Torsdag 30 november:

Tidig uppstigning. Halvsov mig igenom frukosten, innan vi tog en taxi upp till Liverpools träningsanläggning Melwood.

Där piggnade man till rejält, eftersom man frös som en nyrakad hund. I kyla och blåst stod vi tillsammans med tre andra autografjägare och försökte få så många namnteckningar som möjligt. Ska sägas att det inte var särskilt många av spelarna som stannade, utan många åkte bara förbi. Hela tre stycken av kanske 20 spelare stoppade och signerade, en liten missräkning.

- jag utanför Melwood

När alla spelarna anlänt till anläggningen och man frös som allra mest, gick Janne och jag till ett närliggande café för varm choklad och bakelse. Smaskande och sörplande gick vi snabbt tillbaka för att se laget träna. För att kunna följa träningen, klättrade vi upp på en meterhög mur för att kunna se över den mur som omringar hela Melwood.

Alla som startade gårdagens bedrövliga match mot Portsmouth hade en väldigt lugn träning, innehållande lätt joggning och kvadrat, därefter var dagens tusenlappar intjänade.  Måste vara jobbigt att ha fotboll som yrke.  

 
- Liverpool tränar

I och med morgonens magra skörd med autografer, hoppades vi på betydligt fler när spelarna skulle lämna träningsanläggningen. Denna gång hade vi mer tur eftersom en galen mamma gjorde allt för att hennes dotter skulle få så många namnteckningar som möjligt. Hon stoppade flera av spelarna som aldrig stannat om det inte varit för henne, så henne har jag mycket att tacka för. Fick autografer av spelare som Alonso, Carragher, Agger, Kuyt och Gerrard. Tillslut fick jag ihop hela femton stycken, vilket var riktigt kul.

- jag och Daniel Agger

Fredag 1 december:

Första dagen i december var nästan identiskt med den sista november. Med andra ord och mer sammanfattat blev det återigen en förmiddag på Melwood. Skillnaden jämfört med gårdagen var att vi redan hade de flesta autograferna, så vi fick bara ett par ytterliggare.

Till lunch åt vi kinamat och fick samtidigt reda på att vi fått biljetter till morgondagens bortamatch mot Wigan. Att vi skulle få biljetter till matchen var inte helt säkert innan, så det var riktigt skönt när allt var klart. Ännu en match, min första utanför Anfield.

På kvällen köptes de sista julklapparna i ett juligt och mysigt Liverpool. Därefter bar det av till McHales, en pub, där vi träffade Robert och satt och snackade ett bra tag till ett antal pints. Efter det gick vi till the Cavern, puben där Beatles gjorde sin första spelning. Stället var totalt Beatles influerat och självklart spelades det ingen annan musik än Beatles. Help!

Lördag 2 december:

Sista riktiga dagen. Med facit i hand kanske det var den roligaste. Klockan 13.00 gick vi på supporterbussen för ungefär fyra mils resa till Wigan. Efter fem minuter i bussen satte gubbarna i bussen igång att röka. Cigarettstank är den värsta och vidrigaste lukten jag vet, så gjorde om halsduken till gasmask. Hur som helst så var vi framme i den lilla staden Wigan en halvtimme innan avspark.

Med Liverpools resultat hittills denna säsong på bortaplan, var jag inte direkt optimistisk inför dagens drabbning. Vad sägs om inte en enda seger på åtta försök, två poäng totalt och att man inte gjort ett mål på 610 minuter. Det målet kom dessutom på en tveksamt dömd straff mot Sheffield U i premiären.

Biljetter hade vi fått i Liverpoolklacken på ena kortsidan. Tillsammans med alla Liverpoolfans fick vi se en underbar match. Liverpool tog ledningen genom jordfräsen Bellamy redan efter tio minuter. Den berömda ketchupeffekten gjorde sig ännu en gång påmind och innan halvleken var över stod det smått otroliga 4-0 till Liverpool, på bortaplan!

Om ärligheten ska fram var resultatet inte direkt rättvist, men ack så underbart.

- Liverpool försvarar

 

Efter att Arne Hegerfors någon gång under fotbolls VM 94 sagt att han behövde nypa sig i armen, för att verkligen förstå att det inte var en dröm, har jag alltid gjort det vid stora positiva händelser. Inget undantag denna gång och inte vaknade jag upp ur någon dröm heller.

Att tillsammans med tusentals Liverpoolsfans sjunga/skrika ut sin kärlek till laget man hållit på sedan barnsben, var en mäktig och skön känsla som jag aldrig haft tidigare. Det var ett sånt tillfälle när man bara ville frysa klockan och njuta av ögonblicket.

I paus lämnade mer än halva Wiganklacken arenan. Andra halvlek gick mest ut på att överrösta de kaxande Wiganfans som stannat kvar, mer än att följa själva spelet på planen. Matchen slutade precis som den första halvleken, 4-0 till Liverpool.

När vi väl kom tillbaka till Liverpool, kände vi att segern skulle firas rejält. På första puben vi gick in på, träffade vi ett gäng galna och sköna engelska pajasar. Vi tänkte bara ta en pint och sedan gå vidare till nästa ställe, men där blev vi fast. Janne och jag försökte bjuda dem på några pints, men de vägrade att ta emot. Istället beställde de in pint på pint och vi fick snällt dricka och se glada ut. Tillsammans med dessa tre roliga herrar hade vi riktigt kul, men varje saga har sitt slut.

 
- Sköna gubbar

Eftersom vi ville träffa Robert en sista gång innan vi skulle åka hem, gick vi från de extremt goa gubbarna och mötte upp honom på en annan pub. Där var det karaoke, tänkte ta micken och briljera lite med min mjuka fina stämma, men tyvärr var jag för feg. Hemma i duschen är jag däremot modigare, där vill jag lova att jag sjunger vackrare än Carola.

Kvällen blev efter några timmar natt och vi var tvungna att säga hej då till Robert. Tackade denna fantastiskt snälla och omtänksamma man för allt han hjälpt oss med, innan det var dags för hemgång.

Söndag 3 december:

Snipp, snapp, slut. Hela morgonen bestod av packning. Konstigt att det alltid är svårare att få ner alla grejer när inte mamma är med. När jag ställde mig på vågen för att väga väskan var jag orolig för att den gått upp i vikt, men mest nervös var jag för min egen tyngd. Domen blev att jag gått upp hela ett kilo från det att jag åkte hemifrån. Helt okej med tanke på alla hamburgare och skräpmat man stoppade i sig under två veckor.

Något som däremot blivit dramatiskt tyngre var min resväska. Den vägde fem kilo mer än vad den fick, var bara att betala 300 kronor i böter på flygplatsen.

Vid 19.00 landade vi i Norge strax utanför Oslo. Efter några timmars biltur var man äntligen i hemlandet igen. Borta bra hemma bäst, så är det bara. Att komma hem till säkra lugna Backa i Brastad var rätt skönt, efter två veckor utomlands. Mitt livs resa känns redan avklarad, men hoppas verkligen det inte var sista gången jag besökte Liverpool.

Kvällen innan jag skulle åka, undrade mamma om jag växlat pengarna till dollar och önskade mig lycka till i London. Min mamma det.

//Hansson