Den 22 januari var dagen som jag stod i centrum – ännu mer än vanligt.

I lördags fyllde jag 23 vintrar och jag hade tagit mitt ansvar, mogen som jag blivit – jag ställde till med ett kalas.
Utan att riktigt tänka mig för…

Vi börjar i fel ände. Först, jag sitter just nu och plitar ner bokstäver med hjälp av ett nygammalt tangentbord. Tack den som spillde en grogg över mitt gamla, men jag är inte förbannad.

Nej, nej, nej.

Allt annat blev ju så klockrent och farligt bra, ett tangentbord kan kvitta. Tidigt under veckan ringde jag några samtal för att samla släkt och vänner i min lya på Valbogatan. Det är en tvåa på 56 kvadratmeter och jag tänkte mig väl inte för…

Klockan blev kväll och plötsligt satt vi där hela bunten – 20 personer med en ålder differens mellan 19 och 79 år. Lägenheten var fylld till max.

Mina kära släktingar: Farmor, pappa, mamma och mormor.

Att dricka tillsammans med föräldrar och äldre personer är så galet härligt och kul. Det är en mix som är oslagbar och den här kvällen kommer jag att minnas länge. Visst, jag var huvudpersonen, jag kände alla bäst, det var jag som uppskattades, men min känsla är ändå att de flesta hade en förbannat rolig kväll på Valbogatan.

Om inte annat så vittnar tiden som vi gick till Sjökanten på att det var en rolig kväll. Först kvart i ett vandrade hela skaran bort till krogen och med på tåget var min kära pappa.

Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva det jag fick. Aldrig. Runt 01.00-snåret stod vi där, vänster fram och dansade, Hansson-trion, syskonen Isabel och Joel tillsammans med vår far Ulf, 51 år.

Father, sister and brother at the Seacornet to the left.  

Sist men inte minst, tusen tack allesammans som kom, alla som messat, alla som ringt, alla som skrivit på Facebook. Ni gjorde min 23-årsdag till något att komma ihåg trots att det inte är någon speciell ålder.