Väl mött! Som ni alla har hört har vår gode vän Joel "Billy" Hansson fått en liten skavank under sin Thailandsvistelse, och kan därför komma att bli tidigare hemkommen från sin semster. Mycket tråkigt.

Som plåster på såren tar jag tillfället i akt att gästblogga lite, för det har Joel sannerligen tjatat om. "Blogga nu Hasse" säger han och fäller några tårar samtidigt som han klamrar sig fast vid mitt byxben. "Jag ska, Joel, jag ska" säger jag lika brådmoget som Luke Skywalker och klappar honom på huvudet. Det är ungefär den relationen vi har. Som två bröder. Eller som far och son. Kanske som husse och pudel.

Eftersom jag säkerligen är den av Joels gästbloggare som läsekretsen känner sämst vore det kanske på sin plats med en presentation. Nej, säger jag då, för ni är knappast intresserade av mig det minsta.
Men jag bör påpeka att jag inte är adlig, vilket Joel dristade sig att säga i ett av sina inlägg. Han blandade ihop mig med Ingemar Larson, alltså Lysekils största entrepenör (som även sitter bakom spakarna i Citytuffen).
Adlig är jag inte, men likväl stavas mitt efternamn med endast ett S (varför vet jag inte. Men min pappa heter inte Lars, och det gjorde inte hans pappa heller. Jag är alltså inte Lars son. Min pappa heter Greger, och i så fall hade jag kunnat heta Gregersson. Men det låter som ni hör väldigt ful, och därför fick det helt enkelt bli Larson).

Det finns mycket kul att berätta om Joel. Trots att jag bara känt honom i cirkus 2,5 år har vi upplevt en hel del dråpligheter ihop. Joel är till exempel en obotlig optimist och tar mer än gärna exklusiva kort på våra hemlagade måltider under somrarna, bestående av pulvermos och fiskpinnar.
"Det här är magiskt gött, Hasse, vi är mästerkockar, du och jag" brukar han säga.
Ibland nickar jag småleende mot honom när han säger det, ibland slår jag honom ganska hårt för att ta ner honom på jorden. Det brukar vara olika.

Sparar övriga skrönor till senare.

Vi tar en gammal goding innan det är dags att avsluta.


LCD Soundsystem - Daft punk is playing at my house


Vanligtvis brukar jag skriva något vettigt om låten här, men idag tar jag tillfället i akt att beakta Arsenals 3-1-resultat hemma mot Burnley, eftersom jag inte gjort det tidigare i inlägget. Bendtner var tillbaka i gamla synder och missade 57 chanser, men istället tog Walcott sig i kragen och gjorde en oväntat beundransvärd insats. Tack för det.

Säger som Joel:
Ha det bäst, vi ses när vi ses, haj, haj, haj.

// Hasse Brasse