I det förra inlägget om Maggio fick ni text och bilder. Idag är det video som gäller.

Maggio med sina medhjälpare.

Konserten med Veronica Maggio blev exakt så bra och rolig som jag förväntade mej. Jag nöjer mej med att sammanfatta musikaftonen med några små punkter.

· Konserten varade bara i en dryg timme, men då sjöng hon bara sina allra bästa låtar. Jag säger så här: Hellre kort och grymt än långt och halvdant.

· Låten "Stopp" var det bästa jag hört live i år. Går inte att beskriva med ord hur bra V.M framförde den. Och då har jag varit på en hel del konserter 2008.

· Precis så lagom hes som jag blev efter framträdandet ska man bli efter en bra spelning.

· Egentligen stör jag mej på artister som ska ropas in och köra extranummer, men när Maggio gör det så måste jag bara älska det.

· Jag avgudar artister som sträcker micken mot publiken och låter den sjunga med. 

· 1000 tack Lena, Ida, Alikan och Isabel för en riktigt rolig kväll!

Tills vi höres, ha det bäst! Vi ses när vi ses!

Hajhajhaj!

Hmm, jag vet inte riktigt vart jag ska börja, men som vanligt är det väl bäst att inleda där allting startade och jag har bestämt mej. Så får det bli även denna gång. Ni som följt mej via min mobilblogg har ett stort hum om vad som hänt på resan, men här kommer iaf en liten uppgradering som jag kallar Joel i London 2.0.

Lördag:

Lasse, John, Hartvig och Joel flög på lördagen från Säve mot Stanstead, London. Resan gick bra och allt fungerade som planerat. Efter en timmes taxiresa genom London var vi framme vid Ashleey Hotel, vårt hem.

Starving som vi alla var, så traskade vi till ett Steak House för lite mat. När maten var nersmält gick vi vidare till en pub som visade Barcelona - Almeria. Efter typ 35 minuter stod det 5-0 till Barca och oj vilken fotboll de visade upp, rena Liverpooltakterna...

Som så ofta när lag rivstartat som Barca gjorde i första halvlek, blev det inga fler mål och vi gick tillbaka till hotellet för sömn som skulle göra oss pigga till den stora morgondagen.

Söndag:

Seriefinal i Premier League, världens bästa liga, Chelsea - Liverpool. Chelsea har inte förlorat hemma på 86(!) hemmamatcher, en helt makalös prestation. Och där satt jag med mina kompisar på Stamford Bridge! Lilla Joel från Brastad.

Jag hade inte vågat ta på mej några Liverpoolkläder, med tanke på vad som hände med Hartvig på Villa Park, så det fick bli att sitta stilla och tyst som en vanlig neutral åskådare. Det kan ha varit det värsta jag varit med om i mitt liv, att sitta och se sitt Liverpool utan att våga och visa sina känslor i rädslan av att bli nedslagen av det Chelseaskinhead som satt på raden bakom. Istället fick jag sitta och nypa Lasse i låret varje gång hemmalaget missade en målchans eller när Liverpool gjorde mål...



Innan matchen.

Stormatchen startade på bästa möjliga sätt för LFC. Ett halvtamt skott från den pånyttfödde Xabi Alonso tog på Bosingwa och ändrade riktning, Cech i målet chanslös, 1-0 till Liverpool! Och då hade det bara gått drygt tio minuter. Stämningen på arenan var mer än bra, trodde faktiskt innan att den skulle vara betydligt sämre på ett bortskämt Stamford.

Chelski hade självklart mest boll, men skapade inga större målchanser, utan Liverpool försvarade sig grymt bra. I den andra halvleken försökta hemmalaget hela tiden, men istället var det faktiskt Liverpool som hade de farligaste chanserna att punktera tillställningen.

Äntligen var matchen och 90 minuters nervositet slut. Liverpool bröt Chelseas 86 hemmamatcher utan förlust och jag var där! Helt sjukt och nu leder vi ligan för första gången på hur länge som helst.

Efter matchen inleddes jakten efter att se West Ham - Arsenal. Efter många om och men fick vi tillslut tag på en taxi som körde oss till en sjukt stor sportbar. Ett ställe som erbjöd minst hundra olika skärmar som bara visade sport. Mitt paradis.

Där såg vi först West Ham - Arsenal 0-2, sedan Villarreal - Atletico de Madrid 4-4 och sist men inte minst Real Madrid - Atletic Bilbao 3-2. Samtidigt som vi såg den sista matchen såg vi också Marseille förlora mot PSG med 4-2. En äkta fotbollsdag. Tänk vad kul det hade varit om Lysekil kunde ha haft en sportbar dit man kunde ha gått en lördag och bara se på en massa fotboll och dricka öl och tjöta. Det vore något det, men självklart väldigt svårt att få det att gå runt. Men tanken är fin...

Resten av Londonresan kommer inom det närmaste...

Tills vi höres, ha det bäst! Vi ses när vi ses!

Måndag:

Nu skulle London utforskas för första gången på allvar. Vi käkade en stadig engelsk frukost, tog tunnelbanan till Londons innersta kärna och shoppade loss. Överst på listan stod Lillywhites, en sportaffär vid Piccadilly Cirkus som hade en hel del att erbjuda. Jag fick köpt mej tennisshorts, ett Liverpoolminimatchställ till bilen, en engelsk matchtröja, en England flagga och lite annat smått och gott. Det ska sägas att de andra pojkarna handlade betydligt mer än mej.

Efter ett par timmar på Lillywhites gick vi över gatan till en grymt stor musik/film butik. Där fick vi också köpt oss lite grejer, jag nöjde mej med en Dvd med Coldplay.

Vad vi märkte i London var att det var hur mycket svenskar som helst. Överallt! På omvägar hörde vi att London är Sveriges tredje största stad med 300.000 invånare och det skulle inte förvåna mej om det stämmer.

På måndag kväll åkte vi precis som dagen innan till sportbaren, men till skillnad från senast så var det dåligt med bra matcher på TV:n. Istället fick vi satsa på öldrickandet och vi blev egran i tagena. Allt eftersom började det trilla in mer och mer damer på stället och vi undrade om alla dessa flickor skulle se på sport? Det kunde ju bara inte stämma. Och mycket riktigt hade vi rätt, som så ofta.

Det visade sej att på undervåningen var det disco. Helt perfekt för oss. Vi hällde i oss mer pints och blev taggade till tusen. Vid tolv snåret bar det av ner mot dansgolvet där Hartvig bjöd Londonborna på sina omtalade moves. Efter ett par timmar dans tog vi en taxi hem och kröp oss till sängs efter en riktig rolig dag, trots att den knappt handlade om fotboll.

Tisdag:

Det första vi gjorde när vi vaknat var att ta oss till QPR:s hemmarena Loftus Road, en rätt bra bit därifrån vi bodde. Där hoppades vi få biljetter till kvällens match mot Sebastian Larssons Birmingham. Och jajjemän biljetter fick vi och fina platser på långsidan.

Därefter besökte vi QPR-shoppen. Där inhandlade Jon och Lasse var sin QPR-matchtröja och blev på några sekunder nya supportrar till ett lag i the Championship. Det är så att jag känner en endaste person som håller på QPR. Han heter Christian Lycke och givetvis fick jag köpt honom en liten souvenir, det blev en t-shirt.

Den eftermiddagen strosade vi runt på gatorna och tog det rätt lugnt, käkade bland annat på en italiensk restaurang och lite annat så.

Då hade det blivit time for match. Lasse och Jons QPR-tröjor var självklart på och på vägen till arenan sjöngs det sånger i massor för att
hålla värmen i kylan och regnet öste ner.

Matchen blev så sjukt grym på många sätt. Äntligen var jag där som jag alltid velat vara: På en äkta klassisk engelsk fotbollsmatch. Långbollar, kyla, hårda tacklingar, regn och en hel arena som sjunger och stöttar sitt lag. Helt underbart!

QPR mot Birmingham blev till en början en stor besvikelse. Sebastian larsson var inte med av någon anledning. Riktigt tråkigt och surt för oss svenskar. Annars var matchen och framförallt stämningen det bästa tänkbara. Äntligen var jag där som jag alltid velat vara: På en äkta klassisk engelsk fotbollsmatch. Långbollar, kyla, hårda tacklingar, regn och en hel arena som sjunger och stöttar sitt lag. Helt underbart!

Det var nästan 14 000 på matchen men det kändes som att det var minst det dubbla. Folk sjöng, gapade på den inpopuläre domaren och levde sej in i matchen som jag aldrig upplevt på plats tidigare. Tidigt i andra halvlek gjorde hemmalaget QPR matchens enda mål och efter det var det en ren njutning att sitta och följa händelserna på Loftus Road. När HELA arenan sjöng med en 5-6 gånger skakade jag i hela kroppen. Dels var det för den fantastiska stämningen, men kanske också för att den första snön letat sej till London sedan typ 1932!

Äntligen är nya FM 09 i butik och jag har precis beställt det. Världens överlägset bästa datorspel är tillbaka, helt underbart! Nu ska det spelas!

Såg nya Bond i tisdags. Ingen vidare rulle, den första med Daniel Craig var mycket bättre. Jäklar vad lik Bondbruden var Catania som var med i Idol förra året...

I helgen var det årsfest. Men innan det hade vi en heldag med laget, här kommer en snabb genomgång med ett par bilder och en video. Mer skriverier om denna dag kommer...

"Pianot" firade stora triumfer i Mariedalshallen.



Ett gäng som följde finalen med stort intresse.



Hela laget. Riktigt kul att så många kunde komma och ännu fler dök upp till årsfesten.

Tills vi höres, ha det bäst! Vi ses när vi ses!

Hajhajhaj!

Musik är livet. Om en timma åker jag till Götet för att se Hello Saferide med Wille, Tobbe och Kristian. Därför bjuder jag på mina två absoluta favoriter just nu.

Tills vi höres, ha det bäst! Vi ses när vi ses!

Hajhajhaj!

... är vad jag hinner med idag. Kvällen tillägnar jag med laget och består av löpning, bastu, dusch, pokerturnering, kick off och Liverpool mot Atletico de Madrid.

Dagens låt: Marit Larsen - If a Song Could Get Me You

Tills vi höres, ha det bäst! Vi ses när vi ses!

Hajhajhaj!

Hmm, jag vet inte riktigt vart jag ska börja, men som vanligt är det väl bäst att inleda där allting startade och jag har bestämt mej. Så får det bli även denna gång. Ni som följt mej via min mobilblogg har ett stort hum om vad som hänt på resan, men här kommer iaf en liten uppgradering som jag kallar Joel i London 2.0.

Lördag:

Lasse, John, Hartvig och Joel flög på lördagen från Säve mot Stanstead, London. Resan gick bra och allt fungerade som planerat. Efter en timmes taxiresa genom London var vi framme vid Ashleey Hotel, vårt hem.

Starving som vi alla var, så traskade vi till ett Steak House för lite mat. När maten var nersmält gick vi vidare till en pub som visade Barcelona - Almeria. Efter typ 35 minuter stod det 5-0 till Barca och oj vilken fotboll de visade upp, rena Liverpooltakterna...

Som så ofta när lag rivstartat som Barca gjorde i första halvlek, blev det inga fler mål och vi gick tillbaka till hotellet för sömn som skulle göra oss pigga till den stora morgondagen.

Söndag:

Seriefinal i Premier League, världens bästa liga, Chelsea - Liverpool. Chelsea har inte förlorat hemma på 86(!) hemmamatcher, en helt makalös prestation. Och där satt jag med mina kompisar på Stamford Bridge! Lilla Joel från Brastad.

Jag hade inte vågat ta på mej några Liverpoolkläder, med tanke på vad som hände med Hartvig på Villa Park, så det fick bli att sitta stilla och tyst som en vanlig neutral åskådare. Det kan ha varit det värsta jag varit med om i mitt liv, att sitta och se sitt Liverpool utan att våga och visa sina känslor i rädslan av att bli nedslagen av det Chelseaskinhead som satt på raden bakom. Istället fick jag sitta och nypa Lasse i låret varje gång hemmalaget missade en målchans eller när Liverpool gjorde mål...


Innan matchen.

Stormatchen startade på bästa möjliga sätt för LFC. Ett halvtamt skott från den pånyttfödde Xabi Alonso tog på Bosingwa och ändrade riktning, Cech i målet chanslös, 1-0 till Liverpool! Och då hade det bara gått drygt tio minuter. Stämningen på arenan var mer än bra, trodde faktiskt innan att den skulle vara betydligt sämre på ett bortskämt Stamford.

Chelski hade självklart mest boll, men skapade inga större målchanser, utan Liverpool försvarade sig grymt bra. I den andra halvleken försökta hemmalaget hela tiden, men istället var det faktiskt Liverpool som hade de farligaste chanserna att punktera tillställningen.

Äntligen var matchen och 90 minuters nervositet slut. Liverpool bröt Chelseas 86 hemmamatcher utan förlust och jag var där! Helt sjukt och nu leder vi ligan för första gången på hur länge som helst.

Efter matchen inleddes jakten efter att se West Ham - Arsenal. Efter många om och men fick vi tillslut tag på en taxi som körde oss till en sjukt stor sportbar. Ett ställe som erbjöd minst hundra olika skärmar som bara visade sport. Mitt paradis.

Där såg vi först West Ham - Arsenal 0-2, sedan Villarreal - Atletico de Madrid 4-4 och sist men inte minst Real Madrid - Atletic Bilbao 3-2. Samtidigt som vi såg den sista matchen såg vi också Marseille förlora mot PSG med 4-2. En äkta fotbollsdag. Tänk vad kul det hade varit om Lysekil kunde ha haft en sportbar dit man kunde ha gått en lördag och bara se på en massa fotboll och dricka öl och tjöta. Det vore något det, men självklart väldigt svårt att få det att gå runt. Men tanken är fin...

Resten av Londonresan kommer inom det närmaste...

Tills vi höres, ha det bäst! Vi ses när vi ses!