Alla ungdomar i Lysekil klagar på hur lite det finns att göra i vår lilla stad.
Så är det verkligen och eftersom jag bara älskar det här stället så konfronterar jag ofta belackarna.
Därför får man ta saken i egna händer och hitta på saker och ting.
Det är exakt vad mitt kompisgäng kommer att göra ikväll.

Jag tror att det var Matte som kläckte idén i söndags när vi alla satt samlade hemma hos mig. Alla var bakis, drog dåliga skämt, tittade på fotboll och pruttade sönder lägenheten.
– Fan gubbar. Varje vecka när det är Champions League borde vi samlas allihop. Vid varje tillfälle lagar en person mat till allesammans och sedan så ser vi på fotboll. Vi gör upp ett schema och så börjar vi nu på onsdag.


De kloka orden var Mattes, vilket kan vara lite svårt att begripa. Sagt och gjort. Vi lottade ihop ett mat-schema och först ut, idag onsdag, blev Fylking. Oddsen är väl inte sjukt höga på att han lagar ihop sin kycklinggryta, fast den är visserligen väldigt god.


Igår såg jag på Idol tillsammans med min syster och Alikan. Då lagade vi halvspecial och njöt av en skön kväll tillsammans.

Under programmet var det en deltagare i Idol som sa något i stil med:

”Jag vill försöka se fram emot någonting varje dag”.

Det tyckte jag var förbannat bra sagt och det är exakt vad jag har gjort idag – sett fram emot mat/umgås/fotbollskvällen med mina kompisar.

Det kommer att bli "Vuxna män som gör saker tillsammans". Med andra ord Champions League-night med en viss Fylking som lagar en massa mat till Räkan, Matte, Joel, Hula och Väggen. Kan bara bli världsklass!

The Gang som ska ha CL-kvällarna med käk. Minus Eddie och Jon. Men vi har förstärkt med Hula.

Jag har bara en syster, varken mer eller mindre.
Jag har bara ett syskon, så henne får man vara rädd om.
Jag pratar givetvis om Isabel – musikdrottningen.
Det är hon som har bäddat för det här inlägget och det är tack vare henne som min helg har fått en bra start mot mållinjen.

Vi ska klargöra en sak. Min syster Isabel och jag har haft en brokig uppväxt, i Backa och Brastad, i alla fall om man ska se till det musikaliska. Våra föräldrar förgiftade oss tidigt med dansband, gubbrock och diverse annan musik som har satt sina spår i deras barns framtid.



Denna bilden är faktiskt mer än passande. Isabel och jag är på väg till Göteborg för att kolla på vår älskade Moneybrother och emellan oss hänger Liverpool-emblemet med texten "You'll Never Walk Alone".  


Men vi har varit starka, båda två, Isabel & Joel. Tillsammans. Vissa kallar sånt för syskonkärlek, andra kallar det för att vi har lyckats gå ur stormen av konstig musik. Enade – You’ll Never Walk Alone.

Hur som helst.

Med jämna mellanrum bombarderar min lillasyster med musik och då snackar vi bra skit. Jag gillar låtarna och vissa älskar jag till och med, men framförallt bevisar det att vi har lärt oss att lyssna på andra toner än de våra föräldrar en gång förpestade oss med.

Här är några exempel som med bra låtar som Isabel skickat till mig den senaste tiden. You go sister!
















Nu, när helgen precis börjat för de flesta, åker jag till Grundsund för att kolla på deras damlags innebandypremiär. Förhoppningsvis blir det helgens enda jobb.

Ne, nu får jag draga. Vill gärna ha lite bättre marginal till färjan än senast när bommarna var på väg ner, men föraren var snäll att öppna dem igen.

Vi synes och höres.

// Joel

Det är förbannat skönt, men det händer inte särskilt ofta.
Nej jag pratar inte om sex.
Jag snackar om känslan av att göra mål i fotboll.

Ljusglimtarna under LFF:s fotbollsår 2010 har varit fåräknade. Men mot Kungshamn har det gått bra. På två matcher har det blivit lika många vinster och det med målskillnaden 3-0.

I söndags var det dags igen. I den första halvleken stod det 0-0 med ett visst övertag till KIF. Då, i mitten på andra, stampar en viss Joel fram för att ta en frispark i höjd med straffområdet, men från sidan.

Jag väntar några sekunder för mycket innan jag slår in bollen mot mål, givetvis medvetet, lädret susar mot gröten framför mål och lyckas på något märkligt sätt leta sig in i mål och 0-1 till LFF! Med två minuter kvar sätter Patrik Moberg 0-2 på straff och segern var säkrad. Grymt skönt.

Kan låta lite skrytsamt att jag skriver om mina egna mål, men när det händer lika ofta som det är val i Sverige så kan man kosta på sig det.

Annars då?
Måndagen var horribelt stressig på jobbet. Det skulle skrivas om fotboll, val och nyinflyttade romer.
Ikväll skulle bli dagen när min officiella Korpen-debut skulle äga rum. Men icke sa Nicke. Det var tydligen träning en gång till och nästa måndag drar serien igång. Med facit i hand kändes det bra att jag och Jonas fick ett pass ihop innan allvaret börjar.

Nu blir det Gumball 3000 på 5:an.

Måndagsmornar brukar vara tråkiga och sega.
Men, men och ännu ett men.
Dagens tidiga måndagsmorgon var annorlunda och betydligt roligare än vanligt.

I lördags spelade LFF sin sista hemmamatch för säsongen. Min kära vän Fylking hade fått i uppdrag att bränna en uppvärmningsskiva till Gullmarsvallen. Ett uppdrag han lyckades alldeles utmärkt med.

Efter matchen fick jag med mig den skivan hem eftersom den egentligen var min, det var bara Fylking som bränt musiken.

Jag lägger skivan i bilen och satte inte på den förrän idag, på måndag morgon när jag skulle åka till jobbet. Den första biten som spelas upp faller jag för från första ton. Jag har aldrig någonsin hört denna låt, jag lovar. Ändå känns det som en given klassiker som jag säkert har missat helt.

Hur som helst, här är den och jag kan inte sluta lyssna!

Den 11 september är en historisk dag, eller inte, i alla fall inte i år, för mig, 2010.

Det är åtminstone ingen dag som jag kommer att minnas för resten av livet, men det har ändå hänt en del…

Om vi ska hålla oss kvar vid dagens datum en stund – den 11 september. Det var 2001 som ”det” hände och alla vet att jag pratar om, terrorattacken mot World Trade Center.
Idag är det hela nio år sedan som händelsen ägde rum och det känns som att det är första gången som det inte varit en massa snack inför det speciella datumet. Men jag kanske har missat något?

Jag minns e x a k t vad jag gjorde den dagen. Jag kom hem från skolan, pappa ringde och berättade vad som hade hänt, ett par minuter senare kom det andra planet och kvällen tillbringade jag faktiskt i Dingle, på Skogsvallen, där min syster Isabel spelade match.

Nog om katastrofer, eller inte. Idag lirade vi, LFF, match mot Vallen och förlorade med 1-2 efter att ha släppt in en hörna i 88:onde minuten. Tungt är ordet och nästa match är mot Kungshamn, då jäklar ska vi ta revansch och göra det vi kan för att hålla oss kvar i division 4.

Efter den sega förlusten tog jag min gråa Hyundai Accent hem till Valbogatan, lagade mat, bryggde kaffe, slog mig ner i soffan och kikade på Bayern München – Werder Bremen, en galen 0-0-match, det var ett unikum att den fighten slutade mållös. Igår tittade jag även på Hoffenheim – Schalke 04, 2-0, och Bundesliga övertygar mig för varje dag som går.

Det har nästan gått så långt att jag tycker att Premier League har blivit en förutsägbar och kommersiell liga. Nu tar jag i, men alla som kan och har möjlighet borde checka in den tyska ligan. Fullt ös på läktarna, billiga biljetter, frejdiga och anfallsglada matcher med många unga spännande talanger, en jämn övre tabellhalva – Bundesliga är på framfart!

Jag har även sett Zlatan och hela Milan göra en slät figur mot Cesena när de torskade med 2-0. Som alla säkert vet vid det här laget missade vår käre svensk en straff och blev därmed mållös för första gången under alla sina debutmatcher för hans nya klubbar i karriären.

Jag älskar ju att festa, umgås med kompisar och vara social. Men ensamma kvällar hemma med mina två bästa vänner, fotboll och kaffe, det är inte fy skam det heller.

På tal om annat…

… förhoppningsvis blir det en fika imorgon med Ulrika, Ellie och en viss Sernemo.

… imorgon kommer min pappa på besök. Han ska hjälpa mig och visa hur man använder min inspelningsbara DVD som jag fick för två år sedan och som jag knappt rört. Nu ska det börja att spelas in!

… chattprogrammet MSN är inte som det en gång var. Känns som att ingen knappt använder det längre och istället snackar över chatten på Facebook.

… undra vilken maträtt som Fylking och jag ska laga på måndag…

… igår städade jag HELA lägenheter. Den som upptäcker så mycket som ett dammkorn kommer att erhållas hittelön!

… SVT-play är guld.

… dvärgen Marin i Werder Bremen spelar inte kvar innanför Tysklands gränser efter denna säsongen. En kopia av Özil som är grymt läcker att titta på.

… planerar jag en resa till London under hösten. Kan bli käckt om allt går i lås.

Vissa saker förföljer mig som en skugga.

Ett exempel är min sångröst. Av någon märklig anledning lyckas den dessutom att hamna på olika slags videokameror.
Men denna gång är allt annorlunda.
Nu är det inte bara jag som sjunger… jag har dessutom skrivit texten och musiken.

Förr ett par helger sedan hade vi kräftskiva hemma på Braste Loge, hos Kikki och pappa. Dagen innan fick jag några minuter till övers, tänkte efter, skrev ner, trudde lurade och resultatet blev… lysande… om jag får säga det själv.

Efter en halvtimmes tänkande och jobbade hade jag lyckats få fram den splitter nya låten ”33:an”, som inte är helt olik sin bror ”34:an”.

Text och musik:
Joel Hansson

1. Denna loge har varit släktens
uti många herrans år,
denna loge har varit Hanssons
och det ska sätta sina spår.
Denna loge har hängt i
och den ska sättas på prov ikväll men nu är det slut på det
för nu skall 33:an bort.

2. Ja, nu är det slut på nykterheten
Ja, nu ska till och med våra föräldrar dricka sprit
Nu ska hela logen rivas
nu ska feeeeest bedrivas
så vi tar farväl av vatten  
och stora klunkar vi ska ta
Nu är det slut i skafferiet

Nu går 33:an och spriten i himlen in.

Skål!!!

Ni kanske har följt tv-program om mat tidigare. Men jag kan redan, här och nu, lova att ”Fylking & Joel lagar mat” är det bästa ni någonsin sett. Vi är två ungkarlar, Lysekils två snyggaste singlar, som försöker lära oss en del av det som vi alla behöver varje dag – mat.

Förra måndagen startade spektaklet. Efter träningen åkte vi till ICA. Handlade alla ingredienser, och vips, så var vi igång och så här såg det ut…

Idag fick jag syn på ett fantastiskt roligt klipp, helt oväntat.
Om vi backar bandet två år. Det är LFF:s årsfest. A-laget har en liten ”uppvärmning” i klubbhuset med diverse aktiviteter. Då gör Patrik Bladh entré med den härligaste inlevelsen jag någonsin sett. 

Kolla in hans gung, taktt och knytna näve efteråt. Titta ungefär 20 sekunder in i videon, det är magi och Bladh har det som Idol-juryn kallar för ”Det”.

Idag blev det höst på riktigt. September är här och jag känner ärligt talat ingen panik över att sommaren är slut. Är precis hemkommen efter en omgång i Fjällas löpspår och en fika hos en viss Daniel Slätteskär, riktigt trevligt.

Det är så. Fotbollen formar min vardag och kompisarna man umgås mer blir i stort sett därefter. Därför träffar jag inte gamla LFF-spelare som Wille, Erlandsson, Slätteskär och Wickins så mycket längre. Det finns helt enkelt inte tid och visst är det förbannat tråkigt. De är härliga snubbar och jag saknar dem allihop.

När vi ändå är inne på sköna gubbar kom jag osökt att tänka på Örjan Andersson. Det är min kompis Linas pappa och han gästade kräftskiva på Braste som vi hade för ett par helger sedan.

Jag bara älskar att dricka alkohol med äldre personer och höra deras historier från förr när allt var mycket bättre än vad det är idag.

Det är inte lätt. Trots att det kom drygt 25 personer på kräftskivan som ägde rum på Braste Loge i Brastad, hemma hos pappa och Kikki, så var det två som glänste mer än alla andra.

Japp, du gissade rätt – självklart var det Örjan Andersson och Joel Hansson.


Kingarna gånger två – Örjan och Joel.


Vi var lite snyggare än alla andra, lite roligare, drack betydligt mer än alla och dansade som om det var sista natten med gänget. Hur som helst Örjan, om du läser detta vill jag tacka för en grymt rolig kväll och att du kom, vilket inte alla andra äldre lyckades med… host.

Lite bilder från kräftskivan...


Christian Kärlek, Py, Lill Ida, Tobbe och Wille.


Alla fick och skulle vara med. Om än på sitt eget lilla sätt. Wilma Upper.


Självklart sjöngs det i stora lass och nubbarna sjönk ner därefter. Därför var sånghäfte ett måste!


Tre käcka damer på kräftskivan. Anna, syster Isabel och Marie i Växeln.  


Hela ligan. Örjan Andersson, moi och Lina Andersson. Vi hade tråkigt...


Martin, Stor-Beng, Jocke, Wille, Moberg och Frida var alla i farten...


Haha, det blev mycket bilder på mig själv. Men den här tycker jag är bra käck asså.


På tal om annat…

… i helgen gjorde jag slut på 29 kronor. Jag är riktigt stolt över den bedriften.

… idag har jag klippt mig, vilket innebär att jag har höstens inne-frilla.

… äntligen är Knatteredaktionens fruktskål full igen. Ni kan försöka gissa vems förtjänst det var…