Min arbetskväll/natt i går var både strulig och stressig. Det kändes som att jag blev tio år äldre bara på några timmar.
Så här såg den ut, med ungefärliga klockslag:

(En sak till förresten: Jag gillar mitt jobb och vet att jag är privilegierad. Men just såna här kvällar kan det vara lite svårare att jubla över tillvaron.)

18.20: Går till FC Barcelonas kontor för att hämta ut min ackreditering. Mannen bakom disken säger tyvärr, du står inte på listan. Jag svarar att det var konstigt, vi ansökte om ackreditering för längesen och tidigare under dagen talade jag med presschefen som sa att allt var grönt och nu är det nog bäst att du fixar en ackreditering till mig annars är det jag som...
18:22: Får min ackreditering.
18.55: Blir intervjuad av dansk tv som ställer frågor om Zlatan och varför han är så stor i Sverige.
19.10: Köper tre flaskor vatten. Det är otroligt varmt men ändå lite bättre än dagen innan då det var 36 grader varmt i Barcelona. Två mil härifrån visade termometern 39,6.
19.40: Tar hissen upp till pressläktaren. Hittar en ledig plats och slår upp datorn. Internet funkar inte. Jaja, det blir nog bra med det.
20.25: Hm, internet funkar fortfarande inte. Kanske bästa att kolla ifall någonting är fel. Jag har ingen back-up och behöver internet för att skicka texter och dessutom ge liveanalyser uner matchen. Tar hissen ner till pressrummet.
20:28: Inte heller i pressrummet funkar uppkopplingen. Frågar en funktionär som bara rycker på axlarna. Fortfarande inte särskilt orolig.
20:45: Messar Rosvall på webben att jag inte kan koppla upp mig just nu och därmed inte kan gå igenom det nya liverapporteringssystemet. Avslutar med: "men det kommer nog i gång snart".
21:00: Fan, fan, fan. Det kommer inte i gång. Inte alls. Börjar nu bli orolig. Att jag inte kan koppla upp mig under själva matchen är en sak. Men efteråt måste det fan funka. Eftersom det är så sen avspark kommer jag bara att ha en timme på mig att skriva krönika plus nyhetstexter.
21:30: Stämningen på Camp Nou är elektrisk. Men någon uppkoppling finns inte att jubla åt.
22:00: En kvart kvar till avspark. Informerar Rosvall plus sportens nattchef att jag just nu är utan internet.
22:15: Nu skulle matchen ha börjat. Det gör den inte. Ännu mindre tid att spela på. That's just great.
22:23: Matchen börjar. Jag har ingen uppkoppling. Jag bestämmer mig för att skita i det ett tag och försöka njuta av matchen.
22:43: En fransk journalist från Canal Plus kommer fram och frågar om han får intervjua mig i halvlek. Jag ler och säger att det går bra. Inombords gnager oron. Vad i helvete gör jag om internethelvetet inte kommer igång? Alltså, på allvar? Jag ska skriva minst tre texter. I praktiken har jag en timme på mig men då ingår också att göra intervjuer med tränare och spelare som inte bryr sig ett skit om min deadline. Jag går igenom alternativen i huvudet. Hinner jag ta en taxi till hotellet och lämna därifrån? Nej. Uteslutet. Jag får helt enkelt ta min dator och springa runt som en dåre i jakt på ett trådlöst nätverk utan lösenord. Men först måste jag skriva texterna.
23:15: Fransmannen kommer fram med sin kamera och jag tänker att jag inte kan vara någon vacker syn. Jag är svettig, orakad och stressad. Intervjun genomförs i alla fall men efteråt insisterar fransmannen på att fortsätta filma för att "se mig i arbete". Vad han (och hans arma tittare) får se är en nervös svensk som förgäves stirrar på sin dator.
23:30: Zlatan byts in och andra halvlek börjar. Jag har i uppdrag att hårdbevaka Zlatan. Varje passning ska registreras, varje bollkontakt analyseras och jag ska sätta betyg på allt från spelglädje till avslutsförmåga. Jag antecknar så gott jag kan. Samtidigt har jag nu nästan gett upp hoppet om att komma ut på nätet och därigenom komma åt min mejl och därigenom kunna skicka mina texter (som ännu inte är skrivna).
23:45: Zlatan är med hyfsat i spelet. Messar nyhetschefen och förklarar läget. Han undrar om jag inte kan koppla upp mig via mobilen. En rimlig fråga. Det borde jag kunna. Men även bluetooth strejkar. Tick-tack, tick-tack. Messar tillbaka och frågar när han allra senast måste ha texterna. 01.25, får jag veta. Heja Zlatan.
00:00: Jävla spanjorer med sina sena jävla vanor. Här går vi in i spöktimmen och matchen är inte ens nära att ta slut. Nere på planen bränner Zlatan en bra målchans. Jag antecknar och försöker samtidigt att skissa på den krönika jag ska lämna.
00.20: Domaren blåser av spelet. Betygen som jag skulle sätta ska vara lämnade direkt på slutsignal för att redigerarna ska hinna med allt. Jag har inget internet. Jag kan inte skicka. Vad göra? Jag ringer nyhetschefen. Får helt enkelt läsa upp mina omdömen och be honom anteckna.
00:22: Står i en hiss på väg ner till den mixade zonen och skriker ut betygen i telefonen till nyhetschefen: "SPELGLÄDJE: FYRA! ZLATAN VISADE ATT HAN YADA YADA YADA. FYSISK FORM: TVÅ! FORTFARANDE HAR HAN EN BIT KVAR TILL YADA YADA YADA. De andra personerna i hissen tittar på mig som om jag vore en fullständig idiot men här finns ingen tid till att tänka på sin framtoning. Nyhetschefen i Stockholm är en ängel. Han skäller inte utan hjälper mig på alla sätt. Jag lägger på och skyndar ut ur hissen.
00.30: 55 minuter kvar till deadline. Jag har skrivit min krönika men det gör ju ingen glad så länge jag inte kan skicka den. Jag ser framför mig hur morgondagens SPORT-Expressen har fyra blanka sidor. Sedan ser jag mig själv på arbetsförmedlingen i Motala.
00:32: Skriker på presschefen. Nu får ni jävlar i mig ta och fixa det här! Och varför är det bara jag som härjar? Svaret är enkelt. De spanska tidningarna har resan haft sin deadline. De hinner ändå inte få med någonting. Ingen bryr sig. Ett mobilt bredband hade varit väldigt bra att ha nu.
00:33: Intervjuar en spansk journalist för att höra hennes omdöme om Zlatan.
00:37: Intervjuar en annan spansk journalist.
00:40: Ett mirakel! Jag har uppkoppling! Men vem vet hur länge? Jag skickar iväg min krönika som jag inte har hunnit korrläsa eller ens gå igenom. Det hjälps inte. Jag kan inte chansa på att uppkopplingen består. Jag skickar krönikan och ber nyhetschefen korra och gå igenom texten. Det gör han så gärna.
00:50: Två texter återstår fortfarande att skriva. Den ena ska innehålla snack med Zlatan och den andra snack med hans tränare Guardiola. Problemet är att båda två är kvar i omklädingsrummet. Tick-tack, tick-tack.
00:52: Guardiola kommer till presskonferensen. Han pratar en del om Zlatan och jag antecknar rakt in i min planerade text och ber en bön till den stora internetguden.
00:55: Zlatan kommer till mixade zonen. Där fungerar det som så att skrivande press är lägst i hierarkin. Först i kön står tv-kanalerna och sen radiostationerna. Egentligen får man som skrivande reporter inte vistas bland tv-folket men jag skiter i det. Jag tränger mig fram och lyssnar medan Zlatan pratar med tv-journalister. Min penna glöder.
01:05: Zlatan hos radion nu. Jag går dit och fortsätter anteckna. Det är inga uppseendeväckande citat men för mig är de ändå grymt viktiga. Då uppfattar presschefen att jag är på förbjudet område och säger åt mig att gå tillbaka till min egen spilta.
01:10: Zlatan kommer till oss. Han säger: "Tjena, Johan" till mig och jag tänker att jag kanske kan få exklusiva citat. Men glöm det. Trycket är så stort att alla står i en enda stor klump och lyssnar medan Zlatan pratar. Han ger sin syn på debuten och försvinner.
01:15: Tio minuter på mig att skriva två texter. Jag skriver ut Zlatans citat först.
01:20: Nyhetschefen messar och frågar om jag är nära. Har inte tid att svara.
01:25: Skickar en text med Zlatansnack. Den är inget mästerverk men den får duga. Fortfarande återstår en text och min deadline har egentligen gått.
01:33: Skickar nästa text, åtta minuter för sent men nyhetschefen antyder att det ändå funkar. Hallelujah.
01:40: Jag är nästan ensam i pressrummet nu. Känner mig helt tom.
02:00: Hittar en halv flaska vatten. Äckligt att ta en flaska man vet att någon annan har druckit ur? Inte den här kvällen. Jag tömmer den i ett svep.
02:10: Lämnar Camp Nou. Tack så mycket för i kväll, ses snart.

I dag är det jag som går och köper ett mobilt bredband.

Jonas Dahlqvist, Canal+ statistiknörd kommer alltid med intressanta fakta. 

• En endaste oavgjord match har spelats i Premier League hittills. Helt otroligt med tanke på att vi nu är uppe i 25 stycken. Den oavgjorda matchen var den mållösa mellan Birmingham och Stoke, och det räcker väl med att skriva det för att vi ska ha debatterat klart den matchen.
   

Ballack - ett av mina första reportagejobb på Canal+ var när jag skulle intervjua gamle brassen Giovane Elber inför derbyt mellan Bayern München och 1860 München, det var på den tiden som Canal+ sände lite tysk fotboll också. Väl förberedd och laddad upp till tänderna med smarta frågor kom jag in till rummet där Giovane Elber satt, och jag började ställa frågor på engelska. Tyvärr kunde inte Elber ett ord engelska - han pratade bara tyska och portugisiska - och då uppstod ett litet problem. Jag kan nämligen bara tre-fyra ord på portugisiska (olämpliga) och så fick jag bottenbetyg i tyska på gymnasiet. Men, det var bara att sätta igång ändå. Första, och enda frågan, blev: "Das derby am Samstag, was denken sie?". Elber verkade förstå vad jag ville få fram och var vänlig nog att fortsätta intervjun helt själv. Han svarade på tyska på sisådär tio-tolv frågor som han själv ställde, en del riktigt kritiska, och sen tackade vi så mycket. Det blev bland de bästa inslag jag har gjort.

När jag och dåvarande Canal+fotografen Stefan Noreklev gick ut från intervjurummet stod Michael Ballack i mittcirkeln på träningsplanen och så delades resten av laget upp i två grupper, den ena lite större än den andra. Jag frågade gamle Bayernspelaren Björn Andersson, som jobbar för klubben och guidade oss runt, vad det var de höll på med. "Jo, de bettar 50 euro var på om Ballack kan sätta bollen i ribban från mittpunkten - de där fem tror att han fixar det, resten tror att han missar. De gör så varje dag". Ballack tog sats och SMACKADANG så satt bollen stenhårt i ribban, till stor glädje för de fem som trott på honom. Hyfsat imponerad stod jag och glodde på Ballack, och då fyllde Björn Andersson på med "...han har satt den fem dagar i rad nu".

Jag vet inte om det säger något om fotboll i allmänhet, men det var jävligt coolt.

Andranamn - fatta att Emile Heskey heter "Ivanhoe" i andranamn. Det spöar mitt eget "Peter" med hästlängder, till exempel. Jag gillar också spelare som byter namn, för att de ska bli mer klatschiga - men det hamnar under artistnamn (och här snackar vi inte om de brasilianska).

Artistnamn - Mitt eget favoritartistnamn genom tiderna är Gary Sundgren. Han heter egentligen Kari Sundgren, men tänkte att "Gary" skulle vara ballare... Tänk att kunna välja vilket artistnamn som helst och ändå köra på "Gary". Riktigt kul. Det finns även spelare man är tacksamma för att de har bytt namn. Jerrel Floyd Hasselbaink låter inte lika coolt som Jimmy Floyd Hasselbaink, Rutgerus Johannes Martinus van Nistelrooy gjorde helt rätt i att förkorta sitt mastodontförnamn till "Ruud", och Sulzeer Campbell är krångligare än Sol Campbell. Ett annat artistnamn är Stefan Selakovic, han heter egentligen Stevan i förnamn.

Assisterande manager - får för lite uppmärksamhet, om ni frågar mig. I England är det oftast de som är med laget på varje träning, medan managern sitter och försöker skriva kontrakt med spelare eller pysslar med upplägget för ungdomsakademin. Så ser i alla fall den klassiska managerrollen ut i England. Andretränaren har ofta mer koll på vilka som är heta i laget än vad managern har. Det är alltså inte alltid storchefen som vet mest eller bäst, men det är storchefen som bestämmer.

Erik Niva och Simon Bank, de som gör Sportbladet till en läsvärd tidning är båda galna i Spurs.

Niva, Sportbladet egna sportarkiv och Bank, min stora förebild, driver "Bank & Niva Blogg" på Sportbladet. Alltid uppdaterat, alltid bra grejer förutom när det handlar om italiensk fotboll som jag inte orkar att läsa. Resten är bra skit asså.

På tal om att de uppdaterar bra och snabbt. Här kommer det senaste inlägget från Bankmannen.

Bloody hell.

Här kommer man hem efter en märklig kväll på Stockholms Stadion, och vad kommer man hem till? Jo, Liverpool går och förlorar sin första ligamatch på Anfield sedan 2007, sin första på 31 försök. 1-3 mot Villa. Liverpools första hemmaförlust mot ett lag utanför Big Four på fem år.

Fler sviter?

Jo, det var första ligaförlusten någonsin för Liverpool i en match där Torres gjort mål.

Självmål av Lucas (not fit to wear the shirt, never will be), klasshörna innickad av Curtis Davies, och så småningom en klumptackling av självaste Stevie Wonder. Och Liverpool hade inga svar.

Jag såg alltså inte matchen, men det är ju oerhört tydligt att Liverpool saknar Xabi Alonso. det långa men kloka spelet som ger extra tid, som ger Torres meter, som sänker kraven på spelbygget. Nu har de tappat sex poäng av nio, och borde, enligt all form av historisk empiri, kunna tappa max tjugo poäng till om de vill vinna Premier League. Det är en dröm i gigantisk uppförsbacke.

Här är 2000-talets mästarfacit. En start på en ångestdiskussion om poängmatte.

2009:

Manchester United tappade 24 poäng.

2008:

Manchester United tappade 27 poäng.

2007:

Manchester United tappade 25 poäng.

2006:

Chelsea tappade 23 poäng.

2005:

Chelsea tappade 19 poäng.

2004:

Arsenal tappade 24 poäng.

2003:

Manchester United tappade 31 poäng.

2002:

Arsenal tappade 27 poäng.

2001:

Manchester United tappade 34 poäng.

2000:

Manchester United tappade 23 poäng.

Oj där tickade klockan över till den 25 augusti. Med andra ord har jag precis fått löning. Den kom inte en dag försent. Ching ching.