Söndag 26 november:

Söndag innebär som alla vet gudstjänst och återhämtning. Inget undantag denna söndag, bara att den nästan blev för lugn. Valde att inte ställa väckarklockan, men när man sov som skönast började mässan på våningen ovanför att föra oväsen. Var inte mycket annat att göra, än att stiga upp och tugga frukost.

Efter inte allt för många knop gjorda på eftermiddagen, gick vi runt fem tiden till en pub, för att se toppmötet mellan Manchester United och Chelsea. Som Liverpoolsupporter avskyr man båda dessa lag över allt annat, så mina förhoppningar inför matchen var en trevlig drabbning, till en god bit mat.

 

Mina förväntningar på matchen uppfylldes och maten smakade riktigt gott. Ska sägas att matchen slutade 1-1 och att vi satt kvar på puben hela kvällen för ytterligare ett par matcher, innan det var dags att knyta sig.

Måndag 27 november:

Måndag morgon brukar i vanliga fall inte vara något man längtar efter. Men är man ledig och ska besöka Anfield, så får man automatiskt ett leende på läpparna och liksom flyger upp ur sängen.

Tillsammans med ett tjugotal andra hängivna Liverpoolfans, samlades vi utanför Liverpools hemmaplan Anfield för en guidad tur. Det första vi fick se var omklädningsrummet, som var förvånansvärt litet och enkelt. Det var ett vanligt jäkla omklädningsrum, precis som vilket som helst. Därefter fick vi se hur bortalagets och domarnas omklädningsrum såg ut och det var heller inga konstigheter, förutom att motståndarnas rum var lite större. Innan vi gick ut till läktaren och planen samlades alla i spelargången. Samtidigt som vi gick ner i spelartunneln till planen, sattes ett ljud på som liknar det ljud som spelarna hör innan avspark, rätt häftigt.

- jag i omklädningsrummet

Väl inne på arenan berättade vår guide var alla spelarna och ledarna satt och några japaner som var med skulle fota allt, helt galna. Några rader ovanför avbytarbänken var hedersläktaren. Därifrån ser bland annat kända personer och skadade Liverpoolspelare matcherna, så där har Harry Kewell haft säsongsbiljett sedan han kom från Leeds 2003.  

Där Liverpools mest fanatiska fans befinner sig under en match, är på ena kortsidan som kallas för the Kop. På dagens matcher måste alla sitta ner, men det var bättre förr som det heter, för då fick nämligen alla stå upp och det fanns inga stolar som idag. Tänk dig på 70-80-talet när 20-25 000 personer på en kortsida stod upp trångt och obekvämt. Du har laddat upp på en pub och druckit tre fyra pints och kommit i god tid till Anfield, för att få en så bra plats som möjligt. Matchen är hur spännande som helst och i halvlek börjar du känna dig rejält nödig. Springa på toa och hoppas att din kompis håller din plats? Aldrig, det alternativet fanns inte ens förr, om du inte ville missa hela matchen. Det enda valet du hade var att pissa i en mugg, eller helt enkelt rätt ner. Det var bättre förr som sagt.

Museet var guidens sista stopp. Där fick man gå runt lite som man ville och titta på alla pokaler och annat som klubben vunnit genom åren.

 - We have won it five times, Europacupen/Champions League

Direkt efter att vi lämnat Anfield och börjat gå ner mot city, så ringde Robert. Han ville ha med oss på puben och då var klockan bara två. På nästan varje krog i Sverige kostar det att gå in, men inte på pubarna i England, där är det gratis. Så efter att man tagit en pint på ett ställe, går man vidare till nästa pub osv. Efter att man besökt ett tiotal pubar började det kännas om man säger så. Tur i oturen var att nästa dag skulle Janne och jag till Birmingham för att träffa min kompis Erik. Bussen skulle avgå redan klockan sju på morgonen, så vi var tvungna att pallra oss hem redan vid nio på kvällen. Lite tråkigt såklart med så trevligt sällskap vi hade i Robert och hans svärfar Tony. Men men, thats life.

- Tony, jag och Robert

Tisdag 28 november:

För att hinna med bussen fick vi stå upp innan tuppen. I Birmingham skulle vi träffa min kompis Erik Lund från Ljungskile, men som numera är ungdomsproffs i fotbollsklubben Aston Villa, från staden Birmingham.

Efter tre timmars resa var vi äntligen framme i storstaden. Från New Street, tågstationen, beställde vi en taxi som tog oss till Aston Villas träningsanläggning Bodymoor Heath, som ligger en kvarts bilresa utanför själva Birmingham. Där såg vi när Erik tränade med U-18, samtidigt som Aston Villas a-lag tränade bredvid. Mitt under träningen kom en journalist från BBC och frågade om vi ville bli intervjuade, angående vilka forwards vi ville se att Aston Villa skulle köpa under januari månad. Dumma som vi var sa vi snabbt att vi inte var Villa fans, utan Liverpool. Ångrar mig efteråt att jag inte sa att jag var ett Villa fan, bara för någon minut.

- Erik tränar

När träningen var slut fick vi en pratstund med Erik och beslutade att vi skulle träffa honom inne i stan runt fyra. Medan vi väntade på taxin som skulle ta oss tillbaka till city, körde alla Aston Villas stjärnor från a-laget ut från träningsanläggningen i sina lyxbilar. En av dem var svensken Olof Mellberg, som vi pratade med i ett par minuter och han var en trevlig prick. Vet inte om han glömt rakapparaten hemma i Sverige, men hur som helst så fick vi autografen, innan han brummade iväg i sin Chrysler.

 

- En skäggig Olof Mellberg

I väntan på att träffa Erik vandrade vi runt i kärnan av Birmingham i några timmar. Efter resans alla hamburgare var det dags att äta lite annan kost, kebabrulle. Mätt och god vandrade vi därefter runt på det största varuhuset som jag någonsin sett och besökt. Fick köpt lite julklappar och efter någon timmes vandring i affärer blev benen trötta och det fick bli dricka och bulle.

Vid klockan fyra ringde Erik och berättade att det bara var att komma till puben där vi skulle mötas. Eftersom jag inte hade träffat Erik sedan avslutningen på Smögen i början av juni, så hade vi mycket att snacka om. Janne och Erik som aldrig träffats tidigare blev snabbt kompisar och snacket var igång. För första och enda gången under resan frågade en bartender om leg. Förvånad fick jag plocka upp mitt fina körkort, där jag på kortet ser ut att nyss ha blivit frisläppt från fängelset i Kumla. Men han godkände tillslut min identitet och jag kunde ta mina köpta pints och gå.

Efter nästan fyra timmars prat innehållande en hel del fotboll, var Janne och jag tvungna att lämna Erik och skynda till tågstationen, för att ta oss tillbaka till säker mark och Liverpool.

Onsdag 29 november:

Att sova ut, käka frukost samtidigt som man läser tidningen i lugn och ro är något jag älskar. Inte ofta det händer, men när man väl gör det är det underbart. Denna dag var det åter dags för match, Liverpool mot Portsmouth. Fram tills matchen skulle börja på kvällen köpte vi programbladet, gick i affärer, tippade innan vi tog en taxi upp till Anfield.

Eftersom vi inte fått några biljetter till helgens match borta mot Wigan, frågade vi några ”touts”, svarta marknaden, vad de skulle ha för en biljett. £120 var svaret, alltså runt 1600 kronor. Fatta 1600 kronor för att se en fotbollsmatch, totalt sjukt.

Efter några minuter funderande över biljetterna, nejdå, tackade vi nej och vi gick in på arenan. Återigen hade vi fått platser på the Kop och allt var frid och fröjd tills matchen började.

En riktigt dålig match, där Liverpool misslyckades fullständigt med att luckra upp ett defensivt och grisspelande Pompey. Kampen bjöd inte på många klara målchanser, utan mest på frustration och underpresterande Liverpoolspelare. Att göra en så dålig match som Jermaine Pennant och Luis Garcia gjorde borde vara förbjudet, helt katastrof. Matchen slutade inte helt överraskande utan mål och det var mycket längesedan jag varit så irriterad och upprörd efter en fotbollsmatch. Att jag åt tio stycken pepperoni strax efter matchen, gjorde inte att jag blev gladare.

- Usel match: Liverpool - Portsmouth

En sista del följer…

//Hansson