Måndag:

Nu skulle London utforskas för första gången på allvar. Vi käkade en stadig engelsk frukost, tog tunnelbanan till Londons innersta kärna och shoppade loss. Överst på listan stod Lillywhites, en sportaffär vid Piccadilly Cirkus som hade en hel del att erbjuda. Jag fick köpt mej tennisshorts, ett Liverpoolminimatchställ till bilen, en engelsk matchtröja, en England flagga och lite annat smått och gott. Det ska sägas att de andra pojkarna handlade betydligt mer än mej.

Efter ett par timmar på Lillywhites gick vi över gatan till en grymt stor musik/film butik. Där fick vi också köpt oss lite grejer, jag nöjde mej med en Dvd med Coldplay.

Vad vi märkte i London var att det var hur mycket svenskar som helst. Överallt! På omvägar hörde vi att London är Sveriges tredje största stad med 300.000 invånare och det skulle inte förvåna mej om det stämmer.

På måndag kväll åkte vi precis som dagen innan till sportbaren, men till skillnad från senast så var det dåligt med bra matcher på TV:n. Istället fick vi satsa på öldrickandet och vi blev egran i tagena. Allt eftersom började det trilla in mer och mer damer på stället och vi undrade om alla dessa flickor skulle se på sport? Det kunde ju bara inte stämma. Och mycket riktigt hade vi rätt, som så ofta.

Det visade sej att på undervåningen var det disco. Helt perfekt för oss. Vi hällde i oss mer pints och blev taggade till tusen. Vid tolv snåret bar det av ner mot dansgolvet där Hartvig bjöd Londonborna på sina omtalade moves. Efter ett par timmar dans tog vi en taxi hem och kröp oss till sängs efter en riktig rolig dag, trots att den knappt handlade om fotboll.

Tisdag:

Det första vi gjorde när vi vaknat var att ta oss till QPR:s hemmarena Loftus Road, en rätt bra bit därifrån vi bodde. Där hoppades vi få biljetter till kvällens match mot Sebastian Larssons Birmingham. Och jajjemän biljetter fick vi och fina platser på långsidan.

Därefter besökte vi QPR-shoppen. Där inhandlade Jon och Lasse var sin QPR-matchtröja och blev på några sekunder nya supportrar till ett lag i the Championship. Det är så att jag känner en endaste person som håller på QPR. Han heter Christian Lycke och givetvis fick jag köpt honom en liten souvenir, det blev en t-shirt.

Den eftermiddagen strosade vi runt på gatorna och tog det rätt lugnt, käkade bland annat på en italiensk restaurang och lite annat så.

Då hade det blivit time for match. Lasse och Jons QPR-tröjor var självklart på och på vägen till arenan sjöngs det sånger i massor för att
hålla värmen i kylan och regnet öste ner.

Matchen blev så sjukt grym på många sätt. Äntligen var jag där som jag alltid velat vara: På en äkta klassisk engelsk fotbollsmatch. Långbollar, kyla, hårda tacklingar, regn och en hel arena som sjunger och stöttar sitt lag. Helt underbart!

QPR mot Birmingham blev till en början en stor besvikelse. Sebastian larsson var inte med av någon anledning. Riktigt tråkigt och surt för oss svenskar. Annars var matchen och framförallt stämningen det bästa tänkbara. Äntligen var jag där som jag alltid velat vara: På en äkta klassisk engelsk fotbollsmatch. Långbollar, kyla, hårda tacklingar, regn och en hel arena som sjunger och stöttar sitt lag. Helt underbart!

Det var nästan 14 000 på matchen men det kändes som att det var minst det dubbla. Folk sjöng, gapade på den inpopuläre domaren och levde sej in i matchen som jag aldrig upplevt på plats tidigare. Tidigt i andra halvlek gjorde hemmalaget QPR matchens enda mål och efter det var det en ren njutning att sitta och följa händelserna på Loftus Road. När HELA arenan sjöng med en 5-6 gånger skakade jag i hela kroppen. Dels var det för den fantastiska stämningen, men kanske också för att den första snön letat sej till London sedan typ 1932!