Hej gôtt folk.

Under ett par veckors tid har jag hållit mig bakom ridån och funderat, grubblat och tagit beslut.

Nu, idag, exakt fem år efter bloggens födelse, kliver jag ut på scenen för en sista föreställning.

 

Du läste rätt. Det här är min absolut sista text. Jag har bestämt mig för att sluta blogga.

 

Det kan låtas töntigt, men det här är känslosamt för mig. På ett sätt vill jag sluta, på ett annat inte. Under hela fem år, eller 1 826 dagar om du så hellre vill, så har jag haft bloggen som en ryggsäck över mina axlar. Ibland har packningen varit tung, men för det mesta har den varit lätt och rolig. Framför allt har den följt med mig på min resa som nu har kommit fram till sin slutdestination.

 

Jag skulle vilja påstå att bloggen har varit en fem år lång dagbok innehållande 569 inlägg vilka har format mig genom nya vänner, kontakter, möjligheter och skratt.

 

I synnerhet fick den här sidan upp mina ögon för att skriva. Det är faktiskt här som jag började att plita ner rader för första gången på ”allvar” och lärt mig många grunder som jag idag står stadigt på.

 

Hade det inte varit för bloggen hade jag sedan två år tillbaka aldrig arbetat som journalist och få möjligheten att uppleva allt mellan himmel och jord.

 

Efter ett halvt decennium har det blivit en hel del nedskrivna minnen som jag nu ska printa ut och spara. Många hade en dagbok när de var unga, jag skrev istället min mellan det att jag 19 och 23 år.

 

I fem år har jag levt som ett frivilligt skyltfönster där jag i stort sett har berättat allt om mig själv. Bloggen har varit en kär vän som jag gått till när jag behövt prata ut om både lätta och svåra saker.

 

Ni har kunnat följa mig i Liverpool, Barcelona, Bulgarien, London, Lysekil, Alingsås, Stockholm, Grekland, Brastad, Hultsfred, Estland, ja till och med från ett sjukhus i Thailand på andra sidan jordklotet.

 

Den här tiden har givit mig så otroligt mycket och den hade varit som en fjärt i universum om det inte varit för er, mina läsare. Er respons har varit mitt bränsle i form av kommentarer eller beröm på krogen när folk vågar säga vad de tycker.

Antalet unika besökare har varit allt från tio till hundra per dag. Oavsett hur många ni har varit så har jag fortsatt skriva, skriva och skriva.

 

Men i början av 2011 fick sig min motivation en törn. Jag började träna betydligt mer än jag gjort tidigare, lämnade LFF för SAIS, satsade på jobbet och framför allt på mig själv. Jag ville vara en person som skulle hinna med allt och vara en riktig ”superkille”.

Det blev psykologiskt jobbigt att träna mer än alla andra, jobba över, träffa vänner, se jordens alla fotbollsmatcher, ragga på damer, ha tid för sig själv, sova någorlunda många timmar och samtidigt blogga.

 

Det gick upp för mig att jag måste prioritera saker och på min lista över viktiga saker tog inte bloggen plats på pallen.

 

I höstas skrev jag ett liknande avskedsbrev till mina lagkamrater i LFF, där jag förklarade mitt beslut att lämna för min moderklubb Stångenäs AIS. Pust, fan, helvete, jag hatar att ta farväl. Samma jobbiga känsla har jag nu. Hur kommer mitt liv se ut när jag inte längre har kvar bloggen? Det känns just nu som att jag står inför ett dyk rätt ner i en bassäng med frågetecken.

Nej, nu är det dags att rita en ny karta innehållande fräscha stigar, utmaningar, falluckor och motorvägar.

 

Jag ställer mig upp och applåderar samtliga i min publik för att ni följt med mig på en fem år lång resa.

 

Det här var min sista föreställning och nu startar ett nytt äventyr för Joel Hansson.

Ett innerligt och stort tack.

// Joel