Lördag kväll. Ut och festa, vara social, ha det kul tillsammans med kompisarna?

Knappast. Inte ens nära.

Istället sitter jag ensam hemma tillsammans med ett par koppar kaffe, ett gäng kakor och en Tv som har visat idrott när den är som allra bäst.

 

Om man tänker efter, är det vid den här tidpunkten på året då sporten är som allra bäst. Alla fotbollsligorna i Europa slutspurtar, Champions League-vinnarna ska koras, Allsvenskan är igång, de lokala serierna likaså, Elitserien i ishockey och handboll avgörs. Allt det smaskigaste under en och samma period. Och sedan så får vi inte glömma ishockey VM, eller nej, jag bara skojade…

 

En av mina absoluta favoritsporter att titta på är handboll. Det händer saker hela tiden, är oftast galet spännande och kan svänga vilt fram och tillbaka. Exakt så var SM-finalen mellan Drott och Sävehof.

 

Överraskningslaget från Halmstad fortsatte att imponera och ledde med fyra bollar när de återstod ungefär tio minuter. De hade ett underpresterande Sävehof på den berömda gaffeln. Men då vände allt, Partille-grabbarna kom tillbaka och när 60 minuter hade gått stod det lika på resultattavlan i Malmös nya fräscha arena. Dramatik, spänning och handboll när den är som allra bäst.

 

I förlängningen var Sävehof ett strå vassare och kunde tillslut vinna med ett par bollar vilket innebar att föreningen från Göteborg tog en historisk dubbel eftersom deras damer också vann sin final som spelade några timmar tidigare.

Så här såg det ut:

Med perfekt timing zappade jag från SVT till TV4 Sport och Sevilla mot Barcelona. Här skulle den spanska ligan avgöras i praktiken. Under en timme lekte serieledarna mot ett oinspirerat hemmalag och i minut 62 smackade underbare Pedro in 0-3. Guldet var i hamn…

 

Men tre gyllene minuter ändrade allt och med tjugo minuter stod det plötsligt 2-3. Kontakt, match, nervös Barcelona-spelare – som en Delicatoboll för en neutral fotbollsälskare. 

 

Men Barca klarade sin uppgift och lyckades hålla undan. Nästa söndag ska man ”bara” slå Valladolid på Camp Nou, då får de hänga guld runt halsen.

 

På tal om annat…

 

… den 1 maj firade jag ett år i min lägenhet. Tiden går fort.

 

… på måndag ska jag besikta bilen. Jag är rädd.

 

… till veckan ska jag få min farfars gamla cykel. Shit va längesedan det var som jag cyklade, men det kan vara ypperligt att ha under sommaren när man ska transportera sig korta sträckor.

 

… Lady Gaga är i Sverige. Det är visserligen jag också, men vi har inte setts. Det skulle jag gärna velat. Recensionerna och hyllningarna till superstjärnan var inte nådiga.

 

… har beställt biljetter till Magnus Betnér på Hotellet i Lysekil den första juli. Kan bli underhållande.

  

… Oscar, jag vet faktiskt inte varifrån den klockrena ramsan ”En kam, en kam – Tottenham” kommer ifrån. Jag hörde den för första gången när vi hade Liverpoolträff på Old House i augusti. Kanske Skarven eller Matte vet svaret?

 

… i augusti beställde jag alla sportkanalerna som Canal+ erbjuder och band mig i 18 månader. Kul. Tanken var att kunna njuta av en massa Premier League-fotboll, men från och med nästa säsong så har Viasat de rättigheterna. Jag är kluven över hur jag ska förvalta mina pengar till hösten.

… Ett stort grattis! Äntligen har Leeds börjat vandring tillbaka mot där de hör hemma. Med en man mindre i stora delar av matchen och underläge 0-1 krigade de sig tillbaka och vann över Bristol Rovers med 2-1. Nästa säsong spelar Leeds i den nästa högsta divisionen i England. Congratz!

Over and out.

// Joel