Det har hänt både mycket och lite under julhelgen.

Tomten har varit på besök, det har spelats ishockey, dansats på Havsbadet och söndagen har varit mega-slapp.

 

Vi börjar i rätt ordning: Julafton.

Vi tog oss till pappa, såg på Kalle, käkade och sedan hände något. Vi fastnade i en massa gamla videos från när jag var ungefär tre år och Isabel ett. Filmer där vi leker, velar, är på kalas, stranden, ja allt.

 

Och det blev hela tiden ”en film till” så till slut tror jag att vi kollade till runt 20.00 och vi fick skynda oss med julklappsöppningen innan Svensson Svensson som min familj värnar varmt om.

 

Vad hittades då i paketen? Nja, egentligen inte så många överraskningar, men iaf några som är värda att nämna. En bok, parfym, pengar, en rolig kalender och lite till.

 

Det absolut roligaste var en present som jag och Isabel gav bort till både mamma och pappa. De fick var sin Roxette-biljett och med andra ord ska hela familjen till Trädgår’n i Göteborg den 24 juli för att gå på en grym konsert.

 

Eftersom vår kärnfamilj aldrig umgås ensamma längre, förutom julafton, så ska det blir hur kul som helst att åka och kolla på Roxette.

Tjockisen, min och syrrans favoritskådis under Kalle Anka. Kingen.



Hela gänget inklusive hundar och minus Isabel och Farmor.




Nu när jag och Isabel har blivit äldre har farmor fått två nya favoriter – våra hundar, Abbe och Wilma.




Ibland tror jag inte pappa fattar att bilder vi tar med kameran kommer ut på internet. Sveriges mest omogna 51-åringen. Men, jag gillar ju han ändå. Mamma ler iaf i gammal god form.




Haha, pappa och Isabel. Magiskt bra och de gamla filmerna från barndomen fick oss att skratta konstant. Magi.

Det blev snabbt juldagen och efter lite städning gästades jag av Micro, Fylking och Hula. Vid 12.00-snåret började de första procenten alkohol nå våra kroppar och en dryg timme senare var vi på väg till Gullmarsborg och juldag-öl-hockey.

 

Jag tog på mig grillerna första gången på fyra år och för första gången i mitt liv hade jag en full hockeyutrustning på mig. Hjäm, knäskydd, axelskydd, suspensoar, ja hela kittet. Det var stort – i dubbel bemärkelse.

 

Alla 25 spelarna plus publik sjöng nationalsång, såklart, du kan lyssna på oss här, innan det var dags för nedsläpp och entré på isen för en Joel Hansson som bara kan åka översteg åt ena hållet, plogar när han ska stanna och absolut inte kan åka baklänges.

 

Men oj så skoj det var, trots att jag var överlägset sämst av alla på rinken, att lira med riktiga skydd och bara spela hockey.

 

Ett grymt roligt initiativ som jag förstått är en riktig tradition, men som jag deltog på för första gången och förhoppningsvis får jag kontrakt även nästa år…

Det tog tid att få på sig all utrustning som jag snällt fick låna.




En mörk nationalsångs-bild.




Full fart.

Eftermiddag blev kväll, förfest blev utgång och nu kommer vi till en känslig del i programmet. Ska jag skriva detta eller inte? För det är så här, som min gamla arbetskompis sa till mig på H-Fönstret med bosnisk brytning.

”Joel, det finns både framdelar och bakdelar med allt”.

 

Men jag kör, jag bjuder på den här delikatessen.

Det är så här, nästan alla mina kompisar har årskort på Havsbadet, men jag har av någon anledning aldrig skaffat mig det. Men igår var det juldagen och då är det alltid mycket folk, så därför hade jag inhandlat ett förköp, kvällen till ära.

Jag lämnade min biljett till vakten och gick in. Drack, dansade, umgicks.

 

Idag, blev det givetvis snack om gårdagen och då slog det mig.

– Faaaaaaaaaaaaaaaan! Jag betalade ju inträde igår på Havsbadet trots att jag hade förköp.

Smaaaaaaaart där Joel. Det är tur att du tjänar multum på LP, så att du har råd att betala dubbelt, 300 kronor, för en gång istället för 150 kronor. Visserligen hade jag förbannat skoj inne på krogen, men nästa gång ska jag försöka hålla bättre i pengarna.

 

Senast jag var på Havsbadet så gick mina glasögon sönder… nu betalade jag dubbelt inträdde.

 

Det går bra nu, pengarna rullar runt som dom ska nu… Träskalle!

// Joel

Min kalender påstår att det är julafton imorgon.

Men jag vete fan om den inte ljuger.
Julkänsla?
No no no, my friend.

 

Jag kanske borde skylla mig själv för jag har inte handlat en enda julklapp själv, på riktigt. Den biten har min syster skött och det ska hon ha ett stort tack för eftersom vi ger alla julklappar till våra nära och kära ihop.

 

Hur firar då familjen Hansson sin jul?
Vi är alltid hemma hos pappa i Brastad, tidigare på Backa, nu på Braste. De få som är välkomna in är såklart pappa, men även jag, Isabel, mamma och farmor. Vi är inte så många i vår kära släkt, men vi är däremot riktigt bra och har förbannat kul tillsammans.

Lite regler som min pappa slaviskt följer:
Pappa ska laga Janssons frestelse, ingen annan. Punkt.
När klockan är tre råder absolut tystnad, det är pappas högtidsstund på året. Pratar man är det som att svära i kyrkan. Däremot får han själv sjunga och tala om varenda replik en halvsekund innan de kommer.

Julklappsutdelningen sker alltid efter Kalle Anka.

När klockan är 21.00 ska alla skratta till ”Svensson, Svensson” på SVT.

 

Jag har förberett julafton med att köpa förköp till Havsbadet på juldagen, handla på Systemet, hämta biljetter till en viss stor konsert i sommar och mentalt förbereda mig inför hockeyspelandet i Gullmarsborg på juldagen.

 

Sedan kom jag hem, satte på filmen ”The Experiment” och plötsligt hade en och en halv timme bara flugit sin kos. Jäklar vilken bra rulle asså. Den var så grym att jag till och med ville kolla på hela eftertexten.

 

Tack min Jonas Larsson som tipsade om The Experiment.

 

Nu har vi kommit till dagens musikavdelning. Jag skippar allt struntprat och går på tonerna med en gång.

 

Smashing Pumpkins – Disarm  

Band of Horses – Compliments

Neon Trees – Animal 

Sist men inte minst önskar jag alla en riktig god jul!

Samtidigt höjer jag mitt whiskey-glas som är serverat med kall Grythyttans Skogsglögg.

Inte många rätt där, men hur som helst… Skål!

// Joel

Jag öppnar dörren och hälsar dig varmt välkommen in.

Här ska en helg summeras och en mamma och en pappa ska behandlas.
Nu kör vi så det ryker, och om det inte ryker så kör vi ändå…

 

Hej å hå, kämpa på. Egentligen tänkte jag mig en annan inledning på denna text, men jag får ursäkta. Det är snabba ryck i den här bloggbranschen och detta trodde jag aldrig skulle hända.

 

Samtidigt som jag formar bokstäver för detta inlägg sitter jag och skriver på Facebook-chatten med en viss karl som heter Fredrik ”KD” Söderberg – den största tjej- och kärlekshataren som Gud har skapat.

 

För ungefär fem sekunder sedan lärde han mig vilka tangenter som man behöver använda för att göra en symbol som med röd färg ser ut som ett hjärta.

 

Så här såg våran konversation ut:

 

KD: den bajen du la sista du var här hänger fan kvar än

KD: du får söka för det

Joel: :D :D :D

Joel: tack hjärtat

KD: <3

Joel: (L)

Joel: hur fan gör du den symbolen förresten?

KD: sånt som bara jag kan

KD: < 3

Joel: <3

Joel: se där ja :p

KD: nu e dönnerna klara

KD: bara å hämta in

Joel: klart o betalt :p

En liten miniatyr, men så här såg det alltså ut.  

Detta är fakta: KD är i grund och botten en 22-årig kille som älskar löööööv och feeeeelings.

 

Det där var en nödvändig kärleksparantes. Så här skulle jag egentligen börja dagens rader.

Ibland undrar jag varför jag har en egen lägenhet. Jag är nästan aldrig hemma. Så sent som i fredags fick jag höra två kommentarer, från två olika personer, som stavades exakt likadant: ”Joel, du är då överallt”.

 

Och ja, ibland känns det verkligen så och denna helgen har jag inte tillbringat många minuter på Valbogatan 11A.

 

I fredags jobbade jag till 22.30, i lördags åkte jag till pappa på eftermiddagen, sedan stod jag i garderoben på Vann från 18.00-01.30 och hela söndagen har tillbringats hemma hos min far.

 

Jag är uppväxt i Brastad, men jag saknar det inte för fem öre. Däremot älskar jag att vara hemma hos min pappa och hans dama Kikki. Det är dit jag tar mig, till landet, när jag vill bort från den stressiga vardagen i storstaden Lysekil (känn av ironin) och bara vill vara.

 

Det är där, på Braste, bakom kyrkan, som jag kan bara ta det chillax, slappa, vara mig själv, ”ägla” med farsan, nypa honom, prata om samhällsfrågor, trampa honom medvetet på tårna, prata Bohuslänska utan att folk ska irritera sig på det och dricka kaffe i mängder.

Min alltid SÅ seriösa pappa och självaste mig själv.



Vips hittade jag en naturlig övergång till min andra förälderhälft – mamma.

 

Av någon märklig anledning, när jag satte på datorn för någon timme sedan, så var min bakgrund på skrivbordet borta. Jag fick därför leta upp en ny och då halkade jag in på ”Mina mottagna filer”. Mappen där alla mina gamla bilder samlats som man genom åren fått till sig över MSN.

 

Den första bilden jag fick syn på kommer jag redovisa längst ner, men vi håller lite på den.

 

Däremot är fotot grunden till följande:
Sedan jag var fem år har jag spelat fotboll. Till en början följde båda mina föräldrar, Ulf och Gunilla, i stort sett varenda match jag spelade.

 

Men någonstans, i mitten av mina tonår, slutade pappa att titta på mig. Inte för att jag brydde mig, det är helt upp till honom att följa mig eller inte, men han tappade helt enkelt sugen.

 

Men min mamma, hon har av någon anledning a l l t i d följt mig – överallt som jag har lirat fotboll. Varför vet jag inte, för det är aldrig så att jag sagt till henne, och hon är inte överdrivit idrottsintresserad, men antagligen tycker hon det är förbannat kul att åka Sverige runt och kolla när hennes pojk sparkar boll. 

 

Idag är jag 22 år, och hon är fortfarande lika intresserad. Självklart var hon med i Svanesund förra helgen när vi vann Lucia-cupen.

Nu till det roliga.

 

Min mamma har själv spelat fotboll som liten. Hur länge vet jag inte, men hon representerade Lysekils FF.

 

På fotot sitter hon längst ner till vänster, Gunilla Augustsson – det är min mamma det.

Sicka snyggingar! Jag vet inte var, men jag har för mig att Räkans morsa är med bland alla dessa underbara brudar.




Från oss alla till er alla – en riktig god jul!

// Joel

Jag har inte kollat upp det, men någonstans i min hjärna måste jag ha en liten rubbning.
Jag sitter nämligen och kollar på en repris från i lördags.
En match som jag vet Liverpool förlorar efter pissdåligt spel borta mot Newcastle.
Men sådan är jag.
Annat var det 1996 när lagen gjorde upp i Premier League.

 

Under en timme, tidigare ikväll, tittade jag på Amerikansk fotboll. Det har i stort sett aldrig hänt, men nu har det sin förklaring. I tisdags var jag och fotograf Gabbe i Kronbergshallen och rapporterade om följande.

 

Att man alltid ska se så extremt hård ut...

Jag gillar att resa, det tror jag inte någon har missat. Igår, onsdag, bestämde jag mig för att hänga med till Fjällen under vecka elva. Vi är ett gäng på runt tio personer som ska göra stället osäkert. Men den här gången kommer jag under hela resan att stanna inne i stugan. Här är ett utdrag från ett inlägg som jag skrev här 2007.

”En gång när jag var 12-13 år, bestämde jag mig för att ge det där med fjällen och skidor en riktig chans. Alla påstår att det ska vara så otroligt kul och flera familjer är årligen där uppe och åker. Jag tillsammans med ett gäng kompisar for över dagen upp till Hovfjället. För mig som brukar ha lätt för mig att lära, kan inte det där med skidor vara så jäkla svårt. Men oj så fel man kan ha ibland…

 

För första gången i mitt liv hade jag på mig ett par skidor. Alla kompisarna som växt upp med fjällen och skidor bara gled iväg när deras utrustning var fixad. Kvar stod jag, still och ensam. Fick på egen hand försöka lära mig själv hur man åker skidor. I ungefär en kvart åkte jag runt på en yta mindre än ett straffområde i fotboll. Tillslut kom kompisarna tillbaka och sa att jag skulle med på en liten slinga. I vanliga fall tar den slingan en 7-8 minuter, men för mig tog den nästan en timme. Pust.

 

Vissa av backarna var för branta för en nybörjare som mig, så då valde jag att ta av mig skidorna och gå ner. Säkrast så. Efter många om och men kom jag tillslut med liften och därefter var det bara barnbacken kvar innan vi var i mål. Men den blev visst svårare än väntat. Ett stort gupp kom i vägen för en amatör som jag. Flygande i ett par meter landade jag på stackars tummen. Där låg jag med en bruten tumme och kunde inte ta mig upp på egen hand.

 

Efter någon minut kom en liten unge fram och fick hjälpt mig upp. Lite pinsamt men va fasen, han hade säkert varit i fjällen fler gånger än jag. Tog mig sedan till sjukstugan där syster yster hjälpte mig med min tumme som gjorde förbannat ont. Fick därefter sätta mig i någon slags värmestuga och käka pannkakor hela dagen innan vi skulle hem. En klen tröst när alla andra åkte utanför i backarna. Jag som skulle bli nya Anja Persson, men men.”

 

Dagens låt:

 

 

// Joel

Med hammare och spik vill jag ta död på en myt som börjar göra mig galen.
Att Stångenäs AIS ”satsar” på inomhusfotboll.

Det stämmer inte och jag är så trött på snacket.

Men att vi däremot är förbannat på Futsal, det är en annan femma…

 

Och när vi ändå är inne på talet fem, så är det exakt så många gånger som vi tränat hittills i år. Det anser jag är ”normalt” och motsvarar ett pass i veckan vilket ”alla andra” lag också lär träna.

 

Nu är det så här att den här bloggen heter www.lysekilsff.blogg.se. Jag vet. Men. Sidan kommer att heta detsamma i fortsättningen och livet går vidare och istället för matcher och historier från LFF kommer de fram över att handla om SAIS. That’s life mates.

Förklaring till varför det gått så bra för oss i Futsal tror jag beror på tradition. Alla som är med och lirar i SAIS är uppväxta med inomhus och när vi var små var Höstrusket årets stora höjdpunkt i lilla Brastad.

En annan orsak är att laget gjort många turneringar ihop och har blivit samspelta. Men att vi tränar mer än alla andra och satsar på inomhus är en myt som jag här och nu kramar ihop och kastar i papperskorgen tätt intill. 

 

Ja just det. Om vi håller oss kvar vid ämnet. I lördags ringde klockan 05.00, vi skulle åka till Svanesund på Orust för att lira Lucia-cupen. Vi vann gruppen som var över runt 12.00 och därmed väntade nästan sju timmars vila inför slutspelet!

 

Kvarten vanns med 4-0 över Henån, semifinalen mot Färgelanda med samma siffror och i finalen slog vi Lane med 4-1.

 

Man brukar snacka om tredje gången gillt, men nej, vi i SAIS snackar istället om tredje turneringsvinsten på raken. Lite roligare så. Du kan läsa mer om turneringen här…  

Vad som inte var fullt lika kul var tiden som vi kom hem från cupen: 23.50. Det är det som kallas för heldag…

 

I söndags jobbade jag i stort sett hela dagen efter att jag sovit ut. På programmet stod Lysekils julmarknad, allmänt jobb och Lucia i kyrkan och jag plockar med mig två särskilda minnen.

 

1. Café Ferdinand i Gamlestan. Ett fik som jag aldrig någonsin besökt tidigare, men oj vad mysigt det var. De har tydligen bara öppet en gång om året – på julmarknaden, förutom all catering. I fortsättningen kommer de att få besök av mig varje julmarknad.

2. Lucia i Lysekils kyrka.
Ett evenemang som jag aldrig lyckats att besöka tidigare. Maffigt, fint och sevärt i en fullsatt kyrka.

 

På tal om annat…

… för en dryg månad sedan gick min jacka sönder. Idag fick jag min nya, en exakt likadan, och denna hade en kedja som var något bättre än den innan. Ska bli skönt att få upp värmen igen.

 

 

…  har jag för tillfället ingen granne boende precis över mig. Jäkligt skönt att kunna höja stereon lite extra…

… kollade jag på landskamp ikväll och det i Lysekil. I Gullmarsborg gjorde Sveriges och Finlands U-16 upp och där gick svenskarna segrande ur striden med 6-4.

 

… det är inte ofta man blir dragen på en måndag, men igår hände det. Pingis-korpen hade avslutning med en dubbelturnering och julbord på Havsbadet. Riktigt kul och särskilt skoj att lära känna en massa äldre rävar som har historier att berätta som man inte trodde fanns.
 

… pingis-korpen vill ha fler lag. Alla kan och får vara med, oavsett nivå, det är därför som vi är med i Korpen. Säg gärna till mig om du är sugen så löser jag resten.

 

… har jag aldrig varit så här skäggig. Aldrig någonsin. Visserligen har jag inte världens växt, men det börjar bli egran efter drygt tre veckors sparande.

 

Dagens låt är grym, men hittar den inte på Youtube. Men väl... här...

Tack för idag, slut för idag!

// Joel

Ibland krävs det inte särskilt mycket för att en kväll ska flyga iväg.
För mig, i dag, räckte det med två koppar kaffe, några Werthers Original, Joshua Radin på låg volym och att läsa ett gripande reportage i fotbollsmagasinet Offside om den före detta tyska fotbollsmålvakten Robert Enke.

 

Varför jag skrev ”den före detta tyska fotbollsmålvakten” beror på att Robert Enke inte längre lever. Den 10 november 2009 klockan 18.15 tog han sitt liv genom att hoppa framför ett tåg i sin hemstad Hannover.

Robert Enke blev 32 år gammal.  

Jag tänkte inte gå in så mycket på själva texten jag precis läst eller om huvudpersonen Robert Enke, men anledningen till varför han begick självmord berodde på att han led av depression, något som han aldrig vågade berätta förutom till de absolut närmaste. 

För mig har depression alltid varit något abstrakt, något som är väldigt långt borta, ett ting som jag aldrig varit i närheten av att själv uppleva, men när jag läste följande fick jag för första gången lite grepp.
– En depression dödar alla positiva känslor. Plötsligt känns allt meningslöst och man ser ingen utväg, sa Robert Enke till sin lagkamrat i Hannover 96 någon månad före sin bortgång.

 

Tysklands förbundskapten Joachim ”Jogi” Löw såg under hösten 2009 Robert Enke som den målvakt som skulle vakta landets bur under VM 2010 i Sydafrika.

 

Som jag förstått det var det många grunder till varför Robert Enke valde att begå självmord. En av dem kan jag själv relatera till, fast i betydligt mindre skala, det är vad som brukar kallas för prestationsångest.

 

Det är en av få laster som jag haft under mitt hittills gångna liv. Jag har alltid varit sjukt nervös inför matcher. I stort sett alltid hade jag hellre stannat hemma istället för att spela många matcher och slippa förväntningarna och alla krav. Pressen har aldrig kommit från varken mamma eller pappa utan från mig själv.

Min prestationsångest nådde sin topp när jag var 13-16 år och jag var med i distriktslaget, Bohusläns FF. Nu kanske jag låter lite kaxig, men det må va.

Jag var inte bäst i BFF, det var Erik Lund, som idag spelar i IFK Göteborg, men jag var ett par snäpp efter. Till vår första match som 13-åringar, under en turnering i Kungsbacka, utsågs jag till lagkapten, en ärofylld uppgift som jag hade under i stort sett hela BFF-resan.

 

Förväntningarna  trappades upp ytterligare när jag som 14-åring togs ut till ett läger i Göteborg där bara fem spelare från hela Bohuslän fick chansen att vara med.

 

Sedan rullade äventyret på med en massa träningarna med BFF, tidig debut i SAIS A-lag, Elitpojklägret i Halmstad och som avslutning kom vi till slutspel i Canal+ cup.

 

Det jag vill komma till är att jag under de här åren och tillfällena med BFF aldrig hade känslan ”jäklar vad kul det ska bli att lira match/träning/dylikt idag”. Inför träffarna kände jag bara en enda stor ångest att varje liten passning behövde sitta, annars skulle min dröm om att bli fotbollsproffs vara över. Pressen blev helt enkelt till en belastning istället för något positivt. 

 

Det är också där liknelsen med Robert Enke kommer in i bilden, om än en liten sådan. Att jag förstår hur mentalt jobbigt det måste vara att spela på proffsnivå under ett decennium och prestera varje match, vecka ut och vecka in. Jag hade blivit galen och om jag själv fått chansen tror jag aldrig att min hjärna och kropp pallat trycket.

 

Och just att lyckas, det gjorde jag aldrig. Jag hade min topp när jag var 15 år och därefter kom alla andra ikapp mig och idag är jag inte bättre än en medelmåtta i division 4 på gränsen mellan startelvan och bänken.

 

Så kan det gå.

 

Och nej jag har inte tänkt begå självmord, men berättelsen om Robert Enke var gripande och fick mig att tänka tillbaka på svunna tider.

Efter första turneringen i Kungsbacka med BFF:s pojkar 1988. Jag står näst längst till höger.

// Joel

Hela helgen har spenderats i Göteborg och har bland annat innehållit Idol i Skandinavium, shopping och utgång.

Jag har bestämt mig för att börja där allt startade – med Idol.
Summa summarum var det grymt.

 

Hur fungerar egentligen en liveinspelning under ett av Sveriges största Tv-program? Jag vet inte allt, men nu har jag betydligt mer kött på benen efter att ha sett semifinal av Idol i Skandinavium tillsammans med drygt 11 000 personer.

 

Säg så här:
Inget lämnas åt slumpen.

ALLA jubel och burop är tillsagda och publiken manas hela tiden på.

Programledaren Jihde får springa som en idiot mellan vissa taggningar för att vara på rätt plats i tid.

Innan programmet och i de korta pauserna uppträde alla de senast utslagna artisterna, Linnea, Weise, Geir och Elin med var sin låt.

Jacob, från The Voice, var kingen under ett par avbrott.

Bästa uppträdandet för kvällen
De sålde öl, ett stort plus.

 

Nu till de mindre roliga.
I år uppträde ingen Bamse-stor artist som det gjort i semifinalen under de senaste åren. Istället fick vi nöja oss med ett hopkok av Andreas Carlsson.
670 kronor för en biljett är, hur man än vrider och vänder på det, mycket pengar.

Under den långa pausen hände det inget förutom lite bakgrundsmusik, där borde de kunnat arrangera något bättre.

 

Att se Idol på plats var grymt kul, inget snack, men det blir ingen prick över i:et när jag delar ut mitt betyg.

Det spelar ingen roll hur stor lokalen än är, självklart hade Alikan, Joel, Fylking och Isabel parkerat på sina stolar längst fram till… vänster!

 

Lördagen innehöll först shopping, eller ja, jag kollade runt en massa med Fylking, men hittade inget vettigt att tillföra min garderob.

 

Dagen flög snabbt iväg och vips satt vi med en öl i handen hemma hos KD och Hartvig. Även en viss Bickel fick äran att vara med och förfesta.

 

Vi hann knappt börja dricka innan KD la ribban, och det högt.
"Grabbar, bara så ni vet, vi är inte här för att ha kul, vi är här för att subba..."

 

Det blev, som vanligt, mycket skratt och framförallt vel innan vi begav oss mot Avenyn och Valand där natten avslutades. Vissa kom så långt som ut, andra inte. Jag tror du kan lista ut vem om du märker vem det är som fattas på bilderna.

Delar av Thailandgänget var återförenade.
Daniel Voinier: "Går man hem utan någon tjej går man ju åtminstone inte hem ensam, man har Hartvig vid sin sida..."



Hartvig har fullt i glaset... som alltid.



Han är inte snygg, han är inte smal, han är inte svag, men Ingers och Arnes pojk är jävligt rolig med jämna mellanrum...



Vegas/Tiltas/Hartvig skulle härma hur jag såg ut på förfesten. Han e rolig, pust.



Alikan, Lina och Joel. Ibland får man ta det som blir över... ;)

På tal om annat…

 

… har jag lärt mig lite oviktigt vetande under helgen. Om man vill vara normal så kan man klicka sig in på aftonbladet.se, men om man inte vill vara som alla andra så går det lika bra att skriva följande adress: aftonhoran.se 

Har köpt det senaste numret av Offside. Snart ska jag börja smaska i mig långa texter.

Är jag sugen på att se bio till veckan. Det är Micke Persbrandt som är i farten och han brukar alltid vara underhållande. Denna gång i filmen ”Hämnden”.

… så har min ljusblåa skjorta varit borta i över en månad och jag har saknat den som aldrig förr. Boven i dramat? Hartvig hade den hemma hos sig. 


Dagens låt: Robyn – Indestructible

// Joel

Det var i tisdags som det hände.

Lysekil åkte ner till Göteborg med sin bästa uppställning på år och dar bestående av Isabel, Alikan, Joel och Kajsa.

Alla var vi där för att se vår älskade Oskar Linnros – årets svenska stjärnskott.

 

Jag ska erkänna att vissa Facebook-psykningar strax före avfärden gjorde mig orolig. De syftade på att Oskar Linnros inte alls var lika bra live som han är på skiva. Mina förväntningar drogs ner och jag åkte på den hala vägen mot Göteborg med ganska låga förhoppningar.

Vi klev in genom entrén på Trädgår’n i Göteborg, lämnade jackorna i garderoben och begav oss in mot scenen.

Live är bra grejer och särskilt med Linnros.

Musiken började spela, det var musiken till låten ”Från och med Du”, men texten var annorlunda! Istället för den ”vanliga” sjöngs Robyns ”Dancing on my own”. En liten udda men grym inledning.


Sedan brakade det loss och då såg det ut så här:

 

För alla som vet så är läget på följande vis. Oskar Linnros har kommit ut med ett album som singelartist och det heter ”Vilja Bli”. Det innehåller elva låtar där fem är magiska tracks, fem pissdåliga och en halvbra.

 

Jag var rädd för att den gode Oskar skulle lira alla de dåliga bitarna som utfyllnad, men det gav han blanka fan i och det är jag glad över. Priset blev att konserten endast varade i 45 minuter, men de var å andra sidan helt grymma som han hade spetsat till med lite andra låtar som han producerat och sjungit tidigare.

Alikan och Kajsa har tydligen sagt följande: "Lägg nu fan inte ut några fula bilder på bloggen". Saken är den att jag inte hittade några fina, men på den här är alla fula så den får funka :)

Visst Linnros har ingen Springsteen-repertoar, ingen Hellström-energi eller texter som Winnerbäck. Men han har något annat, exakt vad kan jag inte riktigt peka på. Klart är iaf att somliga ljus brinner aldrig ut och att han överraskade mig något enormt positivt och får 3,5 plus av totalt fem.

 

Men veckans konserter i Göteborg slutar inte där. Imorgon, på fredag, åker jag, Isabel, Alikan och Jönsson till Scandinavium för att titta på Idol. Visserligen har min stora favorit Andreas Weise åkt ut, men va fasen, det kan nog bli käckt ändå. Nu håller jag på denna killen… 

På tal om Idol. Ser ni ser en stor skylt/plakat med ”Fylking” på så är det vi…

 

Natten spenderar vi grabbar i gänget hos KD och Hartvig där vi värmer upp inför den kommande Tallinn-resan över nyår.

 

På lördag väntar lite shopping, gå på Liseberg och framförallt utgång.

 

Jag säger som Oskar Linnros 1: Fy fan va skönt! 
 

Jag säger som Oskar Linnros 2: Tack hej, fuck dej.

Jag säger som Oskar Linnros 3: Puss! 

// Joel

Under en knapp halv säsong, när jag var 19 år, hade jag förmånen och äran att vara lagkapten i Lysekils FF.

Efter en omtalad Bulgarien-resa försvann bindeln från min arm och sedan dess har jag aldrig burit den.

Därför är det inte mig som ”Flera Allsvenska lag jagar”.

Det måste alltså vara förra årets kapten i LFF – Patrik Moberg.
Allt enligt GT.

 

Det var i mitten på förra veckan som årets hittills största kioskvältare slog ner som en bomb i Lysekil och dess omnejd. Utanför affärer, mackar och butiker kunde man ta del av följande löpsedel:

 

Här har ni löpet som spreds ut över Lysekils kommun under mitten på förra veckan. Och nej, detta är inget skämt.

Och javisst, det är helt sant, men det har smugit sig in ett fel, om än ett litet sådant. Det ska givetvis inte vara Lysekils lagkapten utan Ljungskiles och GT syftar såklart på Martin Smedberg. Oj så fel det kan gå när inte haspen är på, men kul var det och alla fick sig ett gött skratt.

 

Annars är detta dagen när jag har gjort som mamma sagt till mig, att sätta upp ljusstaken och idag var första gången som jag vågade ta mig mod att titta under locket på badkaret. Kan väl milt säga att det inte var jättemysigt.

 

Ibland brukar jag få lite infall. Idag skrev jag ett lunch-dokument som såg ut ungefär så här. Det var riktat till en min rumskamrat Christian Lycke.

Välkommen till Restaurang Valbogatan den 1 december.

 

Alternativ 1: Makaroner med citronöverbakadsnitzel

Alternativ 2: Löskokta potatis med hamburgare/köttbullar/fiskpinnar

Alternativ 3: Korv med bröd

Alternativ 4: Smarriga hamburgare och bröd med tomat, dressing, lök, ketchup och rostad lök

 

Varmt välkommen in och hoppas att det ska smaka.

// Joel med personal på Restaurang Valbogatan.

 

Efter ungefär 17 om och men bestämde sig Lycke för alternativ nummer 4. Kanske inte helt oväntat med tanke på att det är den fetaste lunchen av de fyra förslagen. Han kallas inte ”Bullen” för inget…

 

Så vi tog min bil hem, tillagade maten, åt och skrattade till ännu ett avsnitt med Rena Rama Rolf.

Dagens låt...

Nu går mina ögon kors och tvärs. Dags att packa ihop för idag.

 

// Joel