Ibland krävs det inte särskilt mycket för att en kväll ska flyga iväg.
För mig, i dag, räckte det med två koppar kaffe, några Werthers Original, Joshua Radin på låg volym och att läsa ett gripande reportage i fotbollsmagasinet Offside om den före detta tyska fotbollsmålvakten Robert Enke.

 

Varför jag skrev ”den före detta tyska fotbollsmålvakten” beror på att Robert Enke inte längre lever. Den 10 november 2009 klockan 18.15 tog han sitt liv genom att hoppa framför ett tåg i sin hemstad Hannover.

Robert Enke blev 32 år gammal.  

Jag tänkte inte gå in så mycket på själva texten jag precis läst eller om huvudpersonen Robert Enke, men anledningen till varför han begick självmord berodde på att han led av depression, något som han aldrig vågade berätta förutom till de absolut närmaste. 

För mig har depression alltid varit något abstrakt, något som är väldigt långt borta, ett ting som jag aldrig varit i närheten av att själv uppleva, men när jag läste följande fick jag för första gången lite grepp.
– En depression dödar alla positiva känslor. Plötsligt känns allt meningslöst och man ser ingen utväg, sa Robert Enke till sin lagkamrat i Hannover 96 någon månad före sin bortgång.

 

Tysklands förbundskapten Joachim ”Jogi” Löw såg under hösten 2009 Robert Enke som den målvakt som skulle vakta landets bur under VM 2010 i Sydafrika.

 

Som jag förstått det var det många grunder till varför Robert Enke valde att begå självmord. En av dem kan jag själv relatera till, fast i betydligt mindre skala, det är vad som brukar kallas för prestationsångest.

 

Det är en av få laster som jag haft under mitt hittills gångna liv. Jag har alltid varit sjukt nervös inför matcher. I stort sett alltid hade jag hellre stannat hemma istället för att spela många matcher och slippa förväntningarna och alla krav. Pressen har aldrig kommit från varken mamma eller pappa utan från mig själv.

Min prestationsångest nådde sin topp när jag var 13-16 år och jag var med i distriktslaget, Bohusläns FF. Nu kanske jag låter lite kaxig, men det må va.

Jag var inte bäst i BFF, det var Erik Lund, som idag spelar i IFK Göteborg, men jag var ett par snäpp efter. Till vår första match som 13-åringar, under en turnering i Kungsbacka, utsågs jag till lagkapten, en ärofylld uppgift som jag hade under i stort sett hela BFF-resan.

 

Förväntningarna  trappades upp ytterligare när jag som 14-åring togs ut till ett läger i Göteborg där bara fem spelare från hela Bohuslän fick chansen att vara med.

 

Sedan rullade äventyret på med en massa träningarna med BFF, tidig debut i SAIS A-lag, Elitpojklägret i Halmstad och som avslutning kom vi till slutspel i Canal+ cup.

 

Det jag vill komma till är att jag under de här åren och tillfällena med BFF aldrig hade känslan ”jäklar vad kul det ska bli att lira match/träning/dylikt idag”. Inför träffarna kände jag bara en enda stor ångest att varje liten passning behövde sitta, annars skulle min dröm om att bli fotbollsproffs vara över. Pressen blev helt enkelt till en belastning istället för något positivt. 

 

Det är också där liknelsen med Robert Enke kommer in i bilden, om än en liten sådan. Att jag förstår hur mentalt jobbigt det måste vara att spela på proffsnivå under ett decennium och prestera varje match, vecka ut och vecka in. Jag hade blivit galen och om jag själv fått chansen tror jag aldrig att min hjärna och kropp pallat trycket.

 

Och just att lyckas, det gjorde jag aldrig. Jag hade min topp när jag var 15 år och därefter kom alla andra ikapp mig och idag är jag inte bättre än en medelmåtta i division 4 på gränsen mellan startelvan och bänken.

 

Så kan det gå.

 

Och nej jag har inte tänkt begå självmord, men berättelsen om Robert Enke var gripande och fick mig att tänka tillbaka på svunna tider.

Efter första turneringen i Kungsbacka med BFF:s pojkar 1988. Jag står näst längst till höger.

// Joel