Jag öppnar dörren och hälsar dig varmt välkommen in.

Här ska en helg summeras och en mamma och en pappa ska behandlas.
Nu kör vi så det ryker, och om det inte ryker så kör vi ändå…

 

Hej å hå, kämpa på. Egentligen tänkte jag mig en annan inledning på denna text, men jag får ursäkta. Det är snabba ryck i den här bloggbranschen och detta trodde jag aldrig skulle hända.

 

Samtidigt som jag formar bokstäver för detta inlägg sitter jag och skriver på Facebook-chatten med en viss karl som heter Fredrik ”KD” Söderberg – den största tjej- och kärlekshataren som Gud har skapat.

 

För ungefär fem sekunder sedan lärde han mig vilka tangenter som man behöver använda för att göra en symbol som med röd färg ser ut som ett hjärta.

 

Så här såg våran konversation ut:

 

KD: den bajen du la sista du var här hänger fan kvar än

KD: du får söka för det

Joel: :D :D :D

Joel: tack hjärtat

KD: <3

Joel: (L)

Joel: hur fan gör du den symbolen förresten?

KD: sånt som bara jag kan

KD: < 3

Joel: <3

Joel: se där ja :p

KD: nu e dönnerna klara

KD: bara å hämta in

Joel: klart o betalt :p

En liten miniatyr, men så här såg det alltså ut.  

Detta är fakta: KD är i grund och botten en 22-årig kille som älskar löööööv och feeeeelings.

 

Det där var en nödvändig kärleksparantes. Så här skulle jag egentligen börja dagens rader.

Ibland undrar jag varför jag har en egen lägenhet. Jag är nästan aldrig hemma. Så sent som i fredags fick jag höra två kommentarer, från två olika personer, som stavades exakt likadant: ”Joel, du är då överallt”.

 

Och ja, ibland känns det verkligen så och denna helgen har jag inte tillbringat många minuter på Valbogatan 11A.

 

I fredags jobbade jag till 22.30, i lördags åkte jag till pappa på eftermiddagen, sedan stod jag i garderoben på Vann från 18.00-01.30 och hela söndagen har tillbringats hemma hos min far.

 

Jag är uppväxt i Brastad, men jag saknar det inte för fem öre. Däremot älskar jag att vara hemma hos min pappa och hans dama Kikki. Det är dit jag tar mig, till landet, när jag vill bort från den stressiga vardagen i storstaden Lysekil (känn av ironin) och bara vill vara.

 

Det är där, på Braste, bakom kyrkan, som jag kan bara ta det chillax, slappa, vara mig själv, ”ägla” med farsan, nypa honom, prata om samhällsfrågor, trampa honom medvetet på tårna, prata Bohuslänska utan att folk ska irritera sig på det och dricka kaffe i mängder.

Min alltid SÅ seriösa pappa och självaste mig själv.



Vips hittade jag en naturlig övergång till min andra förälderhälft – mamma.

 

Av någon märklig anledning, när jag satte på datorn för någon timme sedan, så var min bakgrund på skrivbordet borta. Jag fick därför leta upp en ny och då halkade jag in på ”Mina mottagna filer”. Mappen där alla mina gamla bilder samlats som man genom åren fått till sig över MSN.

 

Den första bilden jag fick syn på kommer jag redovisa längst ner, men vi håller lite på den.

 

Däremot är fotot grunden till följande:
Sedan jag var fem år har jag spelat fotboll. Till en början följde båda mina föräldrar, Ulf och Gunilla, i stort sett varenda match jag spelade.

 

Men någonstans, i mitten av mina tonår, slutade pappa att titta på mig. Inte för att jag brydde mig, det är helt upp till honom att följa mig eller inte, men han tappade helt enkelt sugen.

 

Men min mamma, hon har av någon anledning a l l t i d följt mig – överallt som jag har lirat fotboll. Varför vet jag inte, för det är aldrig så att jag sagt till henne, och hon är inte överdrivit idrottsintresserad, men antagligen tycker hon det är förbannat kul att åka Sverige runt och kolla när hennes pojk sparkar boll. 

 

Idag är jag 22 år, och hon är fortfarande lika intresserad. Självklart var hon med i Svanesund förra helgen när vi vann Lucia-cupen.

Nu till det roliga.

 

Min mamma har själv spelat fotboll som liten. Hur länge vet jag inte, men hon representerade Lysekils FF.

 

På fotot sitter hon längst ner till vänster, Gunilla Augustsson – det är min mamma det.

Sicka snyggingar! Jag vet inte var, men jag har för mig att Räkans morsa är med bland alla dessa underbara brudar.




Från oss alla till er alla – en riktig god jul!

// Joel