En promenad i nostalgin
Personerna på bilderna såg man knappt spela. Man tittade bara på dem, kände på dem och förälskade sig i dem. Ibland kunde man till och med lura kompisar för att få sina favoriter.
Ni undrar förstås vad jag svamlar om. Vänta lite, ge det ett par rader till.
När jag växte upp i Brastad lekte tjejerna med sina Barbiedockor.
Killarna? De ägnade alla lågstadiets raster åt att prata om Adam Oates, Paul Coffey, John LeClair, Pat Lafontaine och Ron Francis.
Jag snackar givetvis om hockeybilder. Min pärm betydde allt. Min samling av bilder på Brian Leetch blev evig kärlek. Det är med nostalgi som jag bläddrar igenom min hockeypärm.
Status.
Super-Mario.
Jag är helt övertygad om att jag aldrig någonsin hade kunnat namnen på de NHL-spelarna som jag räknade upp ovan, om det inte varit för att jag samlade på hockeybilder som liten.
Det var ju helt sjukt när man tänker efter. Tänk så många timmar man la ner, så många övervägande och tuffa beslut.
Jag har dåligt samvete än idag. Jag gick på Kyrkskolan i Brastad, tror det var i trean. På den tiden var Quebeck populära, Forsbergs och Sundins gamla NHL-lag. Jag ville mer än gärna ha bilder på spelare i det laget och gjorde en riktig fuling.
Killen jag lurade heter Andreas och är ett år yngre än mig. Efter många om och ett par rövarhistorier fick jag mina hockeybilder. På köpet fick jag dåligt samvete som sitter i än idag.
Men hockeybilderna har givit mig mer positivt än negativt. Hockeypärmen i bokhyllan är verkligen ett minne med stort M. Otroligt kul att ha och roligt att titta tillbaka på.
Alla hade vi våra favoriter, likaså jag.
Brian Leetch var och är min hjälte. Madison Square Gardens elegant. Så stilig, så spelintelligent, så bra. New York Rangers nummer #2 kommer alltid att vara min favorit och jag hyllar honom genom att ha 54 unika hockeybilder med honom.
Kungen på isen.
Sedan så försvann hockeybilder tråkigt nog. Istället började man att kasta puttekula, spela pogs och när man kom upp på högstadiet började fruntimmerna att locka allt mer och där är man fast.
Men hockeybilder är ett riktigt fint minne och min hockeypärm har jag ju kvar för att påminna mig om vilken rolig tid det var…
Jag trodde ja var din idol på isen:S
Dåligt samvete borde du fanimej ha. Råkade ut för en sån som dig i begynnelsen av mitt samlande. Övertalades att mer eller mindre skänka bort ett "Parkhurst Best"-kort med Chris
Chelios "eftersom han ändå börjar bli gammal och dålig". Tillräckligt bra för att hänga i 15 år till tydligen.
Tro mig, varken jag eller den där Andreas glömmer sånt. En dag knackar han på din dörr. Öppna inte.
Annars trevlig nostalgi-tripp. ;)
Matte// Du är både min idol på isen och på innebandyplanen, du behöver inte oroa dig :D
Källén// Haha, jag börjar känna att jag för varje dag som går får fler och fler fiender :D
Även jag blev lurad på bilder en gång. Jag befann mig precis ovanför Folkan, du vet där Kungsgatan tar slut och man kan gå upp på en gata till höger, mot Skottegatan. Precis där, i början av gatan på vänster sida, finns en port man kan gå in i. På just den platsen träffade jag och mina kompisar en lite äldre kille, säkert fyra-fem år äldre än vi var. Han lurade av mig min fina Fedorov-samling mot 36 helt värdelösa bilder. Han fick mig att tro att det var mängden som räknades.
Men det var det ju inte.
Minns även att Pat Lafontaine oftast gick under namnet "Paddla fontän", eftersom man var sådär bra på engelska på den tiden. Minns även att många uttalade Felix Potvin fel, hans namn uttalas ju typ [Pottvään], om jag forstått det rätt.
För övrigt kan jag nämna att jag en gång blev lovad ett slags guldpapp-kort på Gretzky om jag hängde med Putte och vår kompis Jonas och pallade. Vi hade planerat att palla länge, men när det började dra ihop sig och vi stod utanför gården började jag tveka. Då lovade Jonas att jag skulle få hans Gretzky-kort om jag hängde med. Inte så mycket att tveka över, så vi sprang in. Men allt blev ett antiklimax. Vi blev upptäckta efter inte ens en minut, utan speciellt mycket läckerheter i bagaget. Och det där Gretzky-kortet, ja det väntar jag fortfarande på.
Underbar läsning Hasse :D Tänk vad dessa hockeybilder har satt spår...
Den störste målvaketen på den tiden var ändå Patrick Roy..... en sönn keeper!!!!
Patrick Roy gick INTE av för hackor. När man varit med i gamet ett tag fick man även lära sig att namnet inte uttalades som det lät, utan snarare [Patrick Roaa]. Hockeybildssamlandet lärde en mycket.