Zlatan är Zlatan
Alla berörs vi av Zlatan Ibrahimovic.
De flesta är uppdelade i två läger.
För eller emot, hata eller älska.
Själv tycker jag inte att Zlatan är någon fantastisk bra fotbollsspelare, han är duktig, inget snack, men inte SÅ bra som många anser. För tillfället bär han sitt nya Milan på sina axlar och avgör viktiga matcher på egen hand. Man kan diskutera Sveriges bästa fotbollsspelare under en hel förfest, därför väljer jag att hålla mig kort.
Detta gillar jag inte med Zlatte:
Att han inte kämpar tillräckligt
Att han löper/går i offside minst tio gånger per match
Att han på allvar var nära att lämna det svenska landslaget
Detta gillar jag med Zlatte:
Alla hans snygga mål
Hans underbara och breda leende
De härliga citaten som…
…. ”Först gick jag vänster, det gjorde han också. Sedan gick jag höger, det gjorde han också. Sedan gick jag vänster igen och han gick och köpte korv.”
… ”Det är inte antal mål som är viktigast, utan hur jag gjort dem.”
… ”Jag kom till Amsterdam som ett barn med hemlängtan, jag lämnade som en man som vet vad som krävs för att nå toppen.”
”Agenter är bara till för att sälja dåliga spelare. Till mig kommer storklubbarna direkt.”
På tal om annat…
… är Lysekilsposten fortfarande obesegrade i årets korpen-serie. I måndags vann vi seriefinalen och tog nionde raka segern. Räcker så.
… kommer inte jag och vinterjackor överens. Ifjol fick jag lämna tillbaka den två gånger innan jag fick pengarna tillbaka. I år var jag tvungen och köpa ny och efter att ha använt den max 20 gånger gick kedjan sönder. Pust och brrrrrrr.
… kollade Viking ikväll. De ledde över serieledarna med 8-4 när det återstod tio minuter. Matchen sluttade till slut 8-7 och Lysekilarna var riktigt illa ute, men som tur var klarade de sig med nöd och näppe.
Vi stänger dagens butik med en scen/låt som är…
… alldeles, alldeles underbar…
// Joel
You make me so damn proud!
Igår, söndagen den 21 november, var lite av en dag i rekordets tecken.
Det är bra sent, men jag sitter ändå just nu här hemma och gör vågen på egen hand.
Varför?
Det ska jag förklara…
Anledningen till mina våg-rörelser beror på att det igår var hela 87 unika besökare som tittade till min blogg. Du vet den där sidan, den som Joel Hansson snart haft i fem år och som började lite på skoj i början på april 2006.
Jag är inte 200 procent säker, men jag tror aldrig jag haft så många gäster i mitt lilla krypin i cybervärlden. Tänk dig 87 personer på ett led där alla nickade snällt när de fick svara på frågan:
– Har du läst Joels blogg idag?
Alla 87 nickar instämmande.
Det kanske kan låta skrytaktigt att berömma sig själv, att så och så många besöker min sida. Men jag måste bara skriva det för jag är så sjukt stolt.
För det ska sägas, om inte alla redan fattat det. Jag gör inga pengar på den här sidan, inte en krona, men däremot ger det så mycket annat.
Innan vi hoppar vidare till nästa avsnitt i den här texten vill jag innerligt tacka och hylla alla som läser mina rader. Utan er respons hade www.lysekilsff.blogg.se varit begraven för mer än längesedan.
Tusen tack.
Alla kanske inte har insett det än, men vi börjar faktiskt närma oss jul. Snart kommer den där äckliga stressen över en och allt ska hinnas med på en och samma gång.
Och snäll som jag är brukar jag berätta för mina nära och kära vad jag vill ha i julklapp.
Här kommer min första önskning och det är serien ”The Pacific”. Det är uppföljaren till ”Band of Brothers” som är en miniserie i tio avsnitt som utspelar sig under andra världskriget. Farligt bra.
Det är tur att det finns en kalender så att man kan hålla koll på saker och ting. Så här ser min ut den kommande tiden.
24 november: ”Vuxna män som gör saker tillsammans” Matte står för maten.
26 november: Julbord på Brygghuset med pappa, Kikki, Isabel och farmor.
27 november: Inomhus DM i Uddevalla.
30 november: Oskar Linnros på Trädgår’n med syrran och Alikan.
3 december: Idol i Skandinavium tillsammans med Isabel, Alikan och en viss Daniel Jönsson.
Där har du mig och min kalender den närmaste tiden.
Tack för idag och hoppas att vi ses även imorgon!
// Joel
Franska, tiden och lite extramaterial
”Excusez moi, ursäkta min franska.”
Det är mina fem favoritord för tillfället.
Kvällens tankar börjar med snack om just… Frankrike.
För min kära vän, Daniel Voinier (tidigare Jönsson), hans morfar kommer från ”Le France”. Daniels mamma, Marguerithe, är en kvinna som kan det där med att laga mat. En gång när vi satt hemma hos familjen Jönsson (jag är uppväxt på deras mat) och smaskade runt middagsbordet påpekade en Joel i de tidiga tonåren:
– Asså, det är sjukt va fort tiden går, sa jag.
Marguerithe svarade:
– Och tiden kommer att gå ännu fortare desto äldre du blir, var så säker Joel.
Det Marguerithe sa för kanske tio år sedan är egentligen ingenting som jag reflekterat över sedan dess, men häromdagen blev jag påmind över hennes kloka och sanna ord.
Detta är inga nyheter som välter kiosker. Nej, men ändå. Denna höstens alla veckor har stormat förbi, de har gått så sjukt äckligt fort.
Jag tänkte snacka lite om tid, ett märkligt ämne som kanske är det mest abstrakta som vi människor har att göra med. Tiden – den som styr oss, natt som dag, alltid.
Man brukar säga att tid är pengar.
Det finns tid när sekunder känns som timmar, till exempel när man är i kyrkan.
Det kan hända så mycket på så få sekunder, det kan hända ingenting på så länge.
Och jag skulle kunna fortsätta i evigheter med ännu fler klyschor om tid.
När jag började reflektera över tid för första gången i mitt liv var direkt efter avslutningarna i skolan i början på juni.
Jag tänkte: "Äntligen är det sommarlov och det är så långt att det inte kan ta slut."
Men likt förbannat var ledigheten över och det snabbt. Det var ingen höjdare när man låg i sin säng kvällen före skolstarten och inte kunde somna. Hur kunde sommarlovet gå så fort?
Ett annat scenario är på jobbet. Där tittar jag på datorns klocka nere till höger på skärmen och tänker ”nej, nej, nej, är den redan så mycket”. Där har du ytterligare en vinkel vad det gäller tid.
Lite extramaterial:
Nu vet de allra flesta om det, men för er som inte vet så har jag bestämt mig för att lämna Lysekils FF för min moderklubb Stångenäs AIS. Jag tänker inte diskutera det mer här, men är ni nyfikna på ännu mer information om min övergång så rekommenderar jag er att klicka sig in på Sveriges snabbaste tidning – www.lysekilsposten.se och sedan vidare till sporten. Där förklarar jag allt och lite till.
Nu är det dags att stänga ner ännu vecka och helg, men först måste jag ställa den första gåtan som jag någonsin lärde mig.
Vad är det som går och går och aldrig kommer till dörren?
Ja just det…
Tiden.
// Joel
Torsk på Tallinn 2.0
Alla har sett Torsk på Tallinn.
Jag vill bara rapportera om att det kommer att spelas in en uppföljare under nyårsafton.
Ungkarlarna Joel, KD, Hartvig och Jönsson har bokat biljetter med kryssningen som tar oss från Stockholm till Estlands huvudstad.
Nyår ska vara något speciellt för mig och mina vänner. Först tänkte vi på New York, men det var för sent påtänkt och dyrt. Vi drog ner kraven och siktade in oss på Paris. Sist men inte minst tittade vi oss i spegeln med verklighetssinnade ögon och så bestämde vi oss för att boka en kryssning till Tallinn.
Visst är det ett par kontraster mellan vårt första alternativ, New York, och vårt slutgiltiga val – Tallinn. Men jag måste få kopiera Hartvigs tänkvärda kommentar:
– Egentligen är det väldigt dumt att lägga ut så mycket pengar på något som man inte ska komma ihåg.
Och detta är vad vi beställt:
Nyårskryssning "All inclusive"
Avresa 30.12 2010 - fr 1490:-
Ingår: Båtresa, del i B4-hytt, nyårsbuffé inkl dryck, 1 frukost, fri dryck i barerna på nyårsafton till stängning, nattmat 01-04.
Boka nyårsbuffén till önskad sittning för att få paketpris.
Jag får ursäkta känsliga läsare men här är mina tre reskompisar…
Här har ni min smått överviktiga kompis Fredrik "KD" Söderberg som lever med mottot: "Det spelar ingen roll om det är gott, bara det är mygge". 
Daniel "Jönsson" Voinier. Så här såg han ut efter en utgång i Lysekil under den gångna sommaren. Min gissning är att det inte blir lugnare på nyårsafton...
Hartvig, Vegas, Harrdå, Tiltas, Ananananaas – gängets torraste gubbe. Kan egentligen inte dricka alkoholhaltiga drycker, men vi ger honom en sista chans.
Tråkiga gubbar ändå... och detta blir nog lugnt…
// Joel
Finlandsfärjan över nyår?
Har precis kommit hem efter en kväll som har bestått av utomhusträning i Brastad och ishockey i Gullmarsborg.
Med andra ord håller jag på att tina upp efter några grymt kalla timmar.
Brrrrrrrrrrrrr…
Egentligen har jag bara gammal skåpmat att presentera. Eller ”bara” och ”bara”, det är inte dåligt det.
Om vi ändå ska börja med det roliga. I vanlig ordning, på måndagar, har det spelats pingis. Senast, igår, fick jag mig en rejäl omgång mot en viss Leif Ström, 60+. Det ska sägas direkt att han låg under med minus fem bollar inför jag set, jag startade på det ”vanliga” noll.
Jag gick snabbt fram till 2-0 i set, relativt enkelt, men sedan tappade jag allt och lite till. Det gick fort nerför och Ström kunde lätt kvittera till 2-2. Det avgörande femte väntade, handsvetten rann och nerverna börja pumpa på ett härligt gött sätt.
I skiljesetet kändes det som att det var VM-finalen som spelades. Efter i stort sett varje boll som jag förlorade utbröt ett långt ”faaaaaaaaaaaan” som ekade över hela Mariedal. Ström svarade med ”Perkele” och ”helvete”.
Det gick så långt att inför en viktig serve började skratta och det högt med tanke på hur vi höll på. Inte ens Jonas Larsson som var domare kunde hålla sig och givetvis inte Ström heller, alla började flabba.
Efter många om och men vann jag med 11-9 i sista och två kämpande korpen-spelare tackade för en god match.
Det jag vill komma till är att det inte spelar någon roll på vilken nivå man utövar en idrott, man vill ta mig tusan alltid vinna. Oavsett om det handlar om proffsnivå eller korpen i Lysekil.
För den som vill utläsa en snygg tabell går det att avnjuta här.
För att fira serieledningen åkte Jonas och jag ner till Sportshopen och beställde nytt matchställ, piké och shorts, som kommer användas när trycket är klart. Kan bli great.
På tal om annat…
… det är kul att skrapa rutorna på bilen…
… för en vecka sedan var Liverpool kungarna, nu är det kris igen.
… så har jag klippt mig för dem som inte märkt det. Blev den vanliga avskalningen.
… letar jag och Hartvig resor över nyår. Först var vi inne på New York, sedan blev vi realister och bytte om till Paris. Nu har vi tittat oss i spegeln och insett att det heller inte är något vettigt alternativ. Det senaste är att åka med Finlandsfärjan över nyår. Vi får se hur denna dokusåpa slutar…
… det är faktiskt inte ofta som jag saknar folk eller tänker på dem särskilt mycket. Men nu börjar jag på riktigt längta efter en viss Jönsson som för tillfället är lokaliserad nere i Malmö. Haha, exakt nu, på riktigt, kom jag på att vi snart ska träffas. Han ska ju med oss på Idol i Göteborg den tredje december. Smart där, din pappskalle till bloggare. Aja, jag fick iaf fyllt ut med några rader.
… det kanske är lite gay, men va fasen, i ärlighetens namn är det inte mycket som slår den här kombinationen: En kille, en bra röst och en akustisk gitarr. Därav mitt val av ”Dagens låt”.
Vi ses när vi ses!
// Joel
En "sådan" dag
Jajjemän, det är en "sådan" dag.
Ni vet när man bara sitter i pappas gamla skjorta, sina kalsonger och glasögon.
Lyssnar på James Morrisson, bara låter minuterna och timmarna löpa iväg som Mustafa Mohammed.
Min geografiska placering den här helgen är Brastad, några hundra meter bakom samhällets kyrka. Det är där min pappa Ulf bor tillsammans med sin kära Kristina och det är hit jag tar mig när jag bara vill "va", bli ompysslad och känna mig som 15 år igen.
För det är exakt det som jag gör nu, känner mig som i de tidiga tonåren. Då man fick tigga för mamma och pappa för att få logga in en halvtimme på Internet och ladda ner en låt som tog 20 minuter. Om man hade tid över kunde man även hinna med en sväng på det populära Lunarstorm och bättra på sin status.
Just nu sitter jag och skriver på Kristinas bärbara dator (hatar dem), har uppkoppling till Internet i tio minuter varje halvtimma. Det är faktiskt riktigt B och vad som är ännu mer jävligt är att jag inte skriver dessa rader i Word, utan i det gamla Wordpad som jag trodde hade försvunnit för längesedan.
Med andra ord skriver jag utan stavningskontroll så detta inlägget kan bli rena High Chaparall vad det gäller rättstavning.
Om en timme tänkte jag göra lite vettigt och åka upp och jobba på Höstrusket under ett par timmar. Turneringen i Brastad Sporthall som jag levt för under mina tidiga tonår. Nu är det dags ge tillbaka lite i form och text i den lokala tidningsblaskan.
På tal om annat...
... är jag sugen på Daniel Adams-Ray i Göteborg i slutet på november.
... så glömde jag säga att detta är en sådan där dag, när jag väl har uppkoppling, sitter och uppdaterar Facebook två gånger i minuten och blir förbannad när inte någon av mina vänner skriver något roligt.
... nu ska jag duscha, klä upp mig någorlunda, äta Kristinas mat och göra något vettigt av den här lördagen.
Vi ses när vi ses!
// Joel
Jo o... nä ä...
Det kanske är för mycket begärt i denna stressade värld vi lever i.
Men har du 25 minuter och 42 sekunder till övers?
Då ber jag dig om en tjänst – kolla in det här avsnittet av Rena Rama Rolf.
Det är så roligt att jag skrattar högt flera gånger om, per minut! Jag är väl medveten om att humorn är speciell och delad i två läger.
Men avsnittet ”Storfräsaren” är så klockrent och slutklämmen är helt fanatico.
Eller?
En av slutscenerna:
Rolf: Jag kan inte betala den här notan…
Claes Malmberg: Vaaaaa?
Rolf: Jag är ingen storfräsare…
Malmberg: Jo o…
Rolf: Nä ä…
Rolf: Det var inte mitt kontor vi var på…
Malmberg: Jo o…
Rolf: Nä ä...
Rolf: Jag är bara en bluff...
Malmberg: Nä ä…
Rolf: Jo o…
Rolf: Jag har aldrig lyckats med någonting...
Malmberg: Jo o…
Rolf: Nä ä...
Efter att du sett avsnittet kanske du förstår varför jag, Lycke och Fylking ibland säger:
– Jo o…
– Nä ä…
Och nu ska jag skratta mig till sömns…
// Joel
Liverpool - Chelsea
Vi upprepar förra veckans succé och delar in alla bokstäver i två olika högar eller om man hellre vill kalla det för två olika kapitel/inlägg.
Det här kommer inte helt oväntat handla om fotboll och om Liverpool – Chelsea.
Det är lätt att vara ett medgångsfans när man håller på ett lag i fotboll. Och jag är den förste som ska erkänna att jag inte följt Liverpool lika intensivt det senaste halvåret som jag alltid gjort tidigare.
Jag kollar ändå alla matcher, läser om laget varje dag, skäller på Konchesky, men jag gör det inte med samma passion som varit fallet de senaste 5-6 åren. Givetvis handlar det om att hela Liverpool stormar, The Reds går dåligare än någonsin och jag har inte varit en lika glödande supporter som vanligt.
Men. Men. Men.
Idag var den gamla goa härliga känslan tillbaka. Efter tio minuter hade jag svettlökar som jag inte haft sedan puberteten, pulsen, nervositeten dunkade inom mig, varje Chelsea-anfall trodde jag skulle resultera i mål.
Liverpool tog emot våra rivaler Chelsea. Hela Anfield gungade, alla sjöng, alla levde sig med, det lät som att de 45 362 i publiken var det tredubbla.
Torres målade gånger två, den så saknade Kuyt var tillbaka, unge Martin Kelly tog chansen på allvar som högerback, och när till och med Lucas Leiva var bland de bättre, ja då förstår ni att Liverpool spelade bra.
2-0 och ett härligt långt längdhopp uppåt i tabellen. Nu har vi till och med samma poäng som en kam, en kam – Tottenham.
På tal om annat…
… Ola Wenström, vilket TV-ankare han är. Alltid bra frågor, snygg tajming och helt grym.
… Pavlyuchenko hittade skottet borta mot Bolton. Vilken smäll!
… jag fick sitta med hörselkåpor så bra stämning som det var på Emirates mellan Arsenal – Newcastle. Eller nej, så här var det, jag trodde att jag kommit när ”mute” på kontrollen, men det blev ingen skillnad när jag tryckte på ”ljud av”…
… You’ll Never Walk Alone gav rysningar… igen.
Moi vid den klassiska "This is Anfield-skylten" som alla passerar innan de beträder Anfields matta.
2006 – på plats på självaste Anfield.
// Joel
En färsking och två historier från förr...
Man lär sig så länge man lever.
Dock försvinner en del under tiden, medan andra sparas i hjärnans hårddisk.
En sak jag lärde mig under lördagsnatten var att aldrig någonsin besöka krogen igen med glasögon.
Sedan i våras har jag varit glasögonorm. Det har medgivit vissa konsekvenser. Min syn har nu blivit så dålig att det är i stort sett är omöjligt att köra bil utan de två glasbitarna framför mina ögon.
Jag måste ha dem hela tiden och det börjar bli tröttsamt.
I lördags var jag på en rolig förfest hemma hos Räkan. Hela gänget var på plats, även de som inte bor hemma längre. Vi såg på fotboll, spelade ”Kick off”, drack och hade det riktigt kul ihop.
Klockan närmade sig Havsbadet, vi gick dit, kom in (det är ingen självklarhet för alla i gänget), började dansa.
Tiden tickade framme till vänster, jag tror klockan var runt halv två, jag kände med händerna över mina ögon – glasögonen var borta!
Jag dansade visserligen vidare och tog tag i problemet efteråt när jag gick till personalen och frågade om de hade hittat några bågar.
Jajjemän, framme vid scenen, givetvis till vänster där vi alltid håller till, där låg dem. Vilken lättnad! Jag tog på mig dem, trampade ut, förbi all kö och utanför satt en viss Alikan på bänken.
– Men Joel, dina glasögon är ju helt krokiga, halv-skrek Alikan.
Jag kom ännu närmare och när jag precis skulle sätta mig bredvid henne så utbryter hon:
– Haha, du har ju glas framför det ena ögat, men inte för det andra.
För en gångs skull hade Alikan rätt. Faaaaaan! Så sjukt typiskt.
Jag vandrade hemåt i natten samtidigt som jag åt på min ”hälta-hälta-fördel-mos-med-kebabsås”…
Nog om söndriga glasögon. Nu till en annan historia som utspelade sig idag, på Valbogatan 11A, kring middagstid. Men först lite bakgrundsinformation.
När jag var liten och växte upp i Backa, strax utanför Brastad, så var vi tre kompisar som alltid lekte – Henrik, Fredrik och så den yngre killen Joel.
Vi var med varandra i stort sett varje dag och bodde exakt som ”Barnen i Bullerbyn”, i tre hus på rad, på landet och jag bodde i mitten. Jag minns att vi hade uppgjorda regler att vi inte fick ringa till varandra före 09.00, antagligen för att min morgontrötta mamma skulle få sova ut så länge som möjligt.
Men nu till saken. Ibland, eller nästan alltid, när man skulle leka, eller ”va” som vi uttryckte det, så gick man hem till huset och knackade på dörren. Man ringde sällan utan gick på ”chans”. Antingen var kompisen hemma eller så fick man snällt vända på klacken och gå hem igen.
Nu närmar vi oss målet, det jag vill komma till, är att det aldrig händer i vår värld idag, att man går till kompisen ”på chans”. Men idag, kring middagstid fick jag oväntat besökt. Det plingade på dörren, jag kikade i dörrhållet, men kunde inte tyda vem det var, ändå öppnade jag.
På andra sidan tröskeln stod Eddie som kort och gott ”bara” ville säga hejdå innan han åker hem igen till sin nya hemstad Malmö.
Det var ett oannonserat besök som inte hänt mig på säkert ett decennium.
Om vi ska fortsätta att jämföra uppväxt och dagens samhälle så fortsätter jag gärna. Jag har nämligen en sak till att tillföra i debatten. Hur man svarar i telefon, då och nu.
– Ja det är Joel.
Så brukar jag svara i telefonen om någon ringer mig.
Men vissa, jag kommer särskilt ihåg min gamla granne Elisabeth, hon svarade alltid så här:
– 472 85.
Alltså med sitt telefonnummer, dit man ringt. Varför kan man fråga sig? Och än idag finns dessa kvar, de som svarar i telefon med sitt telefonnummer istället för namn. Men de är ett utrotningshotat släkte som håller på att förintas.
Min fråga är, varför svarade man, ofta förr, med sitt telefonnummer istället för med sitt namn?
Dagens låtar:
// Joel
Han hade mitt drömyrke...
Under min tid på gymnasiet funderade jag ofta på mycket annat som inte hade med plugget att göra.
En sak jag ofta frågade mig själv var hur gammal Tommy Thörnblom egentligen var.
Ni vet ”gubben” som då var sportansvarig på Lysekilsposten.
Och ja Tommy, detta är helt sant, och det var framförallt när jag inte kände dig lika bra som jag gör idag. Hur gammal kunde han egentligen vara? Skulle han snart gå i pension? Han borde i alla fall vara runt 60 år?
Jag fick egentligen aldrig något svar under min tid på gymnasiet, det var först efteråt.
Men varför snurrade alla dessa frågor runt i mitt huvud?
För som sportchef på Lysekilsposten hade Tommy Thörnblom mitt drömjobb på ”hemmaplan”.
Tänk att varje dag få skriva om idrott, mitt livs överlägset största passion och få betalt. Bättre jobb kunde jag inte få i Lysekil. Visst skulle jag kunna tänka mig att jobba på Sportbladet, skriva krönikor, kolla på stormatcher, flytta till Stockholm, men det var för långt borta utan journalistutbildning.
Tiden gick, jag sommarjobbade på LP efter studenten, lärde känna Tommy, fick höra alla hans roliga historier om att allt var bättre förr.
I februari 2009 blev vi arbetskamrater på riktigt och under ett drygt år jobbade vi tillsammans innan han i april i år gick i pension. Tiden tillsammans med ”TT” var grymt rolig och jag har fått många härliga skratt tack vare honom, samtidigt som han blivit en riktigt bra vän.
Hans efterträdare som sportchef blev inte helt oväntat Christian Lycke. Jag fick snällt ställa mig i kö, men när Lycke i dagarna har gått och blivit pappa så är det jag som tar hand om Lysekilspostens sportsida.
Och så gör jag denna och nästa vecka vilket är fantastiskt roligt. Det är faktiskt en liten dröm eftersom jobbet blivit en av mitt livs tre största grundpelare, så allvarligt tar jag på saken.
Med andra ord sitter jag för tillfället och arbetar med det jag helst av allt vill jobba med och det är jag så otroligt tacksam för.
Det trodde jag aldrig skulle gå i uppfyllelse när jag under tiden på gymnasiet satt och funderade över hur gammal Tommy Thörnblom är.
Ne nu får jag gå och lägga mig om det ska bli någon sport i onsdagens nummer av Lysekilsposten…
Kolla i bakgrunden, till höger, där har du en riktigt skojare – Tommy "Thörnis" Thörnblom. De två i förgrunden är hans efterträdare nummer ett och två.
Idag hittade jag några roliga bilder från LP. Så här kan det se ut när vår fotograf Gabbe Berntsson skojar till det. Visst jag har en stor näsa, men inte SÅ stor, haha.
En gång i somras var det inte bara jag som tog bilder. Detta foto trillade in på min mail ett par dagar efter ett uppdrag.
Även denna ramlade in i min inkorg.
Här har ni två av mina favoriter på LP. Foto-Gabbe och Hasse Brasse Slasktask.
På plats och så här kul tycker jag det är att ha hand om sporten denna och nästa vecka.
Tack för idag!
//
Joel Hansson
0523 - 66 70 88
[email protected]
Blogg-formen håller i sig
Vi välkomnar november, årets tråkigaste månad, med öppna armar och konstaterar att mitt blogg-stim fortsätter.
Så vad har vi fångat för fula fiskar i dagens ankdamm som är full med meningar och ord?
Det är sent och för tillfället lever jag på koffeinet från kvällens kaffe. En annan anledning till mitt vakna beteende är att jag och Fylking precis haft lite kul med en Power Point-presentation som Hartvig ska redovisa inför sin klass imorgon. Han bad oss att hjälpa honom med redigeringen och vi velade till det ganska mycket om man säger så, men bra blev det, haha.
Annars då? Jo vädret är helt okej, pengarna finns fortfarande på kontot, mina nära och kära mår bra och då kommer jag att tänka på en speciell kille, 42 år. Hans förnamn är Christian och efternamnet stavas L…ycke.
Igår, i söndags, blev han och Bella föräldrar för andra gången. Ut ploppade en liten pojk. Ebba och jag har fått oss en brorsa. Ett stort grattis kompis/arbetskollega/pappa/handledare. Är så sjukt glad för din familjs skull!
Eller som Ulf, min riktiga pappa, uttryckte saken när han fått reda på händelsen:
– Den där journalisten Lycke har fortfarande mycket bläck kvar i pennan…
På tal om annat...
… om du kikade till min sida igår var du en av 48 unika besökare. Är så grymt glad över att mina rader och tankar fortfarande vill läsas. Men nu tappar jag väl ett par Viking-besökare efter mitt senaste referat i LP. Det handlar om att ge och ta…
… såg på Blackpool – West Bromwich idag.
… Blackpools innermittfältare Charlie Adam är kingen och är en ny Steven Gerrard.
… matchen slutade 2-1 till Blackpool och var galet underhållande.
… när vi ändå är inne i Premier League-träsket. Check this young lad out. Magiskt skön!
Det var allt jag hade att komma med idag.
Vi höres och synes gött folk!
// Joel
Kvalité och kvantitet fast "Med andra ord"...
Ofta får jag höra följande kommentar av kompisar och andra:
– Fan Joel, du bloggar dåligt nu för tiden, förr kunde du skriva två inlägg om dagen.
Jo men tjena. Så har det kanske aldrig varit, men…
Därför har jag styckat upp dagens rader i just två delar. Nöjda?
Det är lite så som jag jobbar. Både när det gäller bloggen och på krogen…
Finns det inget av högsta kvalité så står jag hellre över och väntar tills damerna jag är ute efter nappar. Sån är jag…
Och när vi ändå diskuterar kvalité och kvantitet så har jag osökt kommit över ett antal videos som speglar vårt samtal.
Jag tror det var för två veckor sedan. Jag och Fylking har precis varit och spelar pingis i Korpen. Efteråt ville jag ut och springa, något som inte min kompis var lika sugen på.
– Medan du är ute och springer kan jag laga mat till oss, jag ska bjuda på något smaskigt, säger Fylking.
Och detta är synen som en nyduschad Joel möts av…
Kvalité:
Förra fredagen var det födelsedagskalas för Lina. Bara ett fåtal gäster var priviligerade att komma. Efter maten blev det hög tid för spel och det var ett riktigt roligt sådant. Det heter ”Med andra ord” och alla förutom jag hade tydligen spelat det innan.
Så här lyder beskrivningen av spelet:
Du ska säga samma sak, med andra ord, under tidspress! "Du har den på ryggen när du hoppar ut ur ett flygplan på 1000 meters höjd.” När din lagkamrat sagt "fallskärm", tar du kvickt nästa pollett.
Och vissa förklaringar blev roligare än andra…
Kvantitet:
Ja just det, jag höll på att glömma. Om du har tid och lust finns det ett färskt inlägg strax nedanför.
Jag har nämligen skrivit två inlägg idag…
Äsch, inget större.
// Joel
Joel – mitt i bombhotets epicentrum
Jo det är sant.
Jag har faktiskt gjort annat i helgen än att vrida tillbaka klockan en timme.
Framförallt har jag varit i den bombhotade staden Göteborg.
Men vi snurrar igång karusellen på ett helt annat ställe, i ett annat land, i en annan stad. Jag snackar om England och Bolton, dit mitt kära, röda, bråkiga, stökiga, formsvaga, omtalade Liverpool hade åkt för att ta tre svåra PL-pinnar.
Liverpool ställde upp med bästa tänkbara lag sett efter förutsättningar, men kort och gott får de inte till det… framåt. De är stela som en gammal kärring och är lika lättlästa som en barnbok. Det är så sjukt tråkigt att titta på, likförbannat följer jag dem varenda minut och sekund av säsongen.
Idag varade pinan i 86 min innan Maxi Rodriguez tåfjuttade in 0-1 och gav Poolarna tre livsviktiga och ganska oförtjänta poäng. Skönt är ordet. Och den gode Maxi har gjort mål förr…
Hur som helst, på lördagsmorgonen startade bussen mot Göteborg – den bombhotade staden. Jag var på plats vid Nils Ericsson terminalen kring 12.00 och jag visste om att farorna var riktade mot Nordstan. Därför, smart som jag är, gick jag runt Femman-huset och Nordstan.
En halvtimme senare mötte jag upp Lasse och Bickel. De var liksom jag magiskt hungriga, så vi bestämde oss för McDonalds.
– Ska vi ta det McDonalds som är vid Nordstan, säger Bickel.
– Men nej pojkar, ni har väl hört att det är just där som bombhoten är riktade?
– Sluta nu Joel, det fattar du väl att det inte kommer att hända något.
Jag nickade snällt, vi gick mot McDonalds, förbi massor av poliser, satte oss, inledde att smaska och det var då som jag började tänka efter…
Hmm, Joel du sitter just nu i Göteborg, i Nordstan, mitt i måltavlans Bulls Eye för bombningar. Smart… pappskalle!
Men som tur var hann jag äta upp hamburgaren och i min köpta plusmeny ingick ett fortsatt liv. Gött götti gött gött.
Annars var helgens stora höjdpunkt helkvällen på O’Learys – sportbaren där det finns hundra Tv-skärmar med direktsänd idrott. Hartvig, Bickel, Lasse, Joel och Stenman slog oss ner vid ett bord, lagom till avsparken av Manchester United – Spurs.
Utan att dravla för mycket kan jag säga att det blev en käck kväll och att jag älskar publivet och all dess själ.
Nästa vecka ska jag ha ansvar för sporten på Lysekilsposten. Det ska bli riktigt kul och inspirerande.
Dagens låt: Mumford & Sons – White Blank Page
// Joel
Filmväder
Vi får väl ta ett tag, om än ett litet sådant.
Har inte så mycket att rapportera om egentligen, men…
Vi gör vårt bästa, det brukar åtminstone räcka en bit på vägen.
Jag gillar ju att vara spontan och det är ungefär vad de här raderna kommer att handla om. Jag har verkligen inget manus för denna text, tangenterna bara går av sig själv och jag följer snällt efter.
Kan väl berätta att jag för tillfället sitter och snackar med en viss Lina Andersson över Facebook. Hennes kusin, tillika min goda vän, Niklas ”Fylking” Johansson har precis varit i mitt krypin och varför ska jag berätta på nästa rad…
Idag har det regnat, regnat och ja, regnat. Därför bestämde jag mig för att åka till Hemmakväll för att hyra en film, ett inslag som inte händer särskilt ofta i min vardag. När jag går från parkeringen mot butikens ingång vibrerar min telefon.
I andra änden av luren pratar Fylking som hade som förslag att vi skulle hyra film.
– Haha, jag är precis på Hemmakväll, fasen va bra tajmat, säger jag och fortsätter:
– Jag har ställt in mig på att hyra en film om John Lennons uppväxt, funkar den eller?
– Jajjemän, säger Fylking.
– Bra, jag hyr den och plockar ihop två godispåsar, så ses vi hemma hos mej om en kvart?
– Nej lille Joel, du får allt hämta mig, det ösregnar.
– Absolut. Jag ringer när jag är på väg, vi höres.
Klick.
Vi såg filmen som heter ”Nowhere Boy”, käkade gôtta och mådde prima. Rullen var dessutom väldigt bra, det måste jag säga. Filmen slutade där Beatles riktiga karriär tog fart på allvar och vi ville verkligen se vidare hur det egentligen gick till under deras storhetstid.
På tal om annat…
… ska jag och min kära vän Hartvig på Robert Gustafsson 25-års jubileum den 10 februari i Göteborg på Rondo. Kan bli riktigt skoj. Potentialen finns!
… Liverpool är på G!
… i måndags tog lag Lysekilsposten femte raka segern i pingis-korpen. Inget större…
… RIP bläckfisken Paul.
… tack för idag.
Dagens låt: Eliza Doolittle – Pack Up
// Joel
Kort och gott!
Det är fredag och om en dryg timme slutar jag jobbet.
Kort och gott.
Jag vill ge er ett gott skratt inför helgen…
Radarnas radarpar – Joel "Charlie Chaplin" Hansson och Christian "Benny the Cop" Lycke. Magic.
Trevlig helg!
// Joel
"Backa Cup" – den oförglömliga turneringen
Först upptäckte man att jorden var platt, sedan uppfann Bell telefonen i slutet på 1800-talet och ett antal decennier därefter var den här – Scannern.
Om det inte varit för en viss Tomas Brolin och att utvecklingen gått framåt så hade det inte blivit något inlägg idag.
Först och främst vill jag tacka mitt arbetes scanner. Om det inte varit för den så hade jag inte kunnat visa det jag här under kommer att göra.
Vi backar bandet till i början på det galna 1990-talet, då det var fantastiskt med VHS-band, då mittbenan levde sitt flashiga liv och då Sverige gick långt i fotbollsmästerskap.
Jag pratar givetvis om min uppväxt, mina första år i livet, och märkligt nog är det några händelser som har fastnat på de gamla kamerarullarna som på den tiden tog två veckor att framkalla på Lasses Foto i ”stan”.
Nu låter det som att jag blivit en gammal gubbe, trots att jag fortfarande bara är 22 vintrar.
Det finns minnen och sedan finns det minnen som aldrig kommer att suddas ut. Jag snackar om ”Backa Cup” som avgjordes på min alldeles egna fotbollsplan, på vår tomt där jag är uppväxt, en kilometer utanför Brastad-skylten.
Det var så här. Tomas Brolin var en jäkel på fotboll och om man är extremt duktig på någonting så hamnar man i TV. En kanal gjorde ett reportage om Brolin, Sveriges nya lysande stjärna, och han berättade för journalisten att han fått en egen fotbollsplan av hans föräldrar.
Då ringde en klocka hos min pappa Ulf. Hans fotbollstokige lille son, sju år, skulle givetvis också få sig en fotbollsplan. Men var, när och hur?
En dag var pappa ute och gick, när han gick förbi våra grannar såg han en ledig plätt med åker, bara 20 meter från hans och mammas hus.
– Där ska vi göra en fotbollsplan, tänkte pappa.
Han ringde ”Rolf på Öhed” som kom och plöjde åkermarken som var ungefär 60 x 30 meter. När det var klart drog min farfar Lennart ett stort lass som ägnade massvis av timmar när jämnade till marken och tog bort miljontals av torvor.
Efter ett tag började farfar, med hjälp av pappa, att kratta och allt eftersom började man att så nytt gräs som skulle göra mattan till rena rama golfgreenen.
Vi snickrade ihop egna mål, ordnade hörnflaggor, nät till målen, och till och ordnade vi ”riktiga” vita linjer. En kompis till familjen, Robert Algeröd, jobbade då på kommunen som vaktmästare och han gav oss en maskin som gjorde äkta linjer, riktigt läckert!
Allt var på sin plats, det var bara en sak som fattades – en turnering.
Självklart kom den att kallas för ”Backa Cup” eftersom det är stället där jag är uppväxt.
Så en ljuvlig sommardag hade vi alla samlats, mina kompisar, familjer, grannar och andra vänner. Det var hög tid för avspark.
Jag minns att mitt lag inte var särskilt bra, de som vann var ”Stens Stars” som syftade på en viss Sten Bergman.
Backa Cup gick av stapeln under två eller tre år, där går mina fakta isär.
Klara fakta är däremot att det var en turnering och ett minne som jag aldrig någonsin kommer att glömma.
Uppe till vänster kan ni skymta vårt hus, till vänster står en nöjd Sten Bergman, i gul t-shirt ser ni en viss Joel, tätt följt av grannen Ronny, Malou och Filip Bergman vid mittpunkten. Backa Cup.
// Joel
Kvällens föreställning
Helgen är över.
Vad som framförallt har bränt sig fast i mitt minne?
Simpson-Marge, Benny the cop och grannen i Beck.
Välkommen till min alldeles egna version av Aftonbladets ”Klick”.
Lördagen blev både som den var tänkt och lite tvärtom. 11.15 startade min Hyundai Accent att rulla, bredvid mig som kartläsare satt Chrille Lycke och målet vi gemensamt siktade på var Strömstad. Där skulle vi hämta en 4,5 liter stor Whiskey, Famous Grouse, som var ämnad till Thomas Sernemo i 30-års present.
Vi visste redan att det fanns två Systembolag i Strömstad, men det vi skulle till låg på Oslovägen. Vi hittade snabbt, kom in genom dörrarna och plötsligt kändes det som att vi var utomlands…
Under våra tio minuter i butiken hörde jag inte en enda svensk röst, helt ärligt, till och med affärsbiträdet var utländsk. Resten var norskar, överallt, och lokalen var fullproppad och då snackar vi under mitten av oktober, tänk sommaren!
Butiken hade ungefär sju stycken kassor och alla hade en 15 meter lång kö. Efter många om och men slog vi våra svenska kloka huvuden ihop – vi var på fel Systembolag, det andra låg tydligen också på Oslovägen, fast 500 meter längre bort.
Vi åkte dit, köpte den undanlagda stora Whiskeyn, innan vi åkte hem sjungandes i mitt vrålåk.
Under resan hem pratar jag med min Strömstads-kompis vid namn Tingel och han berättade att en av butikerna går näst bäst i hela Sverige. Och jag är inte förvånad…
Det var dags att klä upp sig, att bli man för en kväll.
Som sagt, vi skulle på Sernemos 30-års kalas i LFF:s klubbhus. Mamma slängde hem mig till Lyckes lya, vi drack lite och gjorde oss snygga. Födelsedagsbarnet hade ett krav för att man skulle få komma – klä ut dig till en skådespelarkaraktär.
Joel ”Charlie Chaplin” Hansson och Christian ”Benny the Cop” Lycke var klara för att kliva in i sina respektive gestalter och vi vandrade bort till festen med förhoppningen om att vi skulle få huvudrollen.
Väl där blev allt lyckat, tiden flög verkligen iväg. Hade helt galet skoj tillsammans med grannen i Beck, Alice i Underlandet, Zorro, Marion, Lisbeth Salander, Lejonkungen, Simpson-Marge och alla andra härliga karaktärer.
Tusen tack Sernemo för en grym kväll och det vore kul om du ropade till när Whiskeyn är slut. Vi får väl köpa en ny när du fyller 50 år…
Ett gäng goa karaktärer.
Bakom dräkten? Petejjjjj Isak. 
Tre gringos. Visone, Peter och Larsson. 
Min favorit-karaktär under kvällen. Ulrikas syster var helt klart snyggast. Typiskt att min mustasch skulle ramla av...
Jag blev bara tvungen att testa den blåa kalufsen. 
Slätteskär som Bruno var ett av många ess på festen. 
Carro behövde inte byta efternamn trots att hon klädde ut sig...
Lycke som "Benny the Cop" i Kopps. Sjukt likt!
Självklart får vi avsluta med födelesdagsbarnet Thomas Sernemo. 30 år!
Vi tittar i kalendern, söndag är en röd dag och enligt den Kristendomliga tron är detta veckodagen när man ska ta det lugnt och vila. Det har jag gjort, bokstavligen.
Jag har ätit kycklingrulle från Charlie Chaplin (den ingick som sponsring), sett Liverpool bli derbyförnedrade mot Everton, se LHK-herrarna jogga hem två komfortabla poäng i Kronbergshallen och för tillfället kollar jag på rullen Rallybrudarna med hög mys-stämpel.
På måndag blir det Korpen, tisdag Real Madrid – Milan och på onsdag är det återigen dags för "Vuxna män som gör saker tillsammans". Med andra ord Champions League-night med en viss Hula som lagar en massa mat till Räkan, Matte, Joel, Fylking och Väggen. Kan bara bli världsklass, igen!
Så. Nu har du koll på mig.
Så. Nu ska jag ta min käpp, hatt, frack, långa skor och gå och lägga mig.
Så. Det blev en föreställning idag med.
// Joel ”Charlie” Hansson
En annorlunda början...
Det är fredag och det är sent.
Jag har lämnat mina vänner för lite kvalitetstid med datorn.
För det är nämligen imorgon som det smäller på riktigt och dagen kommer att få en liten annorlunda början…
Tidigt imorgon lördag ska nämligen min kära vän Christian Lycke och Joel åka till Strömstad. Anledningen är att vi senare på kvällen ska till Thomas Sernemos 30-års fest och eftersom vårt bästa kort i n t e stavas framförhållning så får det bli en utflykt till Bohusläns nordligaste tätort.
Där är det tänkt att vi ska inhandla presenten till födelsedagsbarnet och jag kan lova att han blir grymt nöjd.
Till festen är det också krav på att man ska klä ut sig till en skådespelare. Min outfit blev klar igår och jag kan avslöja så mycket som att min karaktär har en hatt, käpp och att en pizzeria i Lysekil är döpt efter honom. Stil, svartvitt och klass är ordet…
Vad som har hänt ikväll? Förutom att jag spelat bowling med ett tjog av kompis, varit på After Work och tittat på Idol hemma hos Wille, så har det inte hänt så mycket. Men jag är för tillfället glad och har en härlig känsla i kroppen.
Nu tänkte jag somna till Köln – Dortmund som jag spelat in. Tänkte testa en gång att slumra framför Tv:n…
// Joel
Äventyr i Göteborg, Robert Gustavsson och Hollywood...
Den här veckan har gått som X2000.
Men jag har i alla fall hunnit med lite.
Jag tog inte tåget, men däremot bussen, och åkte söder ut i Sverige.
Närmare bestämt Göteborg och två galna killar.
Många av mina kompisar har försökt, men utan att lyckas. Anledningen till varför den här bloggen fortfarande lever sitt lilla liv i dagens stora cybervärld tror jag beror på att jag kan bjuda på mig själv.
Därför känner jag igen mig i en vis Andreas Weise. Idol har börjat sätta sig och man får sina favoriter, Weise är min. För det första, han är en grym entertainer, han är kvicktänkt i skallen och sedan har han en pipa som inte många kan matcha. Jag skulle vilja säga att den gode Weise är Sveriges svar på Kanadas Michael Buble som nyss kommit ut med en väldigt bra singel – Hollywood.
Här har ni Sveriges Buble:
Ja just det. Min helg har spenderats i den stora staden Göteborg. Bussen gick ner på fredag kväll och sent hem på söndag. Där har jag tillbringat min tillvara tillsammans med Helan & Halvan eller Fredrik ”KD” Söderberg och Andreas ”Hartvig, Vegas, Tiltas, Harrdå” Hartvigsson.
De två bor tillsammans i en lya vid Johanneberg, ungefär vid Korsvägen. Fredagen blev lugn. Pizza och fotbollstittande med KD eftersom Hartvig bestämt sig för att dra till Casinot och lira in lite kakor när kompisen Joel är på besök från Lysekil. Nej, han är inte jävligt smart…
Det blev lördag, vi tränade inomhusfotboll med Lunden, vi började förfesta och framförallt började vi titta på klipp med Robert Gustavsson.
Detta är en klassiker i tre tappningar, jag vet, men de är fortfarande overkligt bra och jag kom att påminnas om en sak som jag helt glömt bort…
När jag skriver på bloggen, när jag avslutar ett samtal i telefon eller över ett SMS så gör jag det till 99 procent med ”Hajhajhaj”.
Fram tills i lördags visste jag egentligen inte varför, bara att det var Räkan som började med det en gång i tiden. Igår fick jag reda på svaret. Vi har fått det från Robert Gustavsson och hans uppträdande som Tony Rickardsson.
Awesome. Awesome. Awesome.
Kvällen gick, pengarna likaså och Joel gjorde detsamma när klockan var något över 03.00. Jag blev utslängd från Sticky Fingers för en av de löjligaste sakerna jag varit med om. Jag spottade EN gång på dansgolvet. Det var bara för Lina och Joel att hämta jackorna och vandra hemåt, men det blev ett roligt minne, haha!
Sedan vandrade jag till McDonalds tillsammans med Hartvig där jag skulle ha en Burger King Meal, men den fanns tydligen inte…
Hmm, vad har vi annars att rapportera om? Jo i veckan beställde jag biljetter till Oskar Linnros i Göteborg den 30 november. Kan blir farligt käckt.
Dessutom har jag beställt en vinterjacka på Zoovillage. Måtte djävulen om den inte passar...
Imorgon är det måndag vilket innebär Korpen och ny match för ”Jo-Jo”, Joel & Jonas, vår arbetsplats snygga ansikte utåt. Kan bli tufft att göra en lika bra match som senast.
Musik är skönt att somna till. Idag gör jag det till två särskilda låtar.
Ha det gött!
Hajhajhaj!
// Robert Gustavsson och Joel Hansson
Som det kan gå i Bundesliga två...
Många har förstått att jag börjat gilla Bundesliga mer för varje dag som går.
Den är nog också den ligan som jag sett flest matcher från i år och den gör mig sällan besviken.
Jag brukar snacka om att den är underhållande och vad säger man om detta?
Detta är visserligen Zweite Bundesliga, den näst högsta divisionen i Tyskland. Det är match mellan klassiska Hertha Berlin och Aachen. När klockan har tickat upp emot 55 minuter, då inträffar en märklig händelse.
Domaren för kvällen är en kvinna och en spelare i Hertha ska klappa henne på axeln, men han träffar några centimeter fel…
Den kvinnliga domaren kopplar situationen direkt och ett rött kort är det enda rätta? Nej nej, istället blinkar hon med ögat och fortsätter som att ingenting hade hänt. Snacka om att ha känsla. Världsklass!
Nu tänkte jag bege mig in till Torp för att ragga efter en vinterjacka. Jag hoppas att det blir en varm historia…
// Joel