Regnet smattrar mot fönsterrutan. Jag har semester. Egentligen borde jag inte sitta här.
Måsten väntar – duscha, städa, möte och annat.
Ikväll anländer Daniel Jönsson, min bästa vän, och i helgen väntar… barndomsminnen.

Jag minns det som igår, trots att jag då var fem år och gick på Ängens dagis i Brastad. På ”min” plats låg det en lapp och det var inte vilken som helst. Den berättade att Stångenäs AIS fotbollsskola skulle börja om några veckor.

Givetvis var jag på plats när allt startade upp i Brastads sporthall. Till att börja med var det mer gymnastik än fotboll för oss ungar, men skoj var det.

Vi växte till oss och gänget började spela sammandragsmatcher.

En sak ska ni veta. Mitt minne är inte alltid min starkaste sida, men när det handlar om fotboll så är det extremt bra. Jag minns nästintill allt och självklart kommer jag ihåg laget första ”riktiga” match.

Vi åkte till Bullaren. På andra sidan stod stora stygga Hunnebo. Jag minns att vi vann med 12-0, i vår första match!


Det var starten. Sedan dess rullade segrarna in, för vårat lag, pojkar födda 1988 var rätt duktiga.

Men det jag vill understryka är att vi hade förbannat roligt tillsammans. Den kärnan och grupp som skapades under barndomsåren. En underbar tid som formade mig till den person som jag till stora delar är idag.

Vi fick lära oss att ingen är bättre än någon annan, att alla drar sitt strå till stacken, att vi gör det tillsammans.

Klassiskt svenskt, men det är också så som jag är.

När vi blev ungefär 15 år började laget att splittras, många fick upp ögonen för andra intressen, andra spelade vidare, vissa började spela med dem som var äldre.

Men på lördag, den 10 juli, är det dags för SAIS P-88:or att samlas igen för en reunion-fest.


Totalt blir vi runt 20 personer med ledare och spelare som under i stort sett hela dagen ska umgås i området kring SAIS klubbhus.

Det kan bli nostalgiskt…

//Joel