I onsdags såg jag när Sverige mötte Egypten i en tråkig, betydelselös och sönderrykt träningsmatch. Trots förlust med 2-0, var det som vanligt inga problem med vårat adelsmärke defensiven, det var precis lika tryggt och stabilt som vanligt. Däremot är det framåt bristerna finns. Varför skriver jag då om denna tråkiga träningsmatch? Jo, därför att jag såg konturerna på ett nytt Sverige, det landslag som ska ta oss till VM 2010 i Sydafrika.

Vi hoppar över onsdagens match och det kommande EM-kval som väntar och ett eventuellt EM slutspel 2008 i Österrike/Schweiz. För över den perioden är jag övertygad om att Lagerbäck sitter kvar lika hårt som cement. Sveriges kvalresultat talar för sig själv och därför har inte Lagrell någon anledning att sparka vår förbundskapten.

Vad jag vill komma till är att jag igår såg början på något nytt, en slags renässans, ett för Sverige nytt spelsystem.

Sverige har sedan början på nittiotalet (säkert tidigare också) använt sig av en klassisk 4-4-2 uppställning. Samma gamla spelsystem brukade vi senast i träningskampen mot Egypten. Vad man snabbt kunde konstatera var att Sverige inte mår bra, defensiven funkar utmärkt, men priset blir tyvärr att anfallsspelet blir obefintligt. Tio gånger noll, så många farliga chanser skapade Sverige mot Egypten. Självklart är det för dåligt, men samtidigt är jag inte direkt förvånad.

 

Tycker inte det är värt att våga chansa med att byta spelsystem just nu under EM-kvalet, men som domaren Tony Irving i Let´s Dance brukar säga. Inför VM-kvalet till Sydafrika 2010 vill jag se Sverige med en annan formation och en nytänkande färsk förbundskapten, som insett att Sveriges framtida spelsystem är 4-3-3.

När jag tittar in i min spåkula ser jag att Zlatan gjort sin sista landskamp. Lagerbäcks favoriter Allbäck och Alexandersson har gjort sitt i blågult och pensionerar sig efter EM. Kvar har vi ett spelarmaterial som är gjuten för rollerna och positionerna i ett 4-3-3, ett system som nästan alla de offensiva spelarna använder sig av i respektive klubblag.

Isaksson är självskriven första målvakt, som efter en trög inledning i Manchester City blivit en av Premier Leagues bästa målvakter och uppvaktas av storklubbar som Barcelona och Inter.

Backlinjen bestående av Nilsson, Mellberg, Hansson och Edman är alla runt 30 och i sina bästa år. Kvartetten är samspelt efter ytterliggare kvalmatcherna och ett EM slutspel till på nacken. Det nya systemet medför inte dem några större förändringar, utan deras lagdel ser fortfarande likadan ut.

 

På mittfältet dammsuger Linderoth som aldrig förr. Han ger Källström möjlighet att koncentrera sig på det han är bäst på, offensiven. I ett 4-4-2 system orkade inte Källström att både täcka hemåt och fylla på i offensiven, tyvärr. Defensivt vinner han sällan bollar i och med sin klumpighet och seghet. Källström ska vara diregenten på mittfältet, fördela bollar, spela fram, fylla på i offensiven med sitt målfarliga skott. Med tre spelare centralt får han friare tyglar framåt och systemet känner han igen från både Lyon och sin tid i Djurgården.

Med systemets alla ingredienser, får vi också möjligheten att baka in knubbig, söt och smaskig Svensson på samma mittfält som Källström, en omöjlighet i den tidigare uppställningen. I klubblaget Elfsborg spelade ifjol Svensson tillsammans med två kompisar centralt, så han känner till rollen. På mitten får han tillfälle för sina tvåfotare, yttersidor, spelintelligens, där Svensson hör hemma. Med tre spelare på mitten blir inte hans brister bakåt och långsamhet lika påtagliga vilket borde passa.

Som ytterforwards vill jag se Ljungberg och Wilhelmsson. Chippen skolas för tillfället in i Romas och Spallettis lagbygge i en roll som handlar om att springa som en dåre upp o ner längs kanten. Man ska vara med i varje anfall för att understödja den ensamma renodlade forwarden, men ändå vara på rätt sida när bollen förloras. Detta är något han kommer lära sig i nya stabila Roma. Att han inte jobbar hårt i defensiven är en myt, med Chippens irrationella, tekniska och snabba egenskaper kommer vi svenskar få många trevliga stunder.

 

Ljungberg vars namn tydligen betyder skada på latin, kan användas som jag ser det på två positioner. Dels som ytterforward, men även som spets i den offensiva mittfältsrollen. Ljungberg är capitano och kommer leda oss till minst semifinal i Sydafrika.

 

Den kanske viktigaste spelaren i ett 4-3-3 system är den centrala forward, även kallad nummer nio. En mycket krävande position och den tar Elmander solklart hand om. En mer passande spelare i den rollen finns det inte många i världen. Med hans enorma arbetskapacitet över en hel match, mottagningar, snabbhet, storlek och målfarlighet kommer han att passa perfekt. Han har en liknande roll i Toulouse där laget är mycket beroende av honom. Spelsystemet känner från både Djurgården och U-21 landslaget, där han gjorde stor succé för ett par år sedan. Elmander är utan Zlatan Sveriges framtid framåt.

 

Det var ett och ett halvt år sedan Sverige vann en träningsmatch, eller om tolv matcher låter bättre. Visst det är resultaten i de olika kvalen som räknas, men jag hoppas innerligt och för svensk fotboll skull att Lagerbäcks efterföljare provar det spelsystem som passar Sverige spelarmaterial allra bäst. Ge det en chans, våga testa både talanger och nya uppställningar i träningsmatcher, istället för att spela stabilt, tråkigt, tryggt och förlora med 2-0. Om knappt två år är 4-3-3 framtiden för svensk fotboll, oavsett om det är med mig som förbundskapten eller någon annan.

//Hansson