För tillfället tänker min hjärna på tre saker.
Träning, träning och träning.
Det är försäsongstider och jag är mer motiverad än någonsin.

 

I lördags lirade vi SM-kval i Göteborg och visst det blev två förluster på lika många försök men jag är ändå förbaskat nöjd över vår insats. Först ska vi ha en sak klar för oss. Matcherna är 2x20 minuter e f f e k t i v tid. Det är långt… och jobbigt.

 

Vi inledde med att chocka Göteborgs Futsal. Jaconelli gjorde två snabba mål och vi hade ledningen med 2-0 efter fem minuter. Vi satte en extremt hög press vilket ställde våra motståndare, som i vanliga fall var vana att rulla bollen ostört fram till halva plan.

 

Vår ledning kvitterades snabbt och rättvist till ställning 2-2 i paus. Sedan gjorde de 3-2 och sedan kvitterade vi deras kvittering hela tiden fram till 5-5 då det var tolv minuter kvar. Då märktes skillnaden på oss som lag och då hade vi inte mycket att säga till om.

 

Efter 40 minuter stod det 9-5 och det var siffror som kunde ha varit ännu större om det inte vore för en storspelande Anders i målet och att vi verkligen tog vara på våra lägen.

 

I andra mot Holmalund gjorde vi verkligen en bra match. Vi spelade riktigt bra, skaffade oss 2-0, men tyvärr släppte vi in dem i matchen igen. Med knappt fem minuter kvar rullade dem in 3-2 och ridå. Fan, den matchen borde vi ha kryssat med objektiva ögon, eller till och med vunnit. Men men.

 

Nu är det fullt fokus på utomhusträningen och inget annat…

 

Efter SM begav jag mig till Hartvig. Vi hittade snabbt till sportpuben O’Learys tillsammans med en viss Martin-Ove, världens skönaste kär.

Där blev det käk, magi-gött, och lite Inter-Bologna (Albin Ekdahl) innan vi begav oss till Bergakungen för filmen ”The Town” som jag tyvärr inte kan recensera till fullo eftersom filmen början 23.55 vilket innebar att jag somnade under vissa partier, trots tre koppar kaffe under kvällen! Tragiskt men sant. Jag såg iaf början och slutet, de två viktigaste delarna i en film.

 

Söndagen rivstartade på Vallhalla-gymmet intill Scandinavium tillsammans med KD, Bickel och Hartvig. Den sistnämnde i gänget fick för sig att jag skulle testa på lite benövningar.

 

Och ja, idag måndag, har jag haft en må-illa-känsla i mina stackars lår som jag aldrig någonsin varit i närheten av förut. Tack Hartvig.

 

Och när vi ändå är inne på min träskalle till kompis så har jag en rolig historia att berätta.

 

På lördag fyller jag 23 år, så detta måste ha varit för fem år sedan när jag fyllde 18 år och hade lite fest på Backa i Brastad. Robin ”Räkan” Karlsson hade tagit med sig sitt klassiska spel ”13 rätt” som är ett frågesportspel som enbart handlar om fotboll.

 

I köket sitter min barndomsvän Daniel Sandberg och det bör tilläggas att engelska aldrig har varit hans starka ämne i skolan.

Sandberg ställer följande fråga till Hartvig.
– Vem har gjort flest mål i Arsenals historia?

Hartvig som själv är ett stort Arsenal-fan funderar länge. Han väljer mellan den gamla måltjuven Ian Wright och Thierry Henry.
– Jag tror det är Ian Wright, svarar Hartvig med spänning på svaret.
– Nej nej nej, det är fel, säger Sandberg och påpekar att det varken är Ian Wright eller Thierry Henry som är rätt svar.

– Nähe, vem fan är det då, det kan inte vara några andra än dem två, säger Hartvig.

– Arsenals bästa målgörare genom alla tider heter ”Lan Wridge”, säger Sandberg.

– Vaaaaa?

Alla runt bordet sitter som frågetecken under två långa sekunder.

– Jag måste få titta på kortet, säger Hartvig.

– Men va fan Sandberg, jag hade ju rätt, det står Ian Wright…

Alla runt bordet har förstått och vrider sig av skratt. Vår käre vän Daniel Sandberg hade fått bokstaven I till ett L och uttalat Wright som ”Wridge”.

 

Helt underbart Sandberg och tack för en oförglömlig historia. Awesome.

 

// Joel