Efter två veckor i Liverpool är jag nu tillbaka på hemmaplan. Resan var helt fantastisk, och hoppas verkligen inte det var sista trippen till Liverpool och England. Känn dig varmt välkommen till några rader om hamburgare, pints, damer, vänliga scousers och framförallt det där som kallas fotboll.

 
– Jag, Robert, Tony och Janne

 

Måndag 20 november:

Eftersom planet skulle lyfta från Sandefjord i Norge klockan 22.00, kände jag mig tämligen tvungen att besöka skolan en kort stund på morgonen. Men en lektion fick räcka. Närvaron skulle inte vara på topp efter två veckor borta. Fick som jag nämnt någon gång tidigare aldrig beviljad ledighet av rektorn, utan all tid jag skulle komma vara borta räknades som skolk.

Efter en lika tråkig svenska lektion som vanligt, tog jag bilen och åkte hem för en sista packningsrunda. Resväskan min fick väga max 15 kilo, den vägde 14,8 kilo. Räcker så. Handbagaget kunde väga max 10 kilo, men hade knappt något i så struntade i att väga den. Det sista jag gjorde innan vi skulle ta bilen upp till Tanum och till min reskompis Janne var att väga mig själv. Vågen stod på 74 muskulösa kilon. Därefter tog jag, syrran och päronen bilen upp till Tanum, och de fick sig några sista kramar.

I regn och blåst tog Janne och jag oss till Sandefjord och vi var framme på flygplatsen i god tid. Efter några timmar utan mat började magen skrika och det var dags för resans första hamburgare. Mätt och god tog vi oss en titt i Tax free butiken. Blev inhandling av vätska till flyget och några bitar Toblerone. Trots att det var första gången jag skulle flyga kände jag mig inte ett dugg skakis, vilket var konstigt eftersom jag brukar bli nervös för ingenting. Vet inte om det var för att jag kanske lugnade mina nerver med lite Johnny Cash och Coldplay från min Mp3.

- på flygplatsen

När jag väl satt i planet började pulsen stiga mycket snabbt. Varenda person på planet såg ut som kapare. Eftersom jag är ett så kallat öronbarn och haft problem med hörseln och öronen hela livet, var jag rädd för att jag skulle få ont i öronen när vi skulle lyfta. Så fick proppa i mig nio stycken tuggummi och tugga så gott det gick. Efter en stund kände man att planet började accelerera och man trycktes bak i sätet, men det var ju inget jämfört med mammas bil, Alton. Skillnaden var att planet lyfte som inte Alton brukar göra. Liverpool here I come!

Väl över moln, regn och hav tänkte jag få mig någon timmas sömn, men det var något som skulle störa och det fick vänta. In kom två tre söta flygvärdinnor i kortkort som sålde mat eller vad det var. Men skulle inget ha, så fick nöja mig med att se men inte röra, innan jag satte på mig lurarna och somnade in.

23.00 eller enligt engelsk tid 11 p.m tog jag mina första steg på engelsk mark. Vi hämtade ut våra väskor och tog sedan första bästa taxi in till själva Liverpool. Taxichauffören var även han ett stor fan av stadens bästa lag, och han visade oss under färden en sammanfattning av Champions League finalen på sin dvd. Av släppte han oss vid den Skandinaviska sjömanskyrkan som är belägen nere vid hamnen, och som skulle vara vårt hem för de kommande två veckorna.

– kyrkan

Rummet vi fått var enkelt och hade det som behövdes, en tvåvåningssäng. Vi slängde snabbt in packningen och tog oss sedan snabbt till en irländsk pub vid namn Flanagans Apple. Där träffade vi Jannes kompis Robert samtidigt som vi drack resans första pints (öl) och lyssnade på riktigt skön och lugn irländsk musik. Robert var en mycket trevlig och framförallt snäll man från Liverpool, och det var tack vare honom som vi kunde få biljetter till alla matcherna. Efter ett antal glas övergick min svengelska till engelska och man vågade prata ut eller vad man ska säga. Vid tre snåret traskade vi hemåt i ett klassiskt engelskt ösregn.

Tisdagen 21 november:

Efter att ha sovit ut rejält tog vi oss in till centrum (5 minuters gång) för en typisk brittisk frukost. På ett ställe som heter Weather Spon åt vi vita böner, ägg, toast och allt möjligt, samtidigt som man läste tidningen och småtittade på Skysports morgonsändning. En stabil frukost var nödvändig för vi skulle göra ett besök uppe vid Liverpools hemmaplan Anfield, som ligger en timmes gångväg från centrum.

Hela staden genomgår just nu en totalrenovering därför att Liverpool har utsetts till Europas kulturhuvudstad 2008. Så medan man gick genom staden såg man hur slitna en del kvarter och anläggningar var, och man förstod att en uppfräschning av staden behövdes. Samtidigt var det självklart många byggnader som var väldigt fina och högklassiga.

Väl uppe vid Anfield tog vi lite kort och beställde en rundtur på arenan som skulle äga rum en vecka senare. Sedan kom höjdpunkten, shopen. Plånboken fick ta en del stryk efter inhandling av mjukisdress, halsduk, julklappar till pappa, handduk och annat smått och gott.

Med sammanlagt åtta påsar smockade med Liverpool souvenirer fördelat på fyra händer, gick Janne och jag till den inom Liverpoolkretsar så kända puben the Albert för lite vila. Utanför började regnet falla och vi beställde en av alla miljoners taxibilar som är lika fula allihop. Tänk er farfars bilar, så har ni en relativ klar bild över hur taxi bilarna i England ser ut.

På kvällen gick vi till en sportbar med cirka 140 tv-skärmar och såg på Manchester United mot Celtic, en underbar match. Som tur var fanns det också tre skärmar på toa som jag utnyttjade till fullo, eftersom jag kan ha världens minsta blåsta. Så tillsammans med en massa scousers som folket i Liverpool kallas, och några PSV fans som hittat dit såg vi Celtic slå äcklen från Manchester med 1-0. Celtics mål var en fantastisk frispark och med bara några minuter kvar tilldelades United straff, SÅ typiskt. Men där kom grädden på moset, United missade och alla skrek ut sin skadeglädje. En bra match med ett ännu bättre slut innan aftonen avrundades återigen på puben Flanagans Apple.

Där spelade ett liveband inför fullt med dansande folk och stämningen var verkligen på topp. Eftersom jag av orutin tagit på mig mycket kläder, fick jag stup i kvarten gå utanför och ta en nypa luft. Är nämligen så att man i England inte har en garderob på puben som man hänger av sig ytterkläderna i som i Sverige.

Natten avslutades med Liverpool sången You’ll Never Walk Alone framförd av alla inne på puben, riktigt mäktigt. Såväl PSV, ”vanliga” och självfallet alla Liverpoolfans stämde in i kör och bildade en fantastisk stämning. På vägen hem fick jag smakat på fish&chips för första gången innan det var time för läggdags.

Onsdag 22 november:

Matchdag. Liverpool FC mot PSV Eindhoven. Efter att ha käkat en god svensk frukost på kyrkan, gått i affärer och träffat Robert gick vi upp till Anfield vid fem tiden. Utanför Anfield köpte vi pins och en matchhalsduk. Ungefär en och en halv timma innan matchen tog vi oss in på ett överfullt the Park, en pub som ligger alldeles bredvid arenan. Där var det atmosfär, oj oj oj. Ölen flödade, sånger sjöngs och det var en sjuk stämning som jag aldrig varit i närheten av att varit med om tidigare.

Innan vi gick ut från puben skakade vi hand med Liverpools kanske välbekantaste supporter, Peter Sampara. Han skulle vi senare komma att träffa för en intervju som jag berättar om längre fram.

För första gången var man inne på helig mark. Biljetterna hade vi på den berömda läktarsektionen the Kop. Stämningen började komma igång ungefär en kvart innan matchstart och några minuter innan avspark sjöngs den så underbara You’ll Never Walk Alone. Det var ståpäls kan jag lova, och man fick nypa sig i armen för att verkligen förstå att det inte var en dröm.

- jag o Janne på the Kop

 

Eftersom det var min första match på Anfield kunde jag knappt några sånger som sjöngs under matchen, men de gick förvånansvärt fort att lära sig.

Stämningen under matchen var faktiskt ungefär som jag väntat mig, den var riktigt bra. Liverpool spöade PSV med 2-0, och vinsten firades på Liverpools officiella supporterklubb någon kilometer från arenan. Där träffade vi en trevlig och färsk 80-åring som haft säsongskort på Anfield sedan han var tolv år, respekt. På det stället stannade vi ett bra tag och snackade med gubben och hans kompisar om alla möjliga minnen och historier.

Vid midnatt tog vi en taxi ner till stan för det regnade för ovanlighetens skull. Där gick vi på en pub/disco där riktigt många PSV fans tagit sig. Där festade vi långt in på småtimmarna innan det var dags för säng och sömn.

Fortsättning följer efter nyår...

Vill passa på att önska alla en god fortsättning och ett riktigt gott nytt år!

//Hansson