Hmm, jag vet inte riktigt vart jag ska börja, men som vanligt är det väl bäst att inleda där allting startade och jag har bestämt mej. Så får det bli även denna gång. Ni som följt mej via min mobilblogg har ett stort hum om vad som hänt på resan, men här kommer iaf en liten uppgradering som jag kallar Joel i London 2.0.

Lördag:

Lasse, John, Hartvig och Joel flög på lördagen från Säve mot Stanstead, London. Resan gick bra och allt fungerade som planerat. Efter en timmes taxiresa genom London var vi framme vid Ashleey Hotel, vårt hem.

Starving som vi alla var, så traskade vi till ett Steak House för lite mat. När maten var nersmält gick vi vidare till en pub som visade Barcelona - Almeria. Efter typ 35 minuter stod det 5-0 till Barca och oj vilken fotboll de visade upp, rena Liverpooltakterna...

Som så ofta när lag rivstartat som Barca gjorde i första halvlek, blev det inga fler mål och vi gick tillbaka till hotellet för sömn som skulle göra oss pigga till den stora morgondagen.

Söndag:

Seriefinal i Premier League, världens bästa liga, Chelsea - Liverpool. Chelsea har inte förlorat hemma på 86(!) hemmamatcher, en helt makalös prestation. Och där satt jag med mina kompisar på Stamford Bridge! Lilla Joel från Brastad.

Jag hade inte vågat ta på mej några Liverpoolkläder, med tanke på vad som hände med Hartvig på Villa Park, så det fick bli att sitta stilla och tyst som en vanlig neutral åskådare. Det kan ha varit det värsta jag varit med om i mitt liv, att sitta och se sitt Liverpool utan att våga och visa sina känslor i rädslan av att bli nedslagen av det Chelseaskinhead som satt på raden bakom. Istället fick jag sitta och nypa Lasse i låret varje gång hemmalaget missade en målchans eller när Liverpool gjorde mål...



Innan matchen.

Stormatchen startade på bästa möjliga sätt för LFC. Ett halvtamt skott från den pånyttfödde Xabi Alonso tog på Bosingwa och ändrade riktning, Cech i målet chanslös, 1-0 till Liverpool! Och då hade det bara gått drygt tio minuter. Stämningen på arenan var mer än bra, trodde faktiskt innan att den skulle vara betydligt sämre på ett bortskämt Stamford.

Chelski hade självklart mest boll, men skapade inga större målchanser, utan Liverpool försvarade sig grymt bra. I den andra halvleken försökta hemmalaget hela tiden, men istället var det faktiskt Liverpool som hade de farligaste chanserna att punktera tillställningen.

Äntligen var matchen och 90 minuters nervositet slut. Liverpool bröt Chelseas 86 hemmamatcher utan förlust och jag var där! Helt sjukt och nu leder vi ligan för första gången på hur länge som helst.

Efter matchen inleddes jakten efter att se West Ham - Arsenal. Efter många om och men fick vi tillslut tag på en taxi som körde oss till en sjukt stor sportbar. Ett ställe som erbjöd minst hundra olika skärmar som bara visade sport. Mitt paradis.

Där såg vi först West Ham - Arsenal 0-2, sedan Villarreal - Atletico de Madrid 4-4 och sist men inte minst Real Madrid - Atletic Bilbao 3-2. Samtidigt som vi såg den sista matchen såg vi också Marseille förlora mot PSG med 4-2. En äkta fotbollsdag. Tänk vad kul det hade varit om Lysekil kunde ha haft en sportbar dit man kunde ha gått en lördag och bara se på en massa fotboll och dricka öl och tjöta. Det vore något det, men självklart väldigt svårt att få det att gå runt. Men tanken är fin...

Resten av Londonresan kommer inom det närmaste...

Tills vi höres, ha det bäst! Vi ses när vi ses!