Snart fest hemma hos mig, men först Fulham – Liverpool.

Det är ju Halloween så jag tänkte på mitt egna lite sätt försöka skrämma er där ute.

Mitt vapen? Liverpools bänk!

 

Kolla in den som ställer upp mot Fulham. Visserligen känner jag som inbiten Liverpool till varenda en, men för de flesta är det helt okända gubbar. Här har ni förklaringen till varför inte Liverpool ännu en gång inte är med och kämpar om guldet i England.

Startelvan: 
Reina
Degen
Carragher
Kyrgiakos
Insua
Kuyt
Mascherano
Lucas
Benayoun
Voronin
Torres
 
Avbytare:
Gulacsi
Babel
Spearing
Plessis
Dossena
Eccleston
Ayala

Detta skulle bli kvällen när ett disk-berget skulle bestigas och när alla kläder skulle tas upp från golvet och hängas in i garderoben. Istället blev det aftonen när jag löpte milen för första gången i mitt liv och som ”tack” sprack min mobilskärm när jag tappade den rätt ner i gruset på Fjällas elljusspår.

 

Innan pajade mobilskärm-snack och prat om vidskeplighet tänkte jag redovisa en helt annan grej.

 

Jag gillar verkligen att komma på ”Lika som bär” och gör det väldigt många gånger på en vecka. Nu har jag fått smaka på min egen medicin. Idag fick jag nämligen ett mail från min arbetskollega på LP, Ahlbin.

 

"Hej Joel! Har upptäckt att du har en dubbelgångare, Colin Firth, såg honom i Love Actually i går på TV3 och tänkte: Va, spelar Joel Hansson mot självaste Hugh Grant och Emma Thompson...”

Joel Hansson?




Colin Firth?

Saken är den att jag hört talats om denna liknelse tidigare. Första gången var i Bulgarien 2007 och så var det en annan gång. Tycker själv att vi inte är jättelika, men självklart har jag och Colin Firth vissa drag förutom att vi båda är stjärnor. Nå Hasse, har Ahlbin aka Federer rätt?

 

Jag är verkligen helt tom. Både efter träningen och efter att min mobilskärm har gått i spillror, min viktigaste ägodel efter min batong. Visserligen är det ett under att den inte gått sönder tidigare eftersom jag tappar den minst ett par gånger i veckan.

Men det är alltid förbannat surt när det sker och precis som vanligt vet jag varför saker och ting händer.

 

Nu ska jag förklara, det ligger till så här: Jag har ALLTID min mobil i vänster byxficka, av vissa skäl som inte går att förklara. Idag hade jag den i höger ficka av den anledningen att jag hade på mig ett par nya jeans som jag inte ville skulle få ett mobilmärke vid vänster byxficka som alla mina andra jeans fått efter ett tag. Därför tänkte jag att jag får variera mig och ha den i höger och trotsa all min vidskeplighet.

 

Det gick ju jävligt bra och jag ska aldrig någonsin gå emot skrock igen.

 

Om jag då ska förklara varför den gick sönder så berodde det på att jag la den i min vindjacka när jag var ute och sprang i Fjälla. Jag kollade typ 17 gånger innan om kedjan var stängd och jajjemän det var den. Ändå hade den åkt ner och resultatet blev en mobilskärm åt helvete.

 

Löprundan då? Som vanligt blev det milen, nejdå, det var faktiskt första gången i hela mitt liv som jag sprang så långt. För en gångs skull gick det inte fort utan Bengan och jag höll ett väldigt lugnt tempo. 55 minuter senare var vi i mål.

 

På tal om annat…

 

… det var inga större skrällar i pingisen, host.

… jag saknade Skarvens lekar på förfesten, men samtidigt var det kul att han tog sig till själva Årsfesten. Starkt!

… Bara timmar innan pingisturneringen blir Skarven vråldissad av Källén i LFF:s gästbok. Kom han själv? Ja, fast vid 17.00. Man ska inte kasta glas i stenhus Henke…

… imorgon ska jag checka hockey, ska bli kul.

Dagens låt: Lars Winnerbäck - Köpenhamn och överallt







Eddie Windahl. Min dubbelkollega och hela turneringens snyggaste spelare. Den outfiten var inte att leka med. Syns dock dåligt på denna bilden, men ni kan se bättre om ni kollar in klippet här under...

En musikvideo är allt jag kan bidra med ikväll.

Det har varit en påfrestande helg med pingisturnering, årsfest och Liverpool – United.

Detta är låten jag har på hjärnan just nu.

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. I mitt 390 inlägg här är den äntligen tillbaka – Videobloggen!

 

Bordet är dukat med champagne, rysk kaviar och violpistoler, allt det godaste man kan tänka sig.

 

Ta för dig eller inte, blunda eller titta, valet är ditt. Men du missar något om du inte väljer att titta på ”Citat ur Grodboken”. Jag rekommenderar att spara det bästa till sist.

Jag tror att folk uppfattar mig som en väldigt social person, en som alltid pratar, ibland på gränsen till det jobbiga. Idag söndag den 18 oktober 2009 har jag varit precis tvärtom, totalt.

 

Jag har fått gjort allt på min ”to-do-list” förutom att kolla upp mitt TV-abonnemang. Med facit i hand känns det riktigt gött och många måsten har blivit överstökade.

 

Mitt ”straff”?

 

Idag har jag pratat i verkligheten, IRL, med två personer. Händelsen utspelade sig på ICA kring 12.00. Först snackade jag snabbt med Bror Ask i kön och sedan sa jag hej till tjejen i kassan, det är vad jag skrapar ihop denna afton när det gäller socialitet.

 

Undrar helt seriöst om jag varit så anti-social någon dag i hela mitt liv?

På tal om annat...

… såg lite av reprisen från dans-VM förra helgen som gick i Växjö. Shit vad de kan svänga loss och det var grymt underhållande att se paren dansa Boogie Woogie.

 

De som vann klassen Boogie Woogi heter William Mauvais & Maéva Truntzer och kommer från Frankrike. Du ser deras grymma show 1.50 in i klippet här under.

… Daniel Agger i Liverpool ska enligt rapporter ha en tatuering där det står ”Pain is Temperary – Glory is Forever. Mäktigt. Kanske är ett klassiskt citat, men jag har iaf aldrig hört det tidigare.

 

… imorgon hoppas jag kunna klippa bort fågelboet från mitt huvud.

 

Tack för denna veckan alla inblandade.

 

Haj Haj Haj!

Jag brukar föredra att vara den där snälle killen som alltid ser till andras bästa före mitt eget. Och egentligen gillar jag inte att avslöja saker som att tomten och påskharen inte finns på riktigt. Men på senare tid har jag börjat arbeta som journalist och då har man fått lära sig att sanningen ska fram till varje pris.

 

Den senaste tiden har det gått heta diskussioner om reklamerna angående de ”Dåliga förlorarna”. Är de på riktigt eller inte? Hälften av min umgängeskrets påstår sig ”veta” att de inte är sanna, resterande tror att de är på riktigt och jag ställer mig i det sistnämnda ledet av tyckare.

Det är denna reklamfilmen jag pratar om.


I och med mitt jobb får man besöka ställen som man aldrig skulle ha gjort annars. Ett sådant tillfälle var i torsdags när jag åkte till Brastads äldreboende, Stångenäshemmet, för att lyssna på Allsång.

 

Vem det var som höll i den? Jajjemän, Bosse Larsson, en av programledarna i Riksgäldens reklamfilmer ”De dåliga förlorarna”.

Bosse Larsson, tidigare programledare för Allsång på Skansen. Men är han reklamfilm på riktigt eller inte?

Så efter mina jobbrelaterade frågor blev jag bara tvungen att ställa honom mot väggen, att få fram riktiga fakta.

 

Är reklamfilmerna där du är programledare på riktigt eller inte?

Efter några sekunders skratt svarade han.
– Jag och Arne Hegerfors spelades faktiskt in våra förra våren, men det är väldigt många som tror att de är på riktigt. En av dem var min 40-åriga dotter som ändå jobbar inom mediabranschen. Hon gick verkligen på det.

Han fortsätter:
– Hon som klagar emot mig under reklamen, spelade väldigt bra och jag minns att det var hennes första framträdande i TV-rutan. Jag tror att reklamfilmen just nu är nere i Cannes och tävlar i någon gala om bästa reklamfilm i Europa.

 

Där fick ni fakta. Det är så jag jobbar.

Där satt dem. Rätt ner i magen bara. För första gången sedan jag flyttade in i min lägenhet den 1 maj har jag använt ugnen som jag för övrigt tycker är en läskig manick. Jag säger akta er imorgon tisdag, till kvällsmat blev det nämligen två vitlöksbaguetter!

 

Idag tänkte jag av någon anledning ta upp just trrrreeeeee ämnen.

1. Vitlök
2. Värme
3. Baseball

 

3. För att komma igång börjar vi i fel ända. Vi räknar ned och startar med handknäppningar, 50-tal, stämsång, Rockabilly fast med låtar från idag. Det blir svängigt, skönt – det blir The Baseballs.

 

Min kära vän Hasse Brasse tipsade mig om gruppen och The Baseballs och jag fann varandra efter bara några toner. Låten ”Umbrella” har jag hört någon gång tidigare, känns som varit med i någon film, men jag vet inte vilken. En sak är klar:

 

The Baseballs är verkligen en home run.

2. Värme är skönt många gånger, men jag har alltid varit otroligt känslig mot det. Jag är en riktig kärring faktiskt. Det är många saker som jag inte klarar av att greppa som 99 % av de andra gör.

 

På gymnasiet gjorde klassen någon labb där vi testade våran känsla för kallt och varmt. Kommer inte ihåg exakt hur experimentet gick till, men jag minns att jag var överlägset känsligast mot framför allt värme, allt för att understryka mitt påstående.

 

Varför jag tog upp ämnet var att jag tänkte på det när jag ikväll använde min ugn. En av anledningar till att jag knappt nyttjat den är att jag inte gillar det där som kallas för värme.

 

1. Vitlök var något som äntrade mitt liv relativt sent. Jag trodde som liten att det smakade ungefär som lök, vilket är min största fiende i matbranschen. Jag tål verkligen inte rå lök, men det är inte det vi ska prata om nu, utan hans brorsa som heter vitlök.

 

Jag ska ärligt säga att jag aldrig någonsin, helt ärligt, känt att någon luktat vitlök. Däremot har folk sagt till mig kanske 2-3 gånger och jag vet att många har otroligt ont av att folk andas vitlök. Är det en överskattad grej? En sak som i alla fall är saker, att det är något förbannat gött.

 

Vi får väl höra imorgon om någon tycker att jag luktar värre än vanligt…

Jag tänkte inleda med att berömma mig själv. Ärligt talat är jag ingen dålig förlorare. Det är både på gott och ont, men när det har gått så här långt som för de här personerna så börjar man undra.

 

Det är nästan så att man skäms för att vara svensk. Jag vet heller inte om det är roligt eller tragiskt, troligen någon kombination. Åsikterna går isär om de är på riktigt eller inte. Någon som vet?

 

På fredag eftermiddag bar det iväg till Halmstad. Jag visste på förhand att det skulle bli en galen resa och med facit i hand, så här på söndagskvällen, så fick jag rätt.

 

Tänkte faktiskt inte orda mer om den idag innan jag fått lite bildmaterial från en viss Stjerndahl som lekte proffsfotograf. Ni kan vänta er bilder, citat och tokigheter.

 

Kom hem från Halmstad idag på eftermiddagen och har sedan dess samlat upp lite roliga program som man missat från den gångna veckan.

 

Förövrigt måste jag skaffa mig en vinterjacka.

Känner att jag vill komma lite närmare Parken i Köpenhamn och Danmark-Sverige som är imorgon kväll. Därför drar jag idag, fredag, tillsammans med ett tiotal kungshamnare/smögare (samma skrap) till Halmstad.

 

Ska ner till Martin Ove och Jocke som pluggar där Det kanske blir en eller par öl, inte mer… Vi höres på söndag.

 

Ciao mates!