Man lär sig så länge man lever.

Dock försvinner en del under tiden, medan andra sparas i hjärnans hårddisk.
En sak jag lärde mig under lördagsnatten var att aldrig någonsin besöka krogen igen med glasögon.

 

Sedan i våras har jag varit glasögonorm. Det har medgivit vissa konsekvenser. Min syn har nu blivit så dålig att det är i stort sett är omöjligt att köra bil utan de två glasbitarna framför mina ögon.

 

Jag måste ha dem hela tiden och det börjar bli tröttsamt.

 

I lördags var jag på en rolig förfest hemma hos Räkan. Hela gänget var på plats, även de som inte bor hemma längre. Vi såg på fotboll, spelade ”Kick off”, drack och hade det riktigt kul ihop.

Klockan närmade sig Havsbadet, vi gick dit, kom in (det är ingen självklarhet för alla i gänget), började dansa.

Tiden tickade framme till vänster, jag tror klockan var runt halv två, jag kände med händerna över mina ögon – glasögonen var borta!

 

Jag dansade visserligen vidare och tog tag i problemet efteråt när jag gick till personalen och frågade om de hade hittat några bågar.

Jajjemän, framme vid scenen, givetvis till vänster där vi alltid håller till, där låg dem. Vilken lättnad! Jag tog på mig dem, trampade ut, förbi all kö och utanför satt en viss Alikan på bänken.

– Men Joel, dina glasögon är ju helt krokiga, halv-skrek Alikan.

Jag kom ännu närmare och när jag precis skulle sätta mig bredvid henne så utbryter hon:
– Haha, du har ju glas framför det ena ögat, men inte för det andra.

 

För en gångs skull hade Alikan rätt. Faaaaaan! Så sjukt typiskt.

Jag vandrade hemåt i natten samtidigt som jag åt på min ”hälta-hälta-fördel-mos-med-kebabsås”…

 

Nog om söndriga glasögon. Nu till en annan historia som utspelade sig idag, på Valbogatan 11A, kring middagstid. Men först lite bakgrundsinformation.

 

När jag var liten och växte upp i Backa, strax utanför Brastad, så var vi tre kompisar som alltid lekte – Henrik, Fredrik och så den yngre killen Joel.

 

Vi var med varandra i stort sett varje dag och bodde exakt som ”Barnen i Bullerbyn”, i tre hus på rad, på landet och jag bodde i mitten. Jag minns att vi hade uppgjorda regler att vi inte fick ringa till varandra före 09.00, antagligen för att min morgontrötta mamma skulle få sova ut så länge som möjligt.

 

Men nu till saken. Ibland, eller nästan alltid, när man skulle leka, eller ”va” som vi uttryckte det, så gick man hem till huset och knackade på dörren. Man ringde sällan utan gick på ”chans”. Antingen var kompisen hemma eller så fick man snällt vända på klacken och gå hem igen.

Nu närmar vi oss målet, det jag vill komma till, är att det aldrig händer i vår värld idag, att man går till kompisen ”på chans”. Men idag, kring middagstid fick jag oväntat besökt. Det plingade på dörren, jag kikade i dörrhållet, men kunde inte tyda vem det var, ändå öppnade jag.

 

På andra sidan tröskeln stod Eddie som kort och gott ”bara” ville säga hejdå innan han åker hem igen till sin nya hemstad Malmö.

 

Det var ett oannonserat besök som inte hänt mig på säkert ett decennium.

Om vi ska fortsätta att jämföra uppväxt och dagens samhälle så fortsätter jag gärna. Jag har nämligen en sak till att tillföra i debatten. Hur man svarar i telefon, då och nu.

 

– Ja det är Joel.

 

Så brukar jag svara i telefonen om någon ringer mig.

 

Men vissa, jag kommer särskilt ihåg min gamla granne Elisabeth, hon svarade alltid så här:

– 472 85.

Alltså med sitt telefonnummer, dit man ringt. Varför kan man fråga sig? Och än idag finns dessa kvar, de som svarar i telefon med sitt telefonnummer istället för namn. Men de är ett utrotningshotat släkte som håller på att förintas.

Min fråga är, varför svarade man, ofta förr, med sitt telefonnummer istället för med sitt namn?

 

 

Dagens låtar:

 

 

 

 

// Joel