En maträtt, "Foppen" och en bra trio med låtar
Efter en veckas semester från bloggen är jag back in business.
Ännu en arbetsvecka har flugit iväg och anledningen till min bloggtorka stavas…
Träning.
För tillfället är det mitt allt. Jag har aldrig varit så fokuserad på att sova, dricka och träna rätt. Det är väldigt krävande och det tar tid. Därför är bloggen en av de saker som fått tagit stryk, men nu är jag tillbaka.
Vad har vi då att läsa upp?
Hmm, i veckan har det handlat om Champions League. Det har dessutom varit ett annorlunda inslag – jag har lagat mat till sex hungriga karlar. Det har varit ”Män som gör vuxna saker tillsammans” och onsdagen tillbringades hemma hos mig där jag agerade kock.
Receptet till huvudrätten:
Egengjorda klyftpotatis
Kycklingfilé
En specialsås a’la Joel
Kryddor och dylikt vågar jag inte berätta för då kommer min rätt snart att synas ute på storstädernas restauranger.
Efterrätt:
Arsenal – Barcelona. Den smakade inte heller fy skam!
Lite fredagsmusik får man ju unna sig också. Låten som går om och om igen är för tillfället den här…
Eller snarare, de här, för låten görs i tre bra versionen. Det är bara att välja och vraka!
Sist men inte minst. En grym hyllning till vår allas Peter ”Foppen” Forsberg. En helt underbar tribute till den bästa svenska hockeyspelaren som jag någonsin har fått uppleva. Enjoy.
// Joel
Juni, juli, augusti - allt är så mycket enklare då
Dagens tankar har bildats tack vare en något annorlunda kedjereaktion.
Den ser ut ungefär så här.
Först nådde det dåliga vädret oss, sedan läste jag ett roligt Facebook-inlägg och plötsligt började jag att längta efter sommaren.
Resultatet blev följande ord och tankar.
Ja det är nästan som man har glömt bort hur det är. Att vara lite brun, gå i shorts, spana lättklädda damer, gå på Havsbadet, festa, grilla, gå på konserter, ha semester.
Det jag tänker på brukar kallas för den varmaste årstiden.
Och när det handlar om musik så är Lars Winnerbäck sommar för mig. Har tappat räkningen hur många gånger som jag nu har sett honom live, men jag har inte varit på min sista.
Sitter just nu och lyssnar på lite liveklipp från hans konserter.
De är inte jävligt dåliga om man vill uttrycka sig ironiskt…
På tal om Winnerbäck...
… i februari var det bottenfryst i Mälaren, Gö-Gö-Gö-Götgatan var grå och kall av seklets värsta vinter.
Om ni inte redan förstått det…
Jag vill ha sommar nu.
Bums!
Sist men inte minst: Glädjande nyheter.
// Joel
En gyllene trio som har satt djupa spår i musikens värld
Musik är ett av mina stora livsintressen, detsamma gäller historia.
Därför har jag bakat ihop mina två av mina favoritämnen i skolan och fått fram följande delikatess.
Vad sägs om lite The King of Pop, Man in Black och The King?
Musik och historia. Två ämnen som jag har lärt att älska tack vare min far. Han är ”idiot” på riktigt vad det gäller båda. Själv har jag stolt fört traditionen vidare i släkten, men jag ska på ett objektivt sätt erkänna att jag inte ens är nära att vara på samma nivå som min pappa.
Så här har jag tänkt, först berättar jag lite tankar, historia och annat onödigt innan jag på slutet listar tre låtar som jag fastnat för som artisterna inte är allra mest kända för, med något undantag.
Men nog om bakgrund, nu greppar vi micken och sjunger ut ord om tre av historiens allra främsta inom musikvärlden, tillika mina favoriter – Elvis Presley, Johnny Cash och Michael Jackson.
Elvis Presley:
Min första favorit av dem tre. Om jag inte minns fel gick jag och min kära vän Daniel Jönsson på mellanstadiet och i julklapp hade han fått en samlingsskiva med The King. Vi satt i hans rum, pluggade hans korta texter, försökte sjunga utantill och diggade Elvis musik.
Det var där de riktiga banden knöts mellan Memphis-sonen och mig.
På tal om Elvis utan att ha kolla upp fakta…
… så har jag för mig, utan att helt vara säker, att kameramännen aldrig fick filma Elvis nedanför hans mage. Varför? För att hans höftrörelser medgav ett otroligt högt skrik från alla damer.
… skrev aldrig Elvis några texter själv utan han framförde enbart låtarna med sin underbara stämma.
… så ska han ha varit en riktigt dålig skådis.
… så har pappa berättat att de samma dag som Elvis dog 1977, spelade den här låten på radion.
Johnny Cash:
Första gången som jag minns att jag lyssnade på Johnny Cash var i Andreas ”Disco” Anderssons gamla lilla bil. Vi var på väg till LFF:s klubbhus och i sin fräcka kärra lirade han ljuva toner som klibbade fast i mina öron.
Nu snackar vi också den gamla goda gymnasietiden när man spenderade dygn efter dygn framför fotbollsspelet Championship Manager. Då skulle man ha något som man kunde lyssna på samtidigt och det var i den vevan som jag fastnade för Johnny Cash.
Under ungefär samma tid lärde jag känna Janne ”Liverpool” Svensson från Tanum. När jag gick i sista ring åkte jag med honom till Beatles hemstad, med andra ord Liverpool. Visst vi gick till The Cavern och även deras museum, men artisten som jag lyssnade mest på under fotbollsresan var Johnny Cash som Janne lärde mig att älska ännu mer.
En tredje anledningen till varför jag är så förtjust i Johnny Cash, det stavas ”Walk the Line” – som i mina ögon är en topp-10-film och som jag kan se om och om igen.
På tal om Cash utan att ha kolla upp fakta…
… så vet jag inte hur många gånger som han friade till sin fru June Carter innan han väl fick henne på fall.
… June Carters dotter, Carlene, det är hon som har gjort denna underbara och fartfyllda klassiker.
… hans spelning på fängelset San Quentin ska ha varit något i hästväg.
Michael Jackson:
Det är sommar, jag ska precis lägga mig i min lägenhet, men som så ofta slår jag på text-tv innan jag ska sluta ögonen.
”Michael Jackson död”.
Nej, nej och åter nej. Det stämmer inte, ännu ett ryckte, men va fasen, det är ju seriösa SVT som skriver det. De brukar aldrig skriva något som inte stämmer.
Jag vaknar och konstatera, The King of Pop is dead.
Visst hade pappa spelat ”Billy Jean” och de flesta av MJ:s kända låtar hemma, men första gången jag förstod vem han egentligen var, det var en gång under mellanstadiet när jag var hemma hos Mattias Petersson vars rum var fullsatt med prylar från en viss Jackson.
Efter att Matte spelat MJ:s skiva minns jag att vi spelade landbandy vid Lasarettet innan jag moonwalkade mig hem till Brastad.
Egentligen är det först efter hans död som jag har börjat gilla Michael på riktigt och när ni ser följande klipp så förstår ni kanske varför…
På tal om Michael Jackson…
… så tror jag att det var han som började att göra ”riktiga” musikvideos.
… så ska han ha varit en riktig kämpe för den tredje världen.
… är det ingen som dansar coolare än MJ, in ens Justin Timberlake.
Tack för mig.
// Joel
Ibland älskar jag fotboll mer än vanligt
Chelski and Torres who?
The Blues – The Reds, 0-1.
Liverpool vann inte bara kampen på Stamford Bridges läktare överlägset, vi segrade även på planen.
Klockan tickade mot avspark. Jag såg alla inför-intervjuer, allt snack om Torres som tillsammans med Drogba och Anelka skulle bilda världens bästa anfallstriangel. Jag kokade verkligen, jag var så jävla peppad inför Chelsea – Liverpool.
Den gamla äckliga Champions League-slutspel-nervositeten gjorde sig påmind. Ett 3-5-1-1-Liverpool mötte ett Chelski som på pappret såg oslagbara ut.
Bollen hittade Meireles som i sin tur fixade lädret i mål. 0-1, med ungefär 20 minuter kvar. Mina naglar tog stryk, min röst, mina nerver, de sista minuter gick lika långsamt som i kyrkan. Fotboll är inte kul när det blir en sådan nervositet och spänning.
Men det hela gick vägen.
Fuck off Chelsa! Fuck off Chelsa! Fuck off Chelsa!
På tal om annat...
… så var det väl ingen större skräll att David Karlsson och Joel Hansson vann ”turneringens prestation” under SAIS Mix Cup 2011.
… har jag idag varit hos mamma, Isabel och Anders och haft roliga timmen. Solsidan och Time Out. Holy Sunday.
... det var ett mirakel att Dortmund – Schalke lirade 0-0 i Ruhr-derbyt. Vem köper världens bästa målvakt i sommar, Manuel Neuer?
… såg Newcastles upphämtning. 4-4 med bud på segermål, damn!
… så möter vi Gunnilse i Svenska cupen i mitten av mars. Om vi vinner där väntar ett visst lag från Göteborg som kallar sig för Örgrytes IS. Det hade varit något det…
// Joel
Gitarr på hög och låg nivå...
Jahopp, då var man en fullärd gitarrist efter min första lektion någonsin.
Säg så här…
Det kommer att ta tid att bli skicklig, herrejävlar.
Först och främst, det var riktigt skoj att ”spela” gitarr. Det gick inte jävligt bra, men det funkade trots att jag spelade skadad. Skar mig nämligen på en gammal rakhyvel under tisdagsmorgonen och fick därmed lira fast bandagerad av ett plåster på toppen av höger långfinger.
Till att börja med handlade det mycket om ABC-stuff. Ackord, hur man skulle hålla och lite noter. Nu väntar lite gitarr-läxa som jag måste se till att lära mig ”Tom Dooley” och en Astrid Lindgren-dänga.
En som däremot kan spela ordentlig gitarr och sjunger ungefär lika bra är Amos Lee.
My new favourite.
Man blir inte direkt superpeppad av hans låtar, men det är verkligen softa att lyssna på samtidigt som man sitter och knappar vid datorn.
Här har ni mina fyra ögonstenar för tillfället. Alla från hans senaste album ”Mission Bell”.
// Joel
Havin a laugh
Vilken avslutning på januarifönstret, helt sinnes!
Torres out.
Suarez and Carroll in.
Goodbye and welcome to Liverpool Football Club.
Känslorna är kluvna, men jag ska försöka redan ut vad jag tänker och känner i den här transfersoppan.
Fernando Torres hänger fortfarande kvar på väggen av mitt sovrum. Under åren han spelade för Liverpool älskade jag honom. Trots att han kommer från Spanien så kändes det som att han verkligen gillade LFC, på riktigt.
Efter hans enorma målfacit under de första säsongerna blev han snabbt en favorit hos mig och för ungefär två år sedan var han världens bästa anfallare. Men sedan drogs han med skador, gjorde en mellanmjölksäsong 2009/2010, och under VM var han inte alls att känna igen.
I höst och vinter har han gjort sina mål, men alla har ändå klagat för man vet vilken potential killen besitter.
Jag hade förstått, på riktigt, om han lämnat i somras eller till den kommande, men inte nu, när Liverpool är lite på G. Ny manager, nya ägare och en kompis på topp i form av Luis Suarez.
Men så helt plötsligt, tre dagar innan januarifönstret ska till att stänga, då slänger Torres in en transferbegäran, han vill bort från Liverpool.
Det är det som svider, han vill gå till vår ärkerival Chelski som jag nästan hatar mer än Man U och Everton. På söndag möts vi, Chelsea – Liverpool.
Torres har avslutat viktigt, bra och snyggt för Liverpool 81 gånger på 142 matcher, men det sista avslutet var fult och det stör mig.
Nu till det positiva.
Först värvades hypersnabbe Luis Suarez för omkring 230. Lite av en Torres-kopia. Extremt målfarlig, sjukt snabb och kämpar för laget och en favorit som jag under en lång tid hoppats att Liverpool skulle värva. Tummen upp för nyförvärvet från Ajax.
We signed him from the Netherlands Suarez Suarez,
He'll bite you on the neck again Suarez Suarez,
He'll score a goal playing up front, he's better than the other c*nt
Luis Suarez Liverpool number 7.
Andy Carroll, den unge hästsvanspojken från Newcastle. Även han har under hösten blivit en favorit i mina ögon. Stor, stark, bra på huvudet, hård dojja – en spelartyp som Liverpool saknat sedan långe Crouchs dagar. Kort och gott en centertank med potential både på och utanför planen…
Kostar det så smakar det. 360 miljoner är ett överpris för Andy Carroll, men han är engelsman, ung och en spelartyp som behövs för att närma sig toppen. Den klassiska kombinationen mellan kvicke Suarez och Liverpools nya nummer nio tror jag stenhårt på.
Därför är jag extremt glad över de nya ägarna. När Suarez anlänt och Torres var på väg bort så trodde jag aldrig att spanjoren skulle ersättas, och plötsligt, pang, boom, tjoff – så hade Liverpool slängt upp drygt 300 miljoner på Andy Carroll som sedan höjdes till 360 miljoner.
Det ska de nya amerikanska ägarna ha en klapp på axeln för – att de visar att Liverpool FC fortfarande vill och kan utmana om titlar även i framtiden, det tycker jag värvningen av Andy Carroll understryker.
Folket som bor i Liverpool, Scousers, har en lite speciell humor och här bjuder de på några härliga citat som syftar på den senaste värvningskarusellen.
Breaking news! Fernando Torres deal falls through. He did not pass the medical test. The Doctors couldn't find a heart or a soul!! (Haha!!!)
Congratulations to Paul Konchesky whose joined a club that's won European Cups. Unlike El Nino, who hasn't. (Paul Konchesky är utlånad till Nottingham Forrest).
The grass isn't always greener, but the grass in Amsterdam seems to be of better quality than I thought. (Luis Suarez kom från Ajax).
El Ninny' move to Chelsea has broken down after his wife failed to agree personal terms with John Terry. (Love Scouse humor).
Our best period was without him (Fernando Torres). Both Champs League and FA Cup successes were. Fuck him. Saw him on Sly this morning holding up the shirt and smiling. No regrets about pissing off an institution, just a cheesy grin, a blue shirt and some graceless comments about top level club.
No class, no grace, just another two-bob football ripping the shit out of the game that's become a get-rich-quick scheme. He was in a position where the fans absolutely idolised him and he blew it. He'll find out Sunday what's he done. If he's paraded the away end should just turn their backs on him. (Det kan bli mycket känslor på söndag).
To me, he's as plastic and fake as the club he's joined.
Fuck him. Liverpool survived before him, we'll survive without him.
El Ninny outscored on the medal front by the likes of Igor Biscan, Scott Carson, Josemi, Jan Kromkamp and Antonio Nunez.
Sist men inte minst. Två frågor jag gärna vill ha svar på.
Om jag inte minns fel beställde Marcus ”Gummi” Andersson en Newcastle-tröja i höstas med ”Carroll #9” på ryggen. Vad säger du nu?
För ungefär två år sedan döpte Marthin ”Webbis” Hermansson sin hund stolt till ”Torrez”. Har jycken fått byta namn nu?
Liverpool FC – igår, idag, för alltid – You’ll Never Walk Alone.
// Joel