner och åter rutiner. Man står upp, duschar, letar kläder, lägger vax i håret, kokar två ägg, äter sin havregrynsgröt, en banan, bläddrar igenom morgontidningen, borstar tänderna, tar bilen till jobbet strax före 08.00.
Efter åtta timmars arbetsdag åker jag bara hem och hämtar väskan innan jag beger mig till Brastad för två timmars träning. I regel är jag hemma runt 21.00 och då ska man äta, kolla Tv, lyssna på Spotify och göra alla måsten.
Därefter är man ganska mör och sängen skriker och rycker i en för att man ska orka ytterligare en dag… även den… full av rutiner.
Men imorgon bryter jag mönstret en aning. Jag ska hoppa träningen och åka till Stenungsund för att jobba, Viking spelar seriefinal mot Stenungsund Stingers. Vinner Viking eller spelar lika är de i stort sett klara för play off. Skulle de däremot förlora har de lika många poäng, med Lysekil har ändå ett litet försprång tack vare en betydligt bättre målskillnad.
Jag har en vän, han älskar bea-sås mer än någon annan i världen, han har ett favoritlag i världens alla ligor, det var han som fixade jobbet till mig på Svea Energi där jag sa upp mig under min tredje arbetsdag.
Hans namn är Andreas ”Skarven” Gustavsson och är en av alla tränare i hårdsatsande Slättens IK i division 7. Ikväll skrev han till mig på Facebook-chatten om hans nya träningsmetoder och det på äkta ”Lysekilska”…
Kingen - Andreas "Skarven" Gustavsson.
Joel: japp
Joel: hur kör ni med slätta nu?
Skarven: jag me vi träna i söndags!
Skarven: söndagar och ons...sen individuellt på söffa
Joel: hahahahahahahahaha!
Skarven: ja den träningsformen har jag infört
Skarven: bra som fan
Joel: vilken ideologi :D bästa jag hört!
Skarven: ja de e ju så återhämtning! e lika vektigt!
På tal om annat…
… äntligen har jag fått tummen ur och tagit bort plasten på min telefon.
… om bara några minuter trillar ett antal tusenlappar in på kontot. Älska den 25:e varje månad!
… ägg har blivit min nya mat-favorit.
… nu har jag fått ett par dagar på mig att smälta födelsedagskalaset. Men en fråga återstår. Hur kunde mitt vardagsrum med en stor soffa, bord, ett tiotal stolar, förvandlas till ett dansgolv där 3-4 par kunde bugga efter midnatt? Räkan, ta tag i detta nu och förklara…
… sist men inte minst så hoppas jag att mitt hopplock till blogg funkade.
… ja just det, höll på att glömma. Jag slog precis rekord sätt till antal unika läsare under ett och samma dygn – hela 88 stycken! Tusen tack allesammans! Och än är inte dygnet slut… men det är däremot dagens rader…
// Joel