Det tog drygt 22 år...
... men nu kan jag äntligen kalla mig DM-mästare i Futsal.
Det hela fick avgöras på straffar och till sist stod Stångenäs AIS som segrare.
Jag älskar ju det där som kallas för Futsal. För det är så, är man uppvuxen i Brastad har man inomhusfotboll inpräntat i sitt DNA. Den stora anledningen vill jag påstå stavas Höstrusket. Inomhusturneringen i Brastad som alla barn och ungdomar lever för och längtar efter under hela året.
Jag har själv vunnit turneringen tre gånger, som P-11, P-14 och P-16. Men sedan jag tog den senaste titeln för sex år sedan har mitt prisskåp inte fyllts på med någon guldmedalj.
Tills idag – 2010-11-28.
Mina tankar började sådär. Jag skulle spela forward, något jag knappt gjort sedan jag var tio år. I lördags fick vi en kanonstart och vann den första gruppen. Idag, söndag, väntade betydligt tuffare uppgifter i en andra grupp.
Vi hade lottats i gruppen:
Stångenäs
Vallen
Hogstorp
Hamburgsund
Först vann vi över Vallen med 3-0, sedan besegrade vi Hamburgsund med knappa 1-0 och i den sista matchen vann vi över Hogstorp med 4-1.
I finalen väntade Stenungsunds Futsal Club. De tog snabbt ledningen med 1-0, men vi kom igen och gjorde 1-1 genom Sebbe Jaconelli.
En ganska jämn match fick avgöras på straffar.
Jonte satte sin, Jaconelli likaså, även Hedlund och detsamma gjorde en viss Joel.
Efter att Stenungsund missat sin andra straff var det klart! Vi hade vunnit DM och är vidare till nästa omgång.
Vad som är lite ”kul” är att ingen av Wille och Jeppe var med, våra två absolut främsta målgörare och spelare. Men istället fick andra kliva fram.
Ett annat gäng som samma dag sopade hem DM var Stångenäs damlag. Med andra ord tog föreningen sin tredje dubbel på raken! 2009 vann båda lagen DM inomhus, detsamma hände 2010 fast utomhus och nu, idag, vann SAIS återigen gånger två. Inte illa.
Nog snackat om DM. Om du fortfarande har lust att läsa lite till, kolla här.
På tal om annat…
… fredagens julbord på Brygghuset var inte gott, det var fantastiskt. Visst det fanns all mat du kan tänka dig, men det jag framförallt fastnade för var den grymt fina/härliga/mysiga stämningen i lokalen. Grande!
… det ska bli intressant imorgon och se om man får ut bilen från all snö.
… på tisdag bär det av till Göteborg för Oskar Linnros. Om det ska bli roligt? Njaaaaaaaaaaaaaaaa!
Dagens låtar:
1.
2.
Debatt om äldre kvinnors sexliv
Jag tänkte egentligen gå och lägga mig runt 23.00-snåret.
Men.
Precis innan jag skulle släcka lampan snubblade jag över ett Youtube-klipp som var länkat från Facebook.
Så, rakt på sak.
Hur är det egentligen med kvinnors sexliv efter att de fyllt 60 år?
Nej, jag kan inte föreställa mig när mina föräldrar har sex, ännu mindre min farmor eller mormor.
Men hur är det egentligen? Dör sexlusten efter en viss ålder? Kan pensionärer fortfarande få till det?
Programmet ”Debatt” tog upp diskussionen till ytan där olika insatta fick ge sin syn på saken. SVT hade också, i samma avsnitt, bjudit in ett gäng 60+, både damer och herrar.
Nu till saken. I publiken satt änkan Ingela Larsson och hon var minst sagt frispråkig om det aktuella ämnet…
Här går hon loss.
Ingela Larsson: ”Det finns vissa risker när man går in på begagnadmarknaden. Det är som att köpa en bil, lacken kan vara bra, men motorn…”
Nu stämplar jag och Ingela Larsson ut för idag.
// Joel
Remember the Titans
Jag tänkte egentligen gå hem för dagen, men va fasen, när jag kommer hem tänkte jag ändå sätta mig vid datorn, så därför bestämde jag mig för att jag lika gärna kan sitta kvar på jobbet och blogga.
Så smart är jag.
Hmm, vilka ämnen ska vi jonglera med idag? En av bollarna som jag kastar upp i luften direkt är musik. Det är väl ingen direkt högoddsare, men ikväll tänkte jag behandla de låtar som liksom flög förbi lite fööör fort och som inte fick den uppmärksamheten som de egentligen förtjänar.
Som sossarna brukar säga: ”Alla ska med”.
Jag har tagit fram min gamla sandlådespade och grävt i Spotify- och Youtube-arkivet. Väl där vaskade jag inte champagne som bratsen på Stureplan, men däremot vaskade jag fram några bortglömda guldklimpar från musikens gigantiska värld.
Ladies & gentlemen – here we go!
Solange – I Decided (part 2)
Jag får bara en så härlig känsla när jag hör den här låten. Hela jag börjar rycka (särskilt min axel) och man blir per automatik sugen på utgång. Den här låten har lekt kurragömma sedan 2008 och ingen har hittat den förrän nu.
Petter (feat Kihlen) – Min Click
Den här låten skrevs när Petter firade tio år som artist. När den kom ut jobbade jag på H-Fönster och jag minns att jag alltid slutade att jobba när den låten kom på P3. Idag lyssnar jag alltid på den när jag är ute och springer.
Märker du en 22-årig kille som rappar med händerna samtidigt som han är ute i Lysekil och springer… då är det jag och då lyssnar jag på ”Min Click”.
Älskar särskilt den andra versen när Kihlen (Oskar Linnros) sjunger följande:
”Har årets fest på gång, kom in kära vän
Hela min fucking telefonbok är här ikväll
Inte het, jag är sjukt het, igen lek, ge dig
Har hela klicken med mig”
Christina Aguilera – Candyman
Här är en låt som jag hörde för första gången i Bulgarien i ett hotellrum tillsammans med Räkan. Båda hade lyckats skaffa sig bortamatch i samma rum och på morgonen när vi vaknade upp med var sin dama fick jag upp ögonen för en av mina absoluta favoritlåtar. Den är inte bortglömd av mig, men alla ni andra får här en påminnelse.
Hon är nästan lite för het, lite för porrig, lite för bra. Sprutt sprutt!
Klicka här om du vill lära dig dansa, haha!
Joel Hansson – Nu går 33:an i himmelen in
Snacka om att denna version har ramlat mellan stolarna. Jag snodde melodin, det ska jag erkänna, men texten är det jag som har snickrat ihop. Den såg sitt första ljus under årets kräftskiva på Braste Loge och att den inte har kommit in på Tracks är för mig en gåta. Om inte annat kunde den varit en ”bubblare” på listan, men nej. Det är för dåligt.
Bob Segar – Old Time Rock’n Roll
Denna juvel nådde mina öron en tidig höstmorgon 2010. Minns faktiskt att det var på en måndag. Jag blir bara så glad av både låten och videon. En härlig och skön femetta som Tony Rickardsson hade uttryckt saken.
Darin – Breathing Your Love (akustisk)
Alla utekvällar avslutas med en tryckare och jag är inte sen att följa på trenden. Tänk när en dama bjuder upp en, sisådär fem i tre, ”Darin – Breathing Your Love (akustisk)” sätts igång och mitt kap och jag dansar iväg i lugn takt.
Sedan vaknar jag upp alldeles kallsvettig i sängen och inser att jag ligger ensam hemma…
Där har du min lista, jag hoppas att den funkade, åtminstone en eller ett par låtar.
Ne nu ska jag visa karaktär genom att ta mig ut och springa. Det kan jag inte lika gärna göra på jobbet, då tror jag till och med Helge skulle bli galen…
Ha det gött!
Vi ses när vi ses!
// Joel
Zlatan är Zlatan
Alla berörs vi av Zlatan Ibrahimovic.
De flesta är uppdelade i två läger.
För eller emot, hata eller älska.
Själv tycker jag inte att Zlatan är någon fantastisk bra fotbollsspelare, han är duktig, inget snack, men inte SÅ bra som många anser. För tillfället bär han sitt nya Milan på sina axlar och avgör viktiga matcher på egen hand. Man kan diskutera Sveriges bästa fotbollsspelare under en hel förfest, därför väljer jag att hålla mig kort.
Detta gillar jag inte med Zlatte:
Att han inte kämpar tillräckligt
Att han löper/går i offside minst tio gånger per match
Att han på allvar var nära att lämna det svenska landslaget
Detta gillar jag med Zlatte:
Alla hans snygga mål
Hans underbara och breda leende
De härliga citaten som…
…. ”Först gick jag vänster, det gjorde han också. Sedan gick jag höger, det gjorde han också. Sedan gick jag vänster igen och han gick och köpte korv.”
… ”Det är inte antal mål som är viktigast, utan hur jag gjort dem.”
… ”Jag kom till Amsterdam som ett barn med hemlängtan, jag lämnade som en man som vet vad som krävs för att nå toppen.”
”Agenter är bara till för att sälja dåliga spelare. Till mig kommer storklubbarna direkt.”
På tal om annat…
… är Lysekilsposten fortfarande obesegrade i årets korpen-serie. I måndags vann vi seriefinalen och tog nionde raka segern. Räcker så.
… kommer inte jag och vinterjackor överens. Ifjol fick jag lämna tillbaka den två gånger innan jag fick pengarna tillbaka. I år var jag tvungen och köpa ny och efter att ha använt den max 20 gånger gick kedjan sönder. Pust och brrrrrrr.
… kollade Viking ikväll. De ledde över serieledarna med 8-4 när det återstod tio minuter. Matchen sluttade till slut 8-7 och Lysekilarna var riktigt illa ute, men som tur var klarade de sig med nöd och näppe.
Vi stänger dagens butik med en scen/låt som är…
… alldeles, alldeles underbar…
// Joel
You make me so damn proud!
Igår, söndagen den 21 november, var lite av en dag i rekordets tecken.
Det är bra sent, men jag sitter ändå just nu här hemma och gör vågen på egen hand.
Varför?
Det ska jag förklara…
Anledningen till mina våg-rörelser beror på att det igår var hela 87 unika besökare som tittade till min blogg. Du vet den där sidan, den som Joel Hansson snart haft i fem år och som började lite på skoj i början på april 2006.
Jag är inte 200 procent säker, men jag tror aldrig jag haft så många gäster i mitt lilla krypin i cybervärlden. Tänk dig 87 personer på ett led där alla nickade snällt när de fick svara på frågan:
– Har du läst Joels blogg idag?
Alla 87 nickar instämmande.
Det kanske kan låta skrytaktigt att berömma sig själv, att så och så många besöker min sida. Men jag måste bara skriva det för jag är så sjukt stolt.
För det ska sägas, om inte alla redan fattat det. Jag gör inga pengar på den här sidan, inte en krona, men däremot ger det så mycket annat.
Innan vi hoppar vidare till nästa avsnitt i den här texten vill jag innerligt tacka och hylla alla som läser mina rader. Utan er respons hade www.lysekilsff.blogg.se varit begraven för mer än längesedan.
Tusen tack.
Alla kanske inte har insett det än, men vi börjar faktiskt närma oss jul. Snart kommer den där äckliga stressen över en och allt ska hinnas med på en och samma gång.
Och snäll som jag är brukar jag berätta för mina nära och kära vad jag vill ha i julklapp.
Här kommer min första önskning och det är serien ”The Pacific”. Det är uppföljaren till ”Band of Brothers” som är en miniserie i tio avsnitt som utspelar sig under andra världskriget. Farligt bra.
Det är tur att det finns en kalender så att man kan hålla koll på saker och ting. Så här ser min ut den kommande tiden.
24 november: ”Vuxna män som gör saker tillsammans” Matte står för maten.
26 november: Julbord på Brygghuset med pappa, Kikki, Isabel och farmor.
27 november: Inomhus DM i Uddevalla.
30 november: Oskar Linnros på Trädgår’n med syrran och Alikan.
3 december: Idol i Skandinavium tillsammans med Isabel, Alikan och en viss Daniel Jönsson.
Där har du mig och min kalender den närmaste tiden.
Tack för idag och hoppas att vi ses även imorgon!
// Joel
Franska, tiden och lite extramaterial
”Excusez moi, ursäkta min franska.”
Det är mina fem favoritord för tillfället.
Kvällens tankar börjar med snack om just… Frankrike.
För min kära vän, Daniel Voinier (tidigare Jönsson), hans morfar kommer från ”Le France”. Daniels mamma, Marguerithe, är en kvinna som kan det där med att laga mat. En gång när vi satt hemma hos familjen Jönsson (jag är uppväxt på deras mat) och smaskade runt middagsbordet påpekade en Joel i de tidiga tonåren:
– Asså, det är sjukt va fort tiden går, sa jag.
Marguerithe svarade:
– Och tiden kommer att gå ännu fortare desto äldre du blir, var så säker Joel.
Det Marguerithe sa för kanske tio år sedan är egentligen ingenting som jag reflekterat över sedan dess, men häromdagen blev jag påmind över hennes kloka och sanna ord.
Detta är inga nyheter som välter kiosker. Nej, men ändå. Denna höstens alla veckor har stormat förbi, de har gått så sjukt äckligt fort.
Jag tänkte snacka lite om tid, ett märkligt ämne som kanske är det mest abstrakta som vi människor har att göra med. Tiden – den som styr oss, natt som dag, alltid.
Man brukar säga att tid är pengar.
Det finns tid när sekunder känns som timmar, till exempel när man är i kyrkan.
Det kan hända så mycket på så få sekunder, det kan hända ingenting på så länge.
Och jag skulle kunna fortsätta i evigheter med ännu fler klyschor om tid.
När jag började reflektera över tid för första gången i mitt liv var direkt efter avslutningarna i skolan i början på juni.
Jag tänkte: "Äntligen är det sommarlov och det är så långt att det inte kan ta slut."
Men likt förbannat var ledigheten över och det snabbt. Det var ingen höjdare när man låg i sin säng kvällen före skolstarten och inte kunde somna. Hur kunde sommarlovet gå så fort?
Ett annat scenario är på jobbet. Där tittar jag på datorns klocka nere till höger på skärmen och tänker ”nej, nej, nej, är den redan så mycket”. Där har du ytterligare en vinkel vad det gäller tid.
Lite extramaterial:
Nu vet de allra flesta om det, men för er som inte vet så har jag bestämt mig för att lämna Lysekils FF för min moderklubb Stångenäs AIS. Jag tänker inte diskutera det mer här, men är ni nyfikna på ännu mer information om min övergång så rekommenderar jag er att klicka sig in på Sveriges snabbaste tidning – www.lysekilsposten.se och sedan vidare till sporten. Där förklarar jag allt och lite till.
Nu är det dags att stänga ner ännu vecka och helg, men först måste jag ställa den första gåtan som jag någonsin lärde mig.
Vad är det som går och går och aldrig kommer till dörren?
Ja just det…
Tiden.
// Joel
Torsk på Tallinn 2.0
Alla har sett Torsk på Tallinn.
Jag vill bara rapportera om att det kommer att spelas in en uppföljare under nyårsafton.
Ungkarlarna Joel, KD, Hartvig och Jönsson har bokat biljetter med kryssningen som tar oss från Stockholm till Estlands huvudstad.
Nyår ska vara något speciellt för mig och mina vänner. Först tänkte vi på New York, men det var för sent påtänkt och dyrt. Vi drog ner kraven och siktade in oss på Paris. Sist men inte minst tittade vi oss i spegeln med verklighetssinnade ögon och så bestämde vi oss för att boka en kryssning till Tallinn.
Visst är det ett par kontraster mellan vårt första alternativ, New York, och vårt slutgiltiga val – Tallinn. Men jag måste få kopiera Hartvigs tänkvärda kommentar:
– Egentligen är det väldigt dumt att lägga ut så mycket pengar på något som man inte ska komma ihåg.
Och detta är vad vi beställt:
Nyårskryssning "All inclusive"
Avresa 30.12 2010 - fr 1490:-
Ingår: Båtresa, del i B4-hytt, nyårsbuffé inkl dryck, 1 frukost, fri dryck i barerna på nyårsafton till stängning, nattmat 01-04.
Boka nyårsbuffén till önskad sittning för att få paketpris.
Jag får ursäkta känsliga läsare men här är mina tre reskompisar…
Här har ni min smått överviktiga kompis Fredrik "KD" Söderberg som lever med mottot: "Det spelar ingen roll om det är gott, bara det är mygge". 
Daniel "Jönsson" Voinier. Så här såg han ut efter en utgång i Lysekil under den gångna sommaren. Min gissning är att det inte blir lugnare på nyårsafton...
Hartvig, Vegas, Harrdå, Tiltas, Ananananaas – gängets torraste gubbe. Kan egentligen inte dricka alkoholhaltiga drycker, men vi ger honom en sista chans.
Tråkiga gubbar ändå... och detta blir nog lugnt…
// Joel
Finlandsfärjan över nyår?
Har precis kommit hem efter en kväll som har bestått av utomhusträning i Brastad och ishockey i Gullmarsborg.
Med andra ord håller jag på att tina upp efter några grymt kalla timmar.
Brrrrrrrrrrrrr…
Egentligen har jag bara gammal skåpmat att presentera. Eller ”bara” och ”bara”, det är inte dåligt det.
Om vi ändå ska börja med det roliga. I vanlig ordning, på måndagar, har det spelats pingis. Senast, igår, fick jag mig en rejäl omgång mot en viss Leif Ström, 60+. Det ska sägas direkt att han låg under med minus fem bollar inför jag set, jag startade på det ”vanliga” noll.
Jag gick snabbt fram till 2-0 i set, relativt enkelt, men sedan tappade jag allt och lite till. Det gick fort nerför och Ström kunde lätt kvittera till 2-2. Det avgörande femte väntade, handsvetten rann och nerverna börja pumpa på ett härligt gött sätt.
I skiljesetet kändes det som att det var VM-finalen som spelades. Efter i stort sett varje boll som jag förlorade utbröt ett långt ”faaaaaaaaaaaan” som ekade över hela Mariedal. Ström svarade med ”Perkele” och ”helvete”.
Det gick så långt att inför en viktig serve började skratta och det högt med tanke på hur vi höll på. Inte ens Jonas Larsson som var domare kunde hålla sig och givetvis inte Ström heller, alla började flabba.
Efter många om och men vann jag med 11-9 i sista och två kämpande korpen-spelare tackade för en god match.
Det jag vill komma till är att det inte spelar någon roll på vilken nivå man utövar en idrott, man vill ta mig tusan alltid vinna. Oavsett om det handlar om proffsnivå eller korpen i Lysekil.
För den som vill utläsa en snygg tabell går det att avnjuta här.
För att fira serieledningen åkte Jonas och jag ner till Sportshopen och beställde nytt matchställ, piké och shorts, som kommer användas när trycket är klart. Kan bli great.
På tal om annat…
… det är kul att skrapa rutorna på bilen…
… för en vecka sedan var Liverpool kungarna, nu är det kris igen.
… så har jag klippt mig för dem som inte märkt det. Blev den vanliga avskalningen.
… letar jag och Hartvig resor över nyår. Först var vi inne på New York, sedan blev vi realister och bytte om till Paris. Nu har vi tittat oss i spegeln och insett att det heller inte är något vettigt alternativ. Det senaste är att åka med Finlandsfärjan över nyår. Vi får se hur denna dokusåpa slutar…
… det är faktiskt inte ofta som jag saknar folk eller tänker på dem särskilt mycket. Men nu börjar jag på riktigt längta efter en viss Jönsson som för tillfället är lokaliserad nere i Malmö. Haha, exakt nu, på riktigt, kom jag på att vi snart ska träffas. Han ska ju med oss på Idol i Göteborg den tredje december. Smart där, din pappskalle till bloggare. Aja, jag fick iaf fyllt ut med några rader.
… det kanske är lite gay, men va fasen, i ärlighetens namn är det inte mycket som slår den här kombinationen: En kille, en bra röst och en akustisk gitarr. Därav mitt val av ”Dagens låt”.
Vi ses när vi ses!
// Joel
En "sådan" dag
Jajjemän, det är en "sådan" dag.
Ni vet när man bara sitter i pappas gamla skjorta, sina kalsonger och glasögon.
Lyssnar på James Morrisson, bara låter minuterna och timmarna löpa iväg som Mustafa Mohammed.
Min geografiska placering den här helgen är Brastad, några hundra meter bakom samhällets kyrka. Det är där min pappa Ulf bor tillsammans med sin kära Kristina och det är hit jag tar mig när jag bara vill "va", bli ompysslad och känna mig som 15 år igen.
För det är exakt det som jag gör nu, känner mig som i de tidiga tonåren. Då man fick tigga för mamma och pappa för att få logga in en halvtimme på Internet och ladda ner en låt som tog 20 minuter. Om man hade tid över kunde man även hinna med en sväng på det populära Lunarstorm och bättra på sin status.
Just nu sitter jag och skriver på Kristinas bärbara dator (hatar dem), har uppkoppling till Internet i tio minuter varje halvtimma. Det är faktiskt riktigt B och vad som är ännu mer jävligt är att jag inte skriver dessa rader i Word, utan i det gamla Wordpad som jag trodde hade försvunnit för längesedan.
Med andra ord skriver jag utan stavningskontroll så detta inlägget kan bli rena High Chaparall vad det gäller rättstavning.
Om en timme tänkte jag göra lite vettigt och åka upp och jobba på Höstrusket under ett par timmar. Turneringen i Brastad Sporthall som jag levt för under mina tidiga tonår. Nu är det dags ge tillbaka lite i form och text i den lokala tidningsblaskan.
På tal om annat...
... är jag sugen på Daniel Adams-Ray i Göteborg i slutet på november.
... så glömde jag säga att detta är en sådan där dag, när jag väl har uppkoppling, sitter och uppdaterar Facebook två gånger i minuten och blir förbannad när inte någon av mina vänner skriver något roligt.
... nu ska jag duscha, klä upp mig någorlunda, äta Kristinas mat och göra något vettigt av den här lördagen.
Vi ses när vi ses!
// Joel
Jo o... nä ä...
Det kanske är för mycket begärt i denna stressade värld vi lever i.
Men har du 25 minuter och 42 sekunder till övers?
Då ber jag dig om en tjänst – kolla in det här avsnittet av Rena Rama Rolf.
Det är så roligt att jag skrattar högt flera gånger om, per minut! Jag är väl medveten om att humorn är speciell och delad i två läger.
Men avsnittet ”Storfräsaren” är så klockrent och slutklämmen är helt fanatico.
Eller?
En av slutscenerna:
Rolf: Jag kan inte betala den här notan…
Claes Malmberg: Vaaaaa?
Rolf: Jag är ingen storfräsare…
Malmberg: Jo o…
Rolf: Nä ä…
Rolf: Det var inte mitt kontor vi var på…
Malmberg: Jo o…
Rolf: Nä ä...
Rolf: Jag är bara en bluff...
Malmberg: Nä ä…
Rolf: Jo o…
Rolf: Jag har aldrig lyckats med någonting...
Malmberg: Jo o…
Rolf: Nä ä...
Efter att du sett avsnittet kanske du förstår varför jag, Lycke och Fylking ibland säger:
– Jo o…
– Nä ä…
Och nu ska jag skratta mig till sömns…
// Joel
Liverpool - Chelsea
Vi upprepar förra veckans succé och delar in alla bokstäver i två olika högar eller om man hellre vill kalla det för två olika kapitel/inlägg.
Det här kommer inte helt oväntat handla om fotboll och om Liverpool – Chelsea.
Det är lätt att vara ett medgångsfans när man håller på ett lag i fotboll. Och jag är den förste som ska erkänna att jag inte följt Liverpool lika intensivt det senaste halvåret som jag alltid gjort tidigare.
Jag kollar ändå alla matcher, läser om laget varje dag, skäller på Konchesky, men jag gör det inte med samma passion som varit fallet de senaste 5-6 åren. Givetvis handlar det om att hela Liverpool stormar, The Reds går dåligare än någonsin och jag har inte varit en lika glödande supporter som vanligt.
Men. Men. Men.
Idag var den gamla goa härliga känslan tillbaka. Efter tio minuter hade jag svettlökar som jag inte haft sedan puberteten, pulsen, nervositeten dunkade inom mig, varje Chelsea-anfall trodde jag skulle resultera i mål.
Liverpool tog emot våra rivaler Chelsea. Hela Anfield gungade, alla sjöng, alla levde sig med, det lät som att de 45 362 i publiken var det tredubbla.
Torres målade gånger två, den så saknade Kuyt var tillbaka, unge Martin Kelly tog chansen på allvar som högerback, och när till och med Lucas Leiva var bland de bättre, ja då förstår ni att Liverpool spelade bra.
2-0 och ett härligt långt längdhopp uppåt i tabellen. Nu har vi till och med samma poäng som en kam, en kam – Tottenham.
På tal om annat…
… Ola Wenström, vilket TV-ankare han är. Alltid bra frågor, snygg tajming och helt grym.
… Pavlyuchenko hittade skottet borta mot Bolton. Vilken smäll!
… jag fick sitta med hörselkåpor så bra stämning som det var på Emirates mellan Arsenal – Newcastle. Eller nej, så här var det, jag trodde att jag kommit när ”mute” på kontrollen, men det blev ingen skillnad när jag tryckte på ”ljud av”…
… You’ll Never Walk Alone gav rysningar… igen.
Moi vid den klassiska "This is Anfield-skylten" som alla passerar innan de beträder Anfields matta.
2006 – på plats på självaste Anfield.
// Joel
En färsking och två historier från förr...
Man lär sig så länge man lever.
Dock försvinner en del under tiden, medan andra sparas i hjärnans hårddisk.
En sak jag lärde mig under lördagsnatten var att aldrig någonsin besöka krogen igen med glasögon.
Sedan i våras har jag varit glasögonorm. Det har medgivit vissa konsekvenser. Min syn har nu blivit så dålig att det är i stort sett är omöjligt att köra bil utan de två glasbitarna framför mina ögon.
Jag måste ha dem hela tiden och det börjar bli tröttsamt.
I lördags var jag på en rolig förfest hemma hos Räkan. Hela gänget var på plats, även de som inte bor hemma längre. Vi såg på fotboll, spelade ”Kick off”, drack och hade det riktigt kul ihop.
Klockan närmade sig Havsbadet, vi gick dit, kom in (det är ingen självklarhet för alla i gänget), började dansa.
Tiden tickade framme till vänster, jag tror klockan var runt halv två, jag kände med händerna över mina ögon – glasögonen var borta!
Jag dansade visserligen vidare och tog tag i problemet efteråt när jag gick till personalen och frågade om de hade hittat några bågar.
Jajjemän, framme vid scenen, givetvis till vänster där vi alltid håller till, där låg dem. Vilken lättnad! Jag tog på mig dem, trampade ut, förbi all kö och utanför satt en viss Alikan på bänken.
– Men Joel, dina glasögon är ju helt krokiga, halv-skrek Alikan.
Jag kom ännu närmare och när jag precis skulle sätta mig bredvid henne så utbryter hon:
– Haha, du har ju glas framför det ena ögat, men inte för det andra.
För en gångs skull hade Alikan rätt. Faaaaaan! Så sjukt typiskt.
Jag vandrade hemåt i natten samtidigt som jag åt på min ”hälta-hälta-fördel-mos-med-kebabsås”…
Nog om söndriga glasögon. Nu till en annan historia som utspelade sig idag, på Valbogatan 11A, kring middagstid. Men först lite bakgrundsinformation.
När jag var liten och växte upp i Backa, strax utanför Brastad, så var vi tre kompisar som alltid lekte – Henrik, Fredrik och så den yngre killen Joel.
Vi var med varandra i stort sett varje dag och bodde exakt som ”Barnen i Bullerbyn”, i tre hus på rad, på landet och jag bodde i mitten. Jag minns att vi hade uppgjorda regler att vi inte fick ringa till varandra före 09.00, antagligen för att min morgontrötta mamma skulle få sova ut så länge som möjligt.
Men nu till saken. Ibland, eller nästan alltid, när man skulle leka, eller ”va” som vi uttryckte det, så gick man hem till huset och knackade på dörren. Man ringde sällan utan gick på ”chans”. Antingen var kompisen hemma eller så fick man snällt vända på klacken och gå hem igen.
Nu närmar vi oss målet, det jag vill komma till, är att det aldrig händer i vår värld idag, att man går till kompisen ”på chans”. Men idag, kring middagstid fick jag oväntat besökt. Det plingade på dörren, jag kikade i dörrhållet, men kunde inte tyda vem det var, ändå öppnade jag.
På andra sidan tröskeln stod Eddie som kort och gott ”bara” ville säga hejdå innan han åker hem igen till sin nya hemstad Malmö.
Det var ett oannonserat besök som inte hänt mig på säkert ett decennium.
Om vi ska fortsätta att jämföra uppväxt och dagens samhälle så fortsätter jag gärna. Jag har nämligen en sak till att tillföra i debatten. Hur man svarar i telefon, då och nu.
– Ja det är Joel.
Så brukar jag svara i telefonen om någon ringer mig.
Men vissa, jag kommer särskilt ihåg min gamla granne Elisabeth, hon svarade alltid så här:
– 472 85.
Alltså med sitt telefonnummer, dit man ringt. Varför kan man fråga sig? Och än idag finns dessa kvar, de som svarar i telefon med sitt telefonnummer istället för namn. Men de är ett utrotningshotat släkte som håller på att förintas.
Min fråga är, varför svarade man, ofta förr, med sitt telefonnummer istället för med sitt namn?
Dagens låtar:
// Joel
Han hade mitt drömyrke...
Under min tid på gymnasiet funderade jag ofta på mycket annat som inte hade med plugget att göra.
En sak jag ofta frågade mig själv var hur gammal Tommy Thörnblom egentligen var.
Ni vet ”gubben” som då var sportansvarig på Lysekilsposten.
Och ja Tommy, detta är helt sant, och det var framförallt när jag inte kände dig lika bra som jag gör idag. Hur gammal kunde han egentligen vara? Skulle han snart gå i pension? Han borde i alla fall vara runt 60 år?
Jag fick egentligen aldrig något svar under min tid på gymnasiet, det var först efteråt.
Men varför snurrade alla dessa frågor runt i mitt huvud?
För som sportchef på Lysekilsposten hade Tommy Thörnblom mitt drömjobb på ”hemmaplan”.
Tänk att varje dag få skriva om idrott, mitt livs överlägset största passion och få betalt. Bättre jobb kunde jag inte få i Lysekil. Visst skulle jag kunna tänka mig att jobba på Sportbladet, skriva krönikor, kolla på stormatcher, flytta till Stockholm, men det var för långt borta utan journalistutbildning.
Tiden gick, jag sommarjobbade på LP efter studenten, lärde känna Tommy, fick höra alla hans roliga historier om att allt var bättre förr.
I februari 2009 blev vi arbetskamrater på riktigt och under ett drygt år jobbade vi tillsammans innan han i april i år gick i pension. Tiden tillsammans med ”TT” var grymt rolig och jag har fått många härliga skratt tack vare honom, samtidigt som han blivit en riktigt bra vän.
Hans efterträdare som sportchef blev inte helt oväntat Christian Lycke. Jag fick snällt ställa mig i kö, men när Lycke i dagarna har gått och blivit pappa så är det jag som tar hand om Lysekilspostens sportsida.
Och så gör jag denna och nästa vecka vilket är fantastiskt roligt. Det är faktiskt en liten dröm eftersom jobbet blivit en av mitt livs tre största grundpelare, så allvarligt tar jag på saken.
Med andra ord sitter jag för tillfället och arbetar med det jag helst av allt vill jobba med och det är jag så otroligt tacksam för.
Det trodde jag aldrig skulle gå i uppfyllelse när jag under tiden på gymnasiet satt och funderade över hur gammal Tommy Thörnblom är.
Ne nu får jag gå och lägga mig om det ska bli någon sport i onsdagens nummer av Lysekilsposten…
Kolla i bakgrunden, till höger, där har du en riktigt skojare – Tommy "Thörnis" Thörnblom. De två i förgrunden är hans efterträdare nummer ett och två.
Idag hittade jag några roliga bilder från LP. Så här kan det se ut när vår fotograf Gabbe Berntsson skojar till det. Visst jag har en stor näsa, men inte SÅ stor, haha.
En gång i somras var det inte bara jag som tog bilder. Detta foto trillade in på min mail ett par dagar efter ett uppdrag.
Även denna ramlade in i min inkorg.
Här har ni två av mina favoriter på LP. Foto-Gabbe och Hasse Brasse Slasktask.
På plats och så här kul tycker jag det är att ha hand om sporten denna och nästa vecka.
Tack för idag!
//
Joel Hansson
0523 - 66 70 88
[email protected]
Blogg-formen håller i sig
Vi välkomnar november, årets tråkigaste månad, med öppna armar och konstaterar att mitt blogg-stim fortsätter.
Så vad har vi fångat för fula fiskar i dagens ankdamm som är full med meningar och ord?
Det är sent och för tillfället lever jag på koffeinet från kvällens kaffe. En annan anledning till mitt vakna beteende är att jag och Fylking precis haft lite kul med en Power Point-presentation som Hartvig ska redovisa inför sin klass imorgon. Han bad oss att hjälpa honom med redigeringen och vi velade till det ganska mycket om man säger så, men bra blev det, haha.
Annars då? Jo vädret är helt okej, pengarna finns fortfarande på kontot, mina nära och kära mår bra och då kommer jag att tänka på en speciell kille, 42 år. Hans förnamn är Christian och efternamnet stavas L…ycke.
Igår, i söndags, blev han och Bella föräldrar för andra gången. Ut ploppade en liten pojk. Ebba och jag har fått oss en brorsa. Ett stort grattis kompis/arbetskollega/pappa/handledare. Är så sjukt glad för din familjs skull!
Eller som Ulf, min riktiga pappa, uttryckte saken när han fått reda på händelsen:
– Den där journalisten Lycke har fortfarande mycket bläck kvar i pennan…
På tal om annat...
… om du kikade till min sida igår var du en av 48 unika besökare. Är så grymt glad över att mina rader och tankar fortfarande vill läsas. Men nu tappar jag väl ett par Viking-besökare efter mitt senaste referat i LP. Det handlar om att ge och ta…
… såg på Blackpool – West Bromwich idag.
… Blackpools innermittfältare Charlie Adam är kingen och är en ny Steven Gerrard.
… matchen slutade 2-1 till Blackpool och var galet underhållande.
… när vi ändå är inne i Premier League-träsket. Check this young lad out. Magiskt skön!
Det var allt jag hade att komma med idag.
Vi höres och synes gött folk!
// Joel