Vad ska man säga?
Så sitter man här som en idiot igen. Är på redaktionen och mörkret har fallit över Lysekil. Hungrig, svettig och med dålig andedräkt ska jag försöka knåpa ihop en text om dagens Allsång i stadens park. Om det inte varit för att Mando Diao är på P3 live så undrar jag om jag orkat.
Fan jag vill så jäkla mycket med mitt liv just nu.
Jag vill...
jobba och ta chansen på LP.
träna mer fotboll än jag redan gör.
vara ute som alla andra kompisar och dricka öl.
ha semester och njuta av sommaren.
uppdatera bloggen så mycket det bara går.
ha tid med allt, men man hinner ju fan inte med.
Varför kunde inte ett dygn vara 50 timmar?
På Allsången uppträde ett gäng killar och tjejer som dansade, tydligen några av Sveriges bästa. Och som de gjorde det. Jag blir så sjukt avundsjuk när jag ser folk som har takt och kan det där med att dansa. Att några ser lika snygga ut som de dansar bra gör en också bitter.
Jan Rippe var också där och underhöll i den gamla goa Macken-klädseln.
Ne nu får det vara bra för idag.
Mycket jobb, lite betalt...
Matlagning, kattvakt och svenska unikum
Arbetsdagen är över, träning klar, kvällsmaten uppkäkad, månadens räkningar är betalade. Det är dags för mig att ta kväll och det gör jag genom att sitta i min Liverpooldress och blogga.
"Och var är klockan", som Bengt Grive sa när Ralf Edström bombade in en volley mot Västtyskland i VM 1974. To much.
Zlatan till Barcelona. 15-åringen Sarah Sjöström VM-guld i simning.
Två sporthändelser som inte går att få riktigt grepp om och allt händer i det lilla sportlandet som kallas för Schweden. Klockan är för mycket för att jag ska gå närmare in på vad jag tycker om händelserna. Klart är iaf att det har skrivits svensk idrottshistoria och allt på samma dag, inom ungefär tre timmar.
Idag har jobbet handlat om fitness, Flensburg-Handewitt och att den svenska stand up-eliten kommer till Lysekil på lördag. Varit bra drag faktiskt.
De senaste veckorna har min kollega Hasse Brasse Slasktask och jag lagat en hel del mat hemma hos mig på lunchen. Här om dagen blev det hamburgare på menyn.
Min barndomsvän Ruve och Hasse har funnit varandra.
Hasse i mitt fullutrustade kök.
Våra verktyg.
"Det vill gärna bli bra", som Glenn Ottosson på H-fönster alltid brukade säga till mig.
Efterätt är ett måste.
Min vän och arbetskamrat Lycke har börjat komma till åren. Denna vecka är han på husvagnssemester, haha! Då får jag det hedersfulla uppdraget att vakta familjens katt vid namn Smulan. Vi börjar bli grymt tajta nu asså.
Smulan, min bästa vän den här veckan. Här har jag precis serverat henne lite...
Oj vad jag skrattade idag på frukostmötet. Gabbe på LP brukar alltid skryta över sina välgjorda frukostar och jag påstår varje gång att det måste vara hans dama som gör dem åt honom. Idag kom han ner till matsalen och öppnade sin matlåda. Helt i ovetande att hans dama hade format en av hans mackor till ett hjärta. Jag fick syn på den först och kunde inte annat än att brista ut i skratt.
I fortsättningen tror jag inte på att det är Gabbe själv som gör sina mackor till frukosten. Men söta vad de...
Gabbes macka.
Här är förresten sångaren i Takida som jag berättade om i förra inlägget.
Och till vänster i bild är den tuffa vakten som stoppade kvällens stora underhållare.
Dagens låtar går i gammal men go stil.
Tills vi höres, ha det bäst! Vi ses när vi ses!
Hajhajhaj!
Kolla här ifall Joel har mobilbloggat: http://joelano.blogspot.com/
Drömmen har blivit verklighet
Alla barn har sina drömmar. I onsdags uppfylldes min största. Landslaget? Liverpool? Nej nej, långt ifrån. 21 år gammal debuterade jag för BK Tunnan! Stort är ordet.
Ni vet gubbarna som en gång om året spelar en sommarmatch, BK Tunnan. Bröderna Amandusson, "Madda", Lycke, "Lill-Henke", Ulf Syversen, "Matai", Görling, "Fimpen", Maisa och så 21-åringarna Jimmie Larsson 880121 och Joel Hansson 880122.
De behövde lite rutin, eller nej jag skojade bara. De behövde lite snabbhet, så jag fick snällt snöra på mig skorna, vågade inget annat. Tanken var att jag skulle leka chaufför för Lycke, men när jag kom bort till Kungshamn behövde de folk och jag fick låna lite fotbollsprylar och ställa upp.
Jag fick hoppa in med 20 minuter kvar och känslan var helt otrolig att få spela med ett gäng ikoner inom lokalfotbollen. BK Tunnan raderade ut Sotenäs, Kungshamns farmarlag, med 6-3.
Visst var det roligt att man fick chansen och spela, men det bästa var festen efteråt. Det blev historier high and low och kanske en, max två var rumsrena. Man fick intrycket att det var "bättre förr" och jag tror inte att gubbarna missade att berätta om något träningsläger sedan 1963. När klockan slog 01.00 gick bilen hem mot Lysekil.
På tal om annat. När jag var liten hade jag min karriärstege helt klar för mig och detta är faktiskt helt sant, jag hade nästan glömt bort den. Så här skulle resan till landslaget se ut:
SAIS - LFF - IFK Göteborg - Liverpool, där jag skulle spela med Michael Owen på topp.
Säg så här. Än så länge är jag på rätt väg, och om inte Owen valt att skriva på för Manchester United (!) så hade drömmen kunnat bli verklighet...
I lördags avklarades en annan debut. Jag fick förtroendet i Bacardi Cup i laget "Vi e inte bra, men vi e ett jävla gött gäng". Räkan lämnade ett sent återbud och bara ett par dagar innan fick jag beskedet att jag skulle vara målvakt. De korta förberedelserna blev ödesdigra för mig, Skarven hade lovat målvaktsträning och bra vantar, men det blev inget av något.
Första matchen mot FC Lysekil blev en "David Stenman debut". Den första halvleken stod min kollega Kristian Johansson och vi låg under med 1-0, han kunde inget göra på målet. Efter paus kom jag in och när Jocke Larsson blåste av matchen stod det 5-0 till FC Lysekil.
2-0: Jag rusar ut till krysset av straffområdet i tron om att vara överlägset först på bollen. Tyvärr var anfallaren två meter före, rundade mig, och lade in bollen i öppet mål.
3-0: Skott rätt på som jag inte orkade hålla. Den borde jag tagit.
4-0: Friläge, inte mycket att säga om. Det målet var iaf ingen tabbe.
5-0: Ett löst skott som gick mellan mina stackars fingrar. Mardrömsdebuten var ett faktum.
I de andra matcherna spelade jag upp mig något, men jag har på känn att jag inte är aktuell nästa år som målvakt i "Vi e inte bra, men vi e ett jävla gött gäng".
Men vilken rolig och bra arrangerad turneringen av "Elvis" och banketten med tacosbuffé efteråt var världsklass.
På tal om annat...
... I måndags såg jag Moneybrother på Slussen och i torsdag på Havsbadet. Låtarna var bäst på Havsbadet, men totalt sett bar Slussen betydligt bättre.
MB på Slussen.
Så kan en bild se ut när man gäspar och precis ska se på Pengabrorsan.
... i veckan ska jag vara kattvakt för Lycke som åker på husvagnssemester. Han börjar bli gammal nu.
... och i onsdags löpte Lycke, Wille och jag några varv runt Gullmarsvallen. I första kurvan får vi syn på en hare som följer oss i tre varv. Det var så uttrycket "hare" inom löpning kom till?
... min söndag har i stort sett bara bestått av sömn. Det vettiga jag har fått gjort är att se Liverpool - Singapore, en träningsmatch som LFC vann med 5-0.
... i fredags var jag, Wille och Wickins vakter på Takida. Vid 17.00 började insläppet och till att börja med tog jag och Wille hand om sysslorna. Efter en kvart bytte Wille med Wickins som fick fullt upp direkt när en tatuerad man tillsammans med sitt barn bara gick förbi entrén utan att betala.
- Stopp där, du måste betala om du ska in, sa konstapel Wickins bestämt.
- Oj förlåt, tyvärr har vi inte fått våra namnbrickor ännu, men bara så du vet är det jag som sjunger i Takida.
... och han var den första som Wickins stoppade. En rolig start.
... jag brukar inte vara snål eller gnälla över för höga priser. Men att betala 350 kronor för en konsert med Takida är åt helvete för mycket i mitt tycke. Om du inte hade förköp kostade biljetterna 450 kronor vid entrén. Sjukt.
... Källén och jag planerar en Liverpoolträff på Old House till premiären mot Spurs, den 16 augusti. Vore magiskt skoj att samla ihop alla Lysekilare och folk runt omkring med ett hjärta som dunkar för Liverpool.
... imorgon börjar träningarna igen. Nu gäller det att knyta näven i höst och vara starka tillsammans.
Dagens låt: Prince - Purple Rain
Tills vi höres, ha det bäst! Vi ses när vi ses!
Hajhajhaj!
Kolla här ifall Joel har mobilbloggat: http://joelano.blogspot.com/
Moneybrother på Slussen
För tredje året på raken besökte jag i måndags Slussens Pensionat på Orust. Första gången såg jag Christian Kjellvander, förra året Timo Räisänen och i måndags såg jag på Moneybrother tillsammans med Isabel.
Skrev en liten artikel om kvällen/natten i Lysekilspostens systertidning Stenungsundsposten. Min kamera har krånglat så bilder och video kommer förhoppningsvis inom kort.
På måndagskvällen hade Slussens Pensionat fint besök i Moneybrother. Det var sjätte gången som han besökte Orust och han gjorde knappast någon i publiken besviken.
Slussen är fullpackad med folk, det är knappt att kvällens artist Anders Wendin, eller Moneybrother som han är mer känd som, kommer fram till scenen. Som vanligt när man besöker pärlan på Orust blir det intimt, mysigt och stämningsfullt. Den akustiska gitarren och närheten till publiken gör att spelningen inte liknar någon annan.
Moneybrother är bäst på att sjunga och spela sin gitarr, men han kan också det där med att berätta historier. Med andra ord var han verkligen grym på mellansnack, en vara som det ofta blir mycket av på Slussen. Han måste vara en av Sveriges absolut bästa på att underhålla sin publik mellan låtarna och ge dem ett gott skratt.
Om vi ska gå över till själva musiken så levererade Moneybrother som vanligt. På Slussen får han möjligheten och tiden att improvisera. Han ändrar i stort sett varenda låt och det är därför det är så kul att besöka Slussen, för där blir alltid underhållningen så personlig från artisternas sida.
Visst spelade han inte "It's Been Hurting All The Way With You Joanna", "Guess Who's Gonna Get Some Tonight" och några andra ess, men det kommer i skymundan när man vandrar hem i mörkret och summerar konserten. Istället minns man en spelning som var mysig och stämningsfull. Något man får uppleva allt för sällan.
// Joel
Manchester City har ett par forwards...
Manchester City kan värva vilka spelare de vill, bara spelarna själva vill komma till klubben. En dag funderade jag över hur många forwards de har i nu när de den senaste tiden värvat Adebayor, Santa Cruz och Tevez. Svaret blev nio strikers!
Visst kommer säkert minst ett par att säljas, men ändå. Citys mittfält ser helt okej ut, men ska de blanda sig i topp fyra måste de köpa backar för där ser det allt annat än bra ut.
Jag seglade in på klubbens officiella hemsida och det är därifrån som jag baserar mina uppgifter.
· Goalkeepers
· Defenders
· Midfielders
· Strikers
· Jô (BRA)
Sven-Ingvars lördag, Björn Rosenström söndag
Söndag eftermiddag nu, jobb måndag, men ikväll väntar utgång. Det händer inte särskilt ofta om man bor i Lysekil och heter Joel Hansson. Anledningen är Björn Rosenström som lirar på Havsbadet ikväll och jag är bra sugen på fest.
Blir lite förfest i klubbhuset med ett gäng från laget som är hardcore-fans av BR. Där ligger jag i lä, visserligen kan jag riktigt många låtar, men inte som mina lagkamrater.
I fredags fyllde min lilla syster Isabel 19 år och det firades hemma på Bråste. Farmor hade i vanlig ordning gjort goda tårtor och allt var trevligt, men det var långt ifrån det roligaste.
Kvällens höjdpunkt var två andra saker.
1. En Michael Jackson konsert från Bukarest. Så sjukt äckligt olagligt bra. Varför ska man inse kända personers storhet när de gått bort? Det är ofta så. Innan MJ dog lyssnade man då och då, men inget större. Nu är det nästan bara hans musik som spelas ur mina högtalare. Och han kunde ju det där med att dansa också... Titta in Moonwalken efter 3.40 in i videon. Okeeeeeeej!
2. Jag har ärvt mycket av pappa, men inte flinten (förhoppningsvis) och konsten att berätta historier. Genom åren har jag hört alla hans galna och fantastiskt roliga från sin ungdom. Som så många andra påstår han att det var bättre förr.
Han drog ofantligt roliga historier om Arne Hermansson, Martin Sandberg, Gey Carlsson, Håkan Bergman och Magnus Lundqvist. Och jag skrattade så att jag fick kramp i magen. Kan tänka mig att detta inte är ett dugg roligt för dig som inte vet vilka personer detta är, men bara så ni vet kan pappa berätta historier och jag garvar, eller gnäggare snarare, därefter.
I lördags såg jag ett gäng Gothia Cup finaler på Viasat Sport innan det bar ut till Lysekil för att leka tränare när LFF spelade 1-1 mot Ytterby som leder division 2. Självklart var det en coachpoäng tillsammans med Wille, Hula och Bengan som bildade tränarteamet.
Efter matchen var det dags för den årliga hjälpen med konserter som LFF har hand om. Ahl och jag bildade ett tufft vaktpar och allt var piano tills Sven-Ingvars började att spela.
Mats-Åke var där och tittade till sina barndomsidoler.
Då kom publiken igång och en viss Joel. Fasen vad många av deras låtar man kan ändå, som man inte tänker på att det är Sven-Ingvars som gjort dem. Det blev allsång och den mest stökiga vi fick ta hand om var mamma och Janne Bladh. Den sistnämnde ville gärna berätta om sina känslor för dansbandskungarna.
Jag skulle egentligen bara tagit ett kort på mamma, men Ahl ville så hemskt gärna hamna på bloggen.
Efter konserten tog vi ner allt från scenen och vi var klara precis till midnatt.
Ne nu måste jag göra mig i ordning, ikväll blir inge dansband, men däremot ett jäkla ös med Björn Rosenström.
All These Things I've Done Live från Hultsfred 09
Extramaterial på DVD-filmer och annat är något jag älskar. Därför tänkte jag inte vara sämre själv än att bjussa på The Killers - All These Things I've Done Live från Hultsfred 09.
Troligen det bästa jag någonsin hört live. Varsågoda.
För vi har varit på Hultfredsfestivalen!
Det är många intryck och upplevelser man fått med sig efter nästan en vecka i mytomspunna lilla Hultsfred. På förhand hade man hört om regn, lera, bra artister och en hejdundrans fest. Det var ungefär så det blev.
En bild som symboliserade Hultsfred rätt bra. Sandra, Lina, Sanna och Sensuella Isabella.
Kärlek.
I Hulas nyköpta bil tryckte vi in all vår packning till absolut maxgränsen, det var nästan farligt att köra. Men iväg kom vi och 22.30 på tisdag kväll äntrade vi Hultsfred. Hör här hur Hula mot all förmodan blir förvånad över att det är kö till parkeringen där det står uppskattningsvis 5000 bilar. Älskar när han utbryter KÖ?!???
Innan Hultsfred blev det en liten fika i ingenstans...
Med karta, vattenpass och lykta fick vi i mörkret runt midnatt äntligen upp vårat budgettält på hela 300 kronor. Istället för att lägga pengarna på ett dyrt tält (vi var inne på att köpa ett för 1800 pesos först) så investerade vi i en stereo i tusenlappsklassen.
Första natten blev lugn, det var ju resten av veckan som det gällde. Jag vet inte men otroligt nog sov jag gott och länge under hela äventyret. Fattar igenting, sov minst tio timmar varje natt, helt galet i ett tält där man får ryggskott och när klockan är 07.00 har förvandlats till en bastu.
Det blev förfest i tältet en dag när inte vädret var på vår sida och en av lekarna var en musiktävling.
På onsdagen var jag rejält pepp. Gamle Franz väntade. Vid tio snåret trummade de igång och gjorde mig verkligen inte besviken. Trodde faktiskt de skulle köra en hel del från deras senaste platta, men istället blev det nästan bara gamla goa låtar från albumet med samma namn som gruppen - Franz Ferdinand. Grymt lyckad uppvärmning på festivalen måste jag säga. Senare på kvällen väntade Kings of Leon som var jag inte lyssnat in mig på, utan där gillade jag bara "Sex on Fire" och "Use Somebody".
En rolig skylt framme vid scenen som inte ingick när man skulle plugga till teoriprovet.
Det blev torsdag och en musikdag som jag väntat på sedan jag hörde grabbarna i The Killers för första gången i något avsnitt av OC för kanske fem år sedan. Då började man lyssna på deras hittills bästa album "Hot Fuss" och därefter har de levererat 4-5 magiska låtar per platta. Bandet var också en stor anledning till varför jag åkte till Hultan och jag var inte besviken efteråt. Istället var jag lyrisk efter att ha sett min bästa livekonsert och då såg jag ändå Veronica Maggio i Göteborg i vintras...
All These Things I´ve Done tog mig till himmelen, stämningen i publiken till Anfield och musiken till tonernas Mecka. Jag hade sett The Killers, så mycket större blir det inte.
Wowawowa. The Killers live, händerna i luften.
På fredag blev det däremot en lam konsert med Anna Ternheim, en halvbra Winnerbäck, Mando Diao när de är som bäst, The Sounds för att titta på sångerskan Maja och slutligen röj med Timbuktu. En musikafton som var lite som en Lisebergsbanan. Innan vi avslutar fredagen ska det sägas att "Dance With Somebody" med MD var mäktig och helt osannolikt bra.
Jag hittade Anders "Ankan" Johansson, han som pratar i radion med pipig röst och som leder P3 Guld galan.
Sista dagen var vi nyktra hela gänget. Ingen pallade att dra igång i ösregn och dessutom hade vi bestämt oss för att åka hem mitt i natten när sista anhalten med Thåström var slut. Istället drog vi på oss regnställen och gick ner till festivalområdet enbart för att lyssna på ljuva toner.
Jag hade faktiskt sett fram emot Petter, jag missade honom på Putte i Parken ifjol, därför skulle det nu bli en fullträff. Istället blev det ungefär en trepoängsträff i luftgevärsskytte. Lite töntigt, lite för mycket skyfall, lite för dåliga låtar. Tyvärr, tyvärr, tyvärr, jag som hade så stora förväntningar på en grym rappkonsert fullmatad med gamla klassiska spår.
Istället imponerade Promoe på mig, han hade trotsallt ett par låtar förutom "Svenne Banan" som inte sög. Mer än vad jag trodde innan jag ställde mig och lyssnade den skäggige veganen.
Lysekils två brudmagnet, Micke och Martin. Inte konstigt med den outfiten.
Mycket gnäll nu, men några som jag också hade grymt höga förhoppningar på var Sahara Hotnights. Frontfiguren Maria Andersson var hur läcker och tajt som helst. Hon sjöng riktigt bra och ändrade min uppfattning till att tjejer faktiskt också kan rocka loss. De lirade sina ess och just de låtarna var självklart grymma, men däremellan var det slarvigt, okoncentrerat och till råga på allt hade de världens sämsta mellansnack som jag tycker är grymt viktigt.
Nej damerna i Sahara får rycka upp sig tills nästa gång jag ser dem live.
Ett riktigt bögkort, men vill gärna visa att Torres fick följa med på resan, men han höll sig bara i tältet, inte riktigt hans väder.
Klockan tickade fram till 21.45 på lördag kväll. Lars Winnerbäck ska precis göra sin fjärde och sista spelning på Hultsfred. Första halvan var bra, men framförallt sista timmen var topp tre under hela festivalen. Helt makalöst bra. Så mycket kärlek, så mycket känsla, så mycket bra SVENSK musik på språket SVENSKA.
Att han sedan kom in ännu en gång när verkligen alla trodde att det var slut blev ett starkt minne. Han satte sig på scenkanten, ensam med fansen och sin älskade akustiska gitarr. Han avslöjade att han skrivit en låt för oss - fansen. Låten fastnade faktiskt direkt och det ska bli spännande att höra den singeln mer i höst. Det räcker så.
Vi fem tappra som åkte hem från Hultsfred klockan 03.00 på söndag morgon och nådde Lysekils kommun runt 07.30.
Allt avslutades med en i mitt tyckte pissdåligt framträdande av Thåström. Efteråt har jag hört att många avgudade den, men han faller inte i min smak och det är väl den rätt solklara anledningen till varför jag bara ville hem under konserten, men jag gjorde det för Fylking och framförallt Hulas skull.
Vilken kameravana!
Min Hultsfredslista:
Miss no 1: Adiam Dymott. Knappt hört någon annan låt förutom hennes singel "Miss You", men jag har på känn att hon är grym live och har något stort på gång.
Miss no 2: Gossip, tjocka damen från USA. Vi fick bara höra hennes två sista låtar och då var det röjröjröj. Hennes låt 1,2,3 är grym. Jag gillar henne bara, utan större förklaring och det var tråkigt att missa hennes spelning. Punkt.
Överraskning: Fibes oh Fibes med Lysekillen David Axelsson i bandet. Härlig gungig soul som träffade mig rätt i hjärtat. Utan att kunna en låt mös jag hela konserten som förövrigt spelades in på P3 live session.
Helt underbara: Maten! Jag förväntade mig något korvstånd, en hamburgergrill och kanske någon pizzeria inne i byn. Istället fick jag allt man kunde tänka sig och förbannat gott var det. Vilket utbud av mat, helt ofattbart. Du kunde välja och vraka bland, grekiskt, thai, korv, hamburgare, pizza, tex mex, oxfilérulle, wokad älg och då har jag glömt hälften.
Det jag åt mest av var Thai och Grekiskt, ungefär varannan gång, säg fem gånger av varje. Maten höll grymt hög och imponerande klass.
Alla Lysekilare: Vi var säkert en 15 stycken Lysekilare som bodde inom 30 kvadratmeter och som var med varandra. För att beskriva våra dagar tillsammans så är väl trevligt det ord man brukar säga om man är över 50 år?
Festivalens bästa framträdande: Joel söktes förgäves i jakt på en kommentar om utnämningen, men jag tror inte att det behövs...
Den bästa minuten: När hela 15 000 skriker "I've Got a Soul, But I'm Not a Soldier" i ungefär 32 sekunder innan bandet själva ska börja sjunga sin träffsäkra textrad tio gånger på raken. Ståpäls och ett minne för livet.
Wille = Festivalnisse.
På tal om annat...
... så tappade jag bort mina eller snarare sagt Anders stövlar (mammas gubbe) andra dagen. Mina vita skor var inte vita när jag steg in genom trappuppgången till Valbogatan 11A klockan 08.00 på söndag morgon.
... att man alltid ska packa med sig för mycket kläder.
... som ni sett på alla kort så hade jag nästan bara en t-shirt på mig under hela festivalen samt ett par shorts och ett par byxor.
... tack alla reskamrater, var ett nöje att åka till Hultsfred med er.
... jag undvek bajamajorna.
Emma när hon gör sig som bäst.
... jag borstade tänderna och duschade var sin gång.
... kolla gärna min mobilblogg http://joelano.blogspot.com/ ifall du vill läsa liverapporteringen från Hultsfred, nyktra som onyktra inlägg.
... uttrycket "kingen i bingen" kom nog ur min, Hula och Fylkings munnar upp emot 120 gånger under hela resan.
... vår stereo var en succé de första två dagarna när vi hade batteri, innan ingen orkade gå och köpa nya.
... nu har jag grävt med spade och skopor i min hjärna för mer Hultsfredsinformation, jag lovar det finns inget kvar som jag inte redan har berättat.
Slutligen säger jag så här, något som inte alls har med Hultsfred att göra:
Köp morgondagens, onsdagens Lysekilsposten eller läs sporten imorgon kväll på www.lysekilsposten.se
Gasen i botten
Jag får skynda mig, det är inte många minuter kvar innan min Joel-dag är över och då blir detta inlägget totalt meningslöst. Tack alla som gratulerat mig, rätt många som kommit ihåg mig faktiskt. Som tack bjuder jag på en fin liten låt.
I väntan på en fullspäckad Hultsfredsresumé med bilder, text och videos låter jag er checka in denna grymma låten. Min förhoppning är att allt ska vara på sin plats här i morgon kväll, men som underhållning tills dess...
Hörde denna låten för första gången på vägen hem från Hultsfred. Äckligt skön röst har killen och Isabel sa att låten varit populär sedan ett år tillbaka, inte första gången jag är efter med andra ord.
// Joel
Mobilbloggar på Hultsfredsfestivalen
På tisdag eftermiddag åker jag till Hultsfred. Följ gärna resan och bravaderna på min mobilblogg:
http://joelano.blogspot.com/
Fylking, Joel och Hula i Hultsfred 2009?
Tills vi höres, ha det bäst! Vi ses när vi ses!
Hajhajhaj!
Lagfest och Hultsfred runt hörnet
Nej jag har inte gått bort. Eller inte än iaf, för i morgon åker jag på Hultsfredsfestivalen tillsammans med en hel dröse med Lysekilare, men vi som ska åka ihop är jag, Isabel, Alikan, Fylking och Hula. Detta blir min tredje festival och förhoppningsvis den grymmaste trots att det väntar regn.
Det händer inte ofta för min del, men en gång i tiden lärde jag mig faktiskt att det är bättre att hålla tyst än att prata. Tänkte köra på den melodin ikväll och låta bilder och video tala istället för en massa dravel.
Vi går ut hårt med 110% och sedan bara vi ökar...
Vi hade lagfest i lördags. Dagen inleddes med frukost på Luna.
Alla kom inte till klubbhuset på ett lika stiligt sätt som Erland och Smeskens. Haha!
Vissa gjorde allt för att roa sig lite extra...
Det blev femkamp. Första grenen var fotbollstennis. Festkommittén som bildade ett lag kom sist, Hula och Bacon var två av medlemmarna i jumbon.
Kulan i luften!
Det är bara att acceptera, vissa är snyggare än andra.
Goa gubbars gäng.
Räkan och Smeskens leker.
Här ser ni mästaren i äggkastning. Mr. Fylk!
Samma lekar varje gång. Lika roligt varje gång.
Matte var ett annat ess i kortleken.
Glädje i den bilden.
Gissa rumpan? Len var den iaf.
Knickers!
Att några alltid gör allt för att komma med på bild.
Som sagt...
Efter all hård träning blev det pizza för samtliga. Samma här, vissa åt mer än andra.
Efter maten blev det bad. Å Ahli Grr!!!
Smärta gillar vi. Ta det bara Väggen.
Mycket naket nu känner jag. Men det är inte fel med lite pingis ibland.
På Havsbadet träffade jag Hartvig, Tiltas eller Vegas. Go och glad är han iaf.
Goe minen på Hula där...
Hur lyckas han. Det blev tydligen bad efter Havsbadet också.
Här kommer lite skrapbilder från den senaste tiden, den bästa sist.
Två söta pojkar på midsommar.
En långhårig Jönsson var på besök över midsommar.
Fylking inlåst på min toalett.
Smeskens i sin farsas skjorta som han köpte på Mallorca 1968. Grymt stilig.
Jag måste bara avsluta med en liten rolig historia. Efter Havsbadet i lördags blev det bad vid Trampen. Vi blev sena, väldigt sena, och Taxi hann stänga. Jag hade bjudit hem ett gäng på efterfest och då tog kokarna Wille och Hula saken i egna händer. De lagade makaroner och köttbullar till åtta utsvultna prissar. Hur gott som helst.
Efter nattlunchen slocknade jag och hade ingen som helst koll på vilka som sov över. Klockan 08.30 på söndag står jag upp för att pissa när jag möts av denna helt underbara bild i mitt vardagsrum. 
Från vänster, Hula, Bacon och Patrik. Helt magiskt skön bild.
Dagens låt: Lily Allen - Fuck You
Det var allt jag hade innan jag drar till Hultfred imorgon. Följ gärna resan och bravaderna på min mobilblogg http://joelano.blogspot.com/
Tills vi höres, ha det bäst! Vi ses när vi ses!
Hajhajhaj!