Borta bra, hemma bäst

Då var min första festival avklarad. Helt ofattbart kul, en upplevelse att minnas för resten av livet. En sak som är säker är att det absolut inte var min sista. Peace and Love 07 är redan bokat.


Äventyret började trevande och framförallt oroväckande. En av bilarna vi skulle köra upp till Borlänge med kunde knappt bromsa. Som tur var ordna det sig, tack vare en kompis vid namn Björn som kan sånt där överskattat med kablar, vätskor och motorer.


Efter en mycket ineffektiv bilfärd genom Sverige kom vi äntligen fram efter mil av träsmak. En resa som i vanliga fall tar fem sex timmar för vanligt folk, tog oss tio. Visserligen stannade vi på tre ställen och käkade hamburgare, och vi fick oss också ett dopp i Vänern.


Hur svårt kan det vara att slå upp ett tält? Att man alltid ska få problem när varken mamma eller pappa är med. Pust. Orkar inte tänka på hur det kommer att bli när man en dag flyttar ifrån mina päron. Dagens ungdomar, oj oj oj. Bättre förr? Tillslut var tältet uppe, eller vad man ska säga. Såg väl mer ut som lutande tornet i Pisa, eller en ladugård som när som helst ramlar ihop.


Man kom snabbt in i festival livet. Dagarna bestod främst av varm öl, svett, smutsiga kläder och fullt av mygg. Musiken som spelades på inte mindre än sju scener från klockan tre till midnatt var underbart. Att se Håkan, Johnossi, Mando Diao, Hello Saferide och Timo Räisänen live var gåshud. Vilken jäkla stämning fart och ös. Sjukt kul.


Damerna kryllade överallt. Korta kjolar och u-ringade linnen är farligt för en kille i min ålder. När man knappt vågar titta dom i ansiktet är det något som är fel. Något som det också fanns gott om var trevligt och roligt folk från landets alla hörn. Efter att ha hört 37 olika dialekter under ungefär fyra dagars tid, pratade man tillslut själv en blandning av norrländska och västgötska. Inte fan var det någon ”i ande” bohuslänska i alla fall. Det var skrämmande att höra hur kompisarna pratade under den sista dagen. Finns det ingen bohuslänska stolthet i blodet?


Borta bra men hemma bäst, ett ordspråk som stämmer klockrent. Under festivalens sista dag började man faktiskt längta hem. Att sova i ett bastuvarmt tält med sorkar springandes under sig var ingen höjdare, så man började smått längta hem till sin underbart sköna säng.

 


Jag hade en grym tur. Jag slapp bajamaja. Ett hotell låg 250 meter från tältet, där jag kunde sitta i lugn och ro.


// Hansson


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback